ÅSIKT

Från best till bästa vän

Petter Larsson om jyckens kluvna hundliv – i kulturen och i verkligheten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Thinkstock
Byrackan, loppsäcken, jycken, doggen, voven – i dag skriver Petter Larsson om den motsägelsefulla bilden av hunden.
Dee Wallace-Stone i skräckisen ”Cujo” från 1983.
KULTUR

Nästan alla svenskar gillar hundar. I alla fall säger de det. I 2006 års SOM-undersökning uppgav 84 procent att de tycker om hundar. Bara 16 procent är rädda.

Efter åtta år som boxerhusse kan jag i så fall konstatera att den folkliga välviljan inte alltid matchas av motsvarande hundvett.

Visst möter jag ofta stor entusiasm, skratt och förståelse för vårt bångstyriga ekipage. Men lika ofta föräldrar som fått för sig att stora hundar och små barn tillsammans är Edens lustgård. Trottoarcyklister som inte kan föreställa sig en hastig rörelse. Ouppmärksamma stadsbor som sniker millimeter från hundnosar som vore de lyktstolpar.

Kanske är det en speciell sorts hundar de tycker om, eller rent av en utomjordisk idé om hunden? Den som inte tar någon plats, som är så hårt drillad att den slutat bete sig som en hund.

Som pappan i den amerikanska regissören Todd Solondz nya film ”Wiener-dog” (premiär i dag), säger: ”Du måste knäcka en hund, knäcka dess vilja, så att den underkastar sig din vilja. Det är ett slags civilisering, så att den beter sig som en människa”.

Som en människa? Var försiktig med vad du önskar dig, tänker jag, och ser en global hundrevolt framför mig.

Men faktum är att pappan kärnfullt uttrycker det tidiga 1900-talets uppfostrings-ideologi. När sällskapshunden spreds till breda folklager ökade också kraven på att hunden skulle anpassas till ett modernt samhälle och en rätt auktoritär diskurs kring god hundfostran tog form. Det berättar idéhistorikern Karin Dirke i forskarantologin ”Från renhållningshjon till modeaccessoar” (Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, 2014). Grundtanken var just att hundföraren skulle forma hunden efter sin egen vilja, med våld om så krävdes.

1 av 3 | Foto: AP
Hjältehund: Hachiko.

Parallellt med det bredare upproret mot auktoriteter från 1960-talet och framåt, ifrågasattes detta av en ny skola som vann mark. Den poängterade samarbete och kommunikation framför lydnad, man skulle försöka leva sig in i hundens värld och lära sig läsa dess signaler.

Syftet är emellertid alltid detsamma: hunden måste, ytterst, anpassas. Det kommer man inte runt i en människovärld.

Solondz film presenteras som komedi, där en hund blir den sammanbindande länken mellan ett antal novellartade historier. I själva verket är den en stundtals plågsam skildring av hur lite taxen Wiener dog betyder både för människorna i filmen och för filmen som sådan. Nästan alltid i periferin, nästan alltid passiv – ”Calm and submissive”, som hundtränaren Cesar Millan skulle ha sagt. Den enda gång den slår tassarna i taket på hundars vis straffas den.

Utan att föregripa det synvändande slutet, hade hunden nästan lika gärna kunnat vara ett dött ting utan att det hade påverkat historierna.

Detsamma kan på sätt och vis sägas om flera av de berömda hundar vars minibiografier journalisten Mats Carlbom tecknar i boken ”Historiska hundar” (Langenskiöld 2017). Många av dem är inte subjekt själva, utan enbart kända genom sina berömda ägare – eller snarare hussar, eftersom mattarna är nästan helt utraderade ur historien. Som Picassos tax, Hitlers schäfer eller Freuds chow chow.

Andra är symboler. Som den namnlösa Den bruna hunden, som efter att ha mött döden under grymma medicinska experiment blev ett effektivt propagandaverktyg för djurskyddsrörelsen i Storbritannien kring förra sekelskiftet. Eller Paris Hiltons chihuahua Tinker Bell, som gav idén om hunden som accessoar en ny guldålder.

Men Carlbom presenterar oss också för mer aktiva hundar, kända i sin egen rätt, och som tillskrivs positiva egenskaper som hjältemod, intelligens och trofasthet.

Ett exempel är Balto och Togo, båda siberian huskies, som 1925 i en berömd stafett genom Alaska ledde sina hundspann på säker tass genom mörker, is och extrem kyla för att leverera vaccin till en avlägsen by. Eller Barry, sankt bernhardshundarnas anfader, som påstås ha räddat fyrtio människor från alpernas kyla – dock utan konjakskagge.

Men möjligen värderas en annan egenskap ännu högre än kompetens: hundens trofasthet. Historierna är många, från den uppdiktade Fidèle som påstods vaka