ÅSIKT

Vilse i liberal pannkaka

Åsa Linderborg om Dagens Nyheters haltande granskning av en ideologi i kris

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Foto: AP
Migranter i Grekland. Många liberaler kräver nu hårdare tag i flyktingpolitiken.
Foto: Foto: Carina Gran
Mattias Hagberg har synat den svenska liberalismen i Göteborgs-Posten, Expressen och sociala medier. Men glömde Dagens Nyheter.
KULTUR

Mattias Hagberg har på tre uppslag i Dagens Nyheter Kultur gett sig i kast med liberalismens hälsostatus.. I den första artikeln (4 dec) ringar han in Göteborgs-Postens nya ledarsida, i den andra (5 dec) gör han samma sak med Expressen. I den avslutande delen (9 dec) studerar han högern i sociala medier.

Liberalismen befinner sig i fritt fall, den behöver djupstuderas. Samtidigt är det något med Hagbergs projekt som är lite vingligt.

Det är svårt att förstå i vilken roll Hagberg tagit till pennan. Är han en vänsterliberal idékritiker – så har jag lärt känna honom som skribent – som vill starta en diskussion om vad liberalism egentligen ska vara? Eller är han en oberoende reporter som gjort ett originellt grävjobb?

Alldeles oavsett måste Hagberg definiera liberalismen och inte bara skvätta ut små ansatser här och var. Det är det som är det svåra. Liberalism kan vara lite allt möjligt, eller för att citera en pensionerad historielektor i Uppsala: ”Liberalismen är lika omöjlig att fånga som en aladåb i styv kuling”.

Socialliberalism, nyliberalism, libertarianism, mainstreamborgerlighet – ja, det spretar åt alla håll.

De senaste åren har högern präglats av en dragkamp mellan konservativa och diverse liberala krafter. Kampen böljar fram och tillbaka och påverkas självklart av samhällsutvecklingen, vilket Hagberg inte tar med i premissen. Det är det som kallas idéutveckling, oavsett vad man tycker om den.

Foto: Foto: AP
Angela Merkel lät som en Sverigedemokrat i sitt senaste tal.

Flyktinginvandringen är ett dagsaktuellt exempel. I tisdags, samma dag som Hagberg oroade sig över Expressens krav på hårdare tag mot flyktingar, höll Angela Merkel ett timslångt tal där hon sa nein danke till allt som varit. Men hon gjorde något mer: Hon pratade med emfas om ”tyska värderingar” och till dessa hör inte heltäckande slöja.

Mutter Merkel, som nyss tillsammans med Sverige stod för Europas liberalaste flyktingpolitik, låter plötsligt som en högerpopulist.

Det går undan nu.

I likhet med Hagberg läser jag Expressens ledarsida med pannan i djupa veck, där har något drastiskt skett. Deras hets mot papperslösa är omänsklig. Slängarna mot ”PK-eliten” är grälsjuka. Batongeriet för lag och ordning svarar inte mot hur kriminaliteten ser ut.

Och de har vevat länge. Det har inte varit någon skillnad på om det är 35 000 eller 160 000 som vill in i Sverige, Expressen har hela tiden varit oroad för systemkollaps.

Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen.

Men om jag ska vara djävulens advokat måste jag fråga Hagberg följande: Finns det något mått på hur ”generös” flyktingpolitik man ska förespråka för att få kvala in som liberal? Är den som vill ha öppna gränser den som är mest trogen liberalismen, oavsett vilka konsekvenser det skulle få?

För övrigt kan även Expressen blossa upp i försvar för sitt liberala idéarv. Anna Dahlberg är fortfarande den som bäst har argumenterat för rätten att bära slöja.

När Hagberg ska exemplifiera liberalismens försvagning lyfter han fram identitetspolitiken och normkritiken. Men är man verkligen antiliberal för att man vill diskutera det? Normkritik rymmer ju under ett och samma paraply liberalismens hela komplexitet.

Ur en liberal ståndpunkt är det rätt att slå sönder normerna kring könsrollerna. Men det är lika liberalt att försvara vissa normer, så som de som kommer i konflikt med den likaledes liberala idén om religionsfrihet. Att hälsa på män och kvinnor på samma sätt är en norm som grundar sig i idén om jämställdhet. Varför ska en liberal ge upp det?

