ÅSIKT

Bokslut – nu stänger Sveriges största antikvariat

”Vi har haft vår tid – det finns andra vägar att skaffa böcker”

avJack Hildén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Björn Lindahl
Henrik Einarsson har jobbat på Alfa antikvariat i centrala Stockholm sedan 1996. Men nu är det slut – i sommar stänger butiken för gott. ”Det är lite sorgligt, nu kommer folk hit och säger att det är ett fantasiskt ställe som de hade velat besöka ­oftare”, säger Henrik.

Alfa antikvariat i centrala Stockholm ser inte stort ut utifrån, och knappt ens när man stiger in. Det är först när butikschefen Henrik Einarsson visar mig runt i kulvertarna som man på allvar blir rädd att gå vilse. 800 kvadratmeter och 200 000 titlar, som nu ska bli noll titlar. Ett av Nordens största antikvariat har påbörjat sitt sista kapitel. En rea pågår fram till sommaren med alla titlar för halva priset.

Jag ser bokryggarna, där finns författarna som verkar evigt förpassade till antikvariaten. Theodor Kallifatides har alltid en liten sektion.

Alfa innehar allt ifrån dyrbara klassiker till obskyra titlar som ingen rea i världen kommer rå på. Det är väl det som är sorgligast med den här sortens nedläggningar, att flertalet böcker helt enkelt inte verkar intressera folk längre. Men man ska vara försiktig med nostalgin, Henrik Einarsson är i alla fall påfallande osentimental. 

– Jag är mest förvånad att vi har kunnat vara kvar i så många år. Mina kollegor har jobbat hårt och offrat mycket för att inte lägga ner för länge sen. 

Det låter nästan som att du tycker det är skönt? 

Henriks svar kommer snabbt: 

– Det är lite skönt att det är över. Vi har haft vår tid. Det finns andra vägar att skaffa böcker.

Vi sitter långt inne i labyrinten, ett fikarum som nästan är ljudisolerat på grund av alla bokhyllor som omger bordet. Jag tänker att han är som huvudpersonen i Nick Hornbys High fidelity, fast med böcker i stället för skivor. Precis som man vill att en anställd på ett bokantikvariat ska vara – ordentlig, kunnig, försiktig, talar lågt och välformulerat. 

Han hade just tagit sin fil kand i litteraturvetenskap. Året var 1996. Henrik ringde till Alfa och frågade på chans om de behövde någon som jobbade extra. Han provjobbade i tre dagar. Tjugofem år senare är han kvar och förbereder slutet. Det han fick uppleva i början var den stora expansionsperioden, antikvariatets guld-ålder. Som mest var tolv personer anställda. De var ute på stan och köpte in böcker, folk kom förbi och lämnade. Inflödet var oupphörligt.

Strax efter millennieskiftet började internethandeln ta fart, och därefter har nedgången varit konstant. De senaste veckorna, sedan den stora rean började, har för Henrik varit som att färdas bakåt i tiden, mot just de åren då han knappt hade tid att sitta ner. Över huvud taget låter arbetet mer fysiskt än jag föreställde mig.

Foto: Björn Lindahl

– Jo kära nån. Jag har krupit i källargångar och varit på dammiga vindskontor. Stekhett och iskallt om vartannat. Dödsbon och stora våningar med massor av böcker. Man gick igenom, valde ut, och det var slitsamt att packa och bära. Nervösa dödsbodelägare och konstiga människor. 

Det är en svunnen tid i Stockholm han beskriver, miljöer som hämtade ur en Klas Östergren-roman. En stamkund hade testamenterat att just Henrik skulle gå igenom hans boksamling. 

– När jag började fanns fortfarande de stora paradvåningarna kvar. Den största våningen jag varit i var en tiorummare på Sturegatan. Där behövde man verkligen fråga om vägen ut. Det var rum efter rum, och sen kom ytterligare tre rum där tjänstefolket hade bott. Men det finns också ursmå lägenheter med utsökt litteratur. Bara för att det är en bra adress betyder det inte att det är bra böcker.

Jag har åldrats med kunderna. Småkillarna som kom in och köpte Bigglesböcker är en vacker dag jättelånga och har fjunmustascher och ska läsa Kafka och Kierkegaard

Konstiga människor, ja. På tal om High fidelity har en stor del av kärnverksamheten utgått från vad som inte kan beskrivas som annat än kufar. Henrik skakar lite på huvudet.

– Det fanns hela varianten av folk som är lite udda och de som är … På 90-talet och 00-talet var det mycket psykiskt sjuka som drev in här. En del lärde man känna, och en del blev friska. Jag har åldrats med kunderna. Småkillarna som kom in och köpte Bigglesböcker är en vacker dag jättelånga och har fjunmustascher och ska läsa Kafka och Kierkegaard, och nu kommer de med sina egna böcker som ska lämnas in. De gamla kunderna blir äldre och äldre och så kommer de inte alls till slut.

Det är lätt att förfasas över antikvariatens död. För några år sedan var det anrika Rönnells i Stockholm som hotades av nedläggning. Då räddades de bland annat av folks upprördhet och donationer.

Foto: Björn Lindahl

Rönnells har sedan dess hittat fler ben att stå på, med mycket events och annan försäljning. Att bara vara en bokhandel räcker inte. 

Det påminner lite om kulturtidskrifterna, som ständigt måste samla ihop underskrifter för att behålla sitt existensberättigande. Poeten Emil Boss skriver på Alfas Facebook-sida: ”Det var väldigt tråkigt att höra. Jag kommer sällan och handlar numera men när jag var i tonåren var det en helig plats för mig”.

En liten storm blåser, de överlever dagen, men ärligt talat, hur många kulturtidskrifter har du börjat prenumerera på sen dess? Själv hade jag ingen aning om att Alfa existerade. 

– Det är lite sorgligt, nu kommer folk hit och säger att det är ett fantasiskt ställe som de hade velat besöka oftare, säger Henrik angående rean.

Några exakta siffror på hur många antikvariat som bommar igen är svårt att få fram, men Pontus Soldén i Svenska antikvariatföreningen säger att de etablerade namnen står hyfsat starkt. De mindre däremot, boklådorna och ”undervegetationen” som Soldén kallar det, har det svårare.

En förlust är i alla fall omöjlig att vinkla eller förneka, och det är kompetensen som mejslats fram på ett ställe som Alfa. Mycket går att få på Amazon eller Adlibris, men inte allt. Henrik minns hur två kunder började gråta när han hittade en bok som de hade letat efter länge. 

– Det kan komma in någon som söker efter en barnbok de hade när de var små. ”Men jag minns inte vem som skrivit den eller vad den heter, men den var gul och hade en krokodil på omslaget”.

Jag går runt och rör lite tafatt vid bokryggarna medan fotografen ger direktiv till en inte helt bekväm, men medgörlig, Henrik. 

Drar ut en titel på slump. Jag vandrar i de vildas rike från 1944, av Stig Cederholm. Ett målat omslag som visar en grön skog, där en man klädd i lika gröna kläder går med sin hund. Bläddrar lite, Stig Cederholm skriver om uttrar i Norrland. Jag ställer tillbaka den.

ARTIKELN HANDLAR OM

Böcker

Adlibris

Stockholm