En förlorad chans

Olle Svenning om den spanska vänsterns splittring

avOlle Svenning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Bernat Armangue / TT
Pedro Sánchez, premiärminister och generalsekreterare för socialdemokratiska PSOE.

Ett nytt inbördeskrig härjar Spanien och det utspelas inom den politiska vänstern. Den stekheta torsdagseftermiddagen den 25 juli bröt regeringsförhandlingarna mellan socialistpartiet, PSOE, och vänstersocialistiska Podemos samman.

”En historisk möjlighet förintades”, sa företrädaren för den katalanska vänstern ERC. För första gången sedan Franco-diktaturen störtades kunde vänstern ha bildat regering.


Samma torsdag satt landsorganisationen UGT:s ledare Pepe Álvarez i en av spansk TV:s morgonsoffor: ”Vi måste tänka på folket, på de vanliga löntagarna. Vänsterpartierna måste komma överens.”

CCOO, den andra stora fackliga centralorganisationen, krävde i ett uttalande att ”en progressiv regering bildas”. Efter år av korrupt högerstyre, växande klasskillnader, en oändlig mängd av eländiga korttidsanställningar och vanmakt för löntagarna, var en folkfront åter möjlig.

Parlamentet sa nej. Podemos vägrade rösta för Pedro Sánchez som premiärminister. Sánchez sa nej till en koalitionsregering med Podemos. Man kan lägga märke till att Sanchez nyligen publicerade en bok med titeln: Handbok i att göra motstånd, Manual de resistencia.

Foto: Manu Fernandez / TT. Pablo Iglesias, partiledare för Podemos.

Vänsterns allvarliga nederlag har att göra med en kamp om hegemonin. För några år sedan tycktes Podemos bli den ledande socialistiska kraften. Partiet mobiliserade folket mot eliten, ”la Casta”. Vänsterpopulismen var framgångsrik, men paradoxalt nog ett problem. Skulle partiet bli en parlamentarisk maktfaktor eller fortsätta som opposition mot makten? Podemos rämnade, valresultaten blev allt sämre.

PSOE måste göra ett strategiskt val: samarbete med borgerligheten eller med vänstersocialisterna?

Samtidigt radikaliserades PSOE. Pedro Sánchez besegrade partiets ”baroner”, de ofta korrupta regionala ledarna. PSOE blev åter vänsterns och Spaniens dominerande parti, dock i betydligt mindre än under Felipe González tid.

PSOE måste göra ett strategiskt val: samarbete med borgerligheten eller med vänstersocialisterna?

Högern och liberalerna gjorde det valet enkelt. De båda partierna inledde långtgående och organiserat samarbete med det alltmer framgångsrika fascistpartiet Vox. Albert Rivera, ledare för det nationalistiskt och auktoritära liberala partiet Ciudadanos, föredrog samarbete med högerextremister framför samverkan med socialdemokrater. Ciudadanos, hårt kritiserat av Emmanuel Macron, är numera i viss upplösning och sönderfall.


Samtidigt har det traditionella högerpartiet, PP, halverats. Den spanska borgerligheten hade helt enkelt gjort sig politiskt irrelevant och kunde endast återuppstå om vänstern splittrades.

I torsdags eftermiddag uppfylldes det villkoret. En viss betänketid föreligger men den upphör i september. Om vänstern inte kan enas då väntar nyval i november. En tidpunkt laddad av risker för oerhörda nationella konflikter. Valet kommer nämligen att äga rum samtidigt som de juridiska domarna faller mot de folkvalda katalanska politiker som suttit fängslade i två år. Brottet är att de krävde katalansk självständighet. För detta kan de dömas till tjugo års fängelse. De, mer politiska än juridiska, domarna, blir oundvikligen centrala, kanske avgörande, för stämningar och konflikter under hösten. En valrörelse sker då under maximala risker. Sannolikt var den katalanska frågan också orsaken till torsdagens sammanbrott för den spanska vänstern.

Vänstern har gjort sitt största misstag sedan 1978.

Podemos, i princip spansknationalistiskt, vill ge katalanerna rätt att i en folkomröstning bestämma över sin egen framtid. Som den skotska befolkningen tilläts. Partiet tar, liksom FN:s människorättsorganisation och en rad organisationer, avstånd från Spaniens metod, att hålla politiska fångar.

Socialistpartiet säger nej till katalansk självständighet. Ultranationalisten Josep Borrell, före detta utrikesminister i Spanien, olyckligtvis snart för hela EU, är inte helt representativ för PSOE. Partiet har tidigare varit för växande katalansk självbestämmande och är i princip välvilligt till federalism både för Spaniens del och för EU:s.

Ändå, torsdagens sammanbrott formulerades särskilt tydligt av Gabriel Rufíán från det katalanska republikanska partiet: Vänstern har gjort sitt största misstag sedan demokratins införande 1978.

ARTIKELN HANDLAR OM

Podemos

Ciudadanos

Vox

PSOE

Spanien