En liberal kan både försvara rätten att få bära slöja och kippa, och motarbeta religiösa friskolor.

Den hållbara kritiken mot identitetspolitiken bygger på ett försvar för universella värderingar, vilka är liberalismens och socialismens gemensamma arv från upplysningen. Här har vänstern och liberalerna kompromissat bort väldigt mycket på kort tid.

Foto: Foto: Lotte Fernvall
Alice Teodorescu, politisk redaktör på Göteborgs-Posten.

Ett annat av Hagbergs exempel på den liberala vindkantringen är Godmorgon, världen! som i höstas gav plats för Samtidens chefredaktör Dick Erixon i ”veckans panel”. Ja, det är gräsligt att lyssna på honom. Men om liberalism betyder åsiktspluralism – vilket Hagberg påstår i samma artikel – kan han rimligtvis inte ifrågasätta att riksdagens tredje största parti någon gång har en representant i en mediepanel.

Lika konstigt är hans antagande att Sveriges Radio ska företräda det liberala i någon allmän mening. Public service ska vara opartiskt, det är något annat. Liberalismen är en ideologi.

Det här sätter fingret på ett av problemen med liberalerna; bara för att de har en hegemonisk position tror de sig i alla lägen stå på en förnuftsbaserad grund. Hagberg själv skriver att liberaler tidigare har värnat om saklighet och fakta, men inte nu längre. Då glömmer han att liberalerna spred århundradets mest katastrofala lögn: Att Irak hade massförstörelsevapen. Eller det trettio år gamla fantasifostret att sänkta skatter skapar allmänt välstånd.

Om DN ger plats åt tre artiklar om hur dumma och dåliga alla andra är, borde de ha integritet nog åt lite självkritik.

DN:s ledarsida är ju ett praktexempel på hur liberalismen ändrar skepnad. För några år sedan bedrev man en rabiat kampanj mot arbetarrörelsen. Det var ingen vänskap till vänster, ingen fiendskap till höger. Att deras dåvarande chefredaktör, Hans Bergström, nu har en tête-à-tête med SD förvånar inte oss som minns.

På senare tid har ledarsidan ofta visat prov på en mer balanserad samhällssyn, men det är inte länge sedan de kampanjade mot apatiska flyktingbarn, sjukförsäkrade och körsångare mot nazism. Fram tills nyss raljerade man mot det politiskt korrekta på ett barnsligt sätt.

Även DN Kultur har genomgått en förändring. Röster som problematiserade nykolonialismen, globaliseringen och ja just det, liberalismen, försvann vid nedskärningarna 2010. De saknas fortfarande.

Det märktes obarmhärtigt tydligt när DN Kultur härom veckan skulle ringa in nationalismen. Något mindre genomtänkt och med ett sådant bombastiskt anslag har man sällan läst. Här fanns, till exempel, ingen åtskillnad på nationalismen och nationalstaten som en arena för praktiserad demokrati. Däremot ett osmält försök att introducera Änglamarkspatriotism som något helt okej. Haveriet borde inspirera Mattias Hagberg att skissa på en fjärde text.

Intressant nog är de finfina svenska värderingar som DN nu vurmar för just den välfärd som arbetarrörelsen har tvingats försvara med näbbar och klor. Den som DN tidigare kallade DDR-politik.

Som sagt, liberalismen är svåra grejer.

Liberalerna är lika vilsna i pannkakan som vänstern. Samhällsförändringarna är så snabba och komplexa att man varken vet ut eller in. Allt spricker upp, de som tidigare höll ihop går isär men vet inte riktigt åt vilket håll de ska styra. I stället för en ideologisk rådbråkning där man vågar ifrågasätta både sig själv och alla andra, blir resultatet känslostyrd moralism.

Mattias Hagbergs studie är dessvärre ett exempel på det. Men med det sagt är hans ansats något av det mest vällovliga jag läst. I Sverige ringar vi sällan in idébärare på det här sättet, men att göra det är att ta de intellektuella på allvar. Liberalerna måste erkänna sin egen kris på samma sätt som vänstern gör. Fattar de inte det, lämnar de walk over åt de krafter de fruktar allra mest.

ARTIKELN HANDLAR OM