Känn ingen sorg för Florian Schneider

Kraftwerk-grundaren är redan död – och begraven

Av: Martin Aagård

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns väl ingen anledning att bli känslosam när en medlem i Kraftwerk går bort.

Så när Florian Schneider, den ene av bandets två grundare, nu rapporterats död är det lika bra att bara konstatera fakta. 

Han var en av 1900-talsmusikens stora förnyare.

Tillsammans med sina musikhögskoleutbildade tyska hippievänner lade han grunderna för techno, house och modern hiphop samtidigt som han skapade odödliga melodier och ett sväng som var ”so stiff, they were funky”, för att citera techno-producenten Carl Craig

Kraftwerk drev sitt genomarbetade modernistiska popkoncept så långt att alla till slut insåg att det egentligen bara kan betraktas som konst. De senaste åren har de också ägnat åt att turnera mellan internationella konstmuseer. 


De förutsåg vår hypermoderna värld i sina texter, men i än större utsträckning skapade de vår värld genom att uppfinna de instrument och de rytmer vi lever med idag. De var kort sagt det mest inflytelserika popbandet någonsin. Och Schneider var deras ”ljud-fetischist”. Det var han som formgav hur framtiden skulle låta.

Känslor är med andra ord överflödiga.


Jag har egentligen bara sett Kraftwerk uttrycka känslor offentligt vid två tillfällen. 

Dels i videon till den elektroniska vaggvisan ”Neon Lights” (1978). En enkel, men vacker hyllning till modernitetens favoritbelysning. Oväntat uppsluppet ler bandmedlemmarna mot förbisvävande logotyper från västtyska exportföretag och utstrålar en harmoni som inte på något sätt existerade i verkligheten. Det var en kvartett som hade svårt att uttrycka kärlek för varann.

2008 lämnade Schneider bandet efter en konflikt som aldrig blivit offentlig. Enligt en källa nära bandet handlade det om en cykelpump. 

Det var hursomhelst begripligt. Ett liv måste till slut bestå av något mer än att vara medlem i Kraftwerk. De hade byggt ett fängelse åt sig själva genom att vara så oändligt inflytelserika. Att återupprepa den kreativa explosion de genomlevde åren 1970-1981 var omöjligt. Och alla andra förvaltade deras arv bättre än de själva. 

Schneider fick dryga 10 år i frihet.

När han för fyra år sedan, iklädd en kostym av återvunna plastpåsar, lanserade sin enda sololåt ”Stop plastic pollution”, såg han märkbart munter ut.

Mer känslosamma än så tillåts vi nog inte bli över denne extremt skygge ljudkonstnär


Den andra känsloyttring jag noterat var när Kraftwerk besökte Stockholm i samarbete med Moderna museet, 2014.

Den återstående originalmedlemmen Ralf Hütter och hans nya bandkamrater såg äntligen ut som det de låtsats vara sedan tidigt 70-tal: en grupp överåriga handelsresande i tysk teknik.

Plötsligt skymtade Florian Schneiders omisskännliga silhuett förbi i videoprojektionerna, som i övrigt rensats på minnet av forna medlemmar. Den skarpa näsan och den kala hjässan tonades in och försvann.

Kanske var det Hütters extremt tafatta försök att visa att han saknade sin partner.


Mer känslosamma än så tillåts vi nog inte bli över denne extremt skygge ljudkonstnär som utan tvivel går till historien som en av de stora förnyarna, men som aldrig blev en människa i offentligheten. Han förblev det bandet kallade sig själva: en ”musikarbeiter”.

I en sista gest av osentimentalitet meddelades hans död först idag, mer än en vecka efter att den inträffat.

Florian Schneider är redan begravd.

Foto: EMI
Kraftwerks dockor, cirka 1978. Florian Schneiders docka är nummer två från höger.
Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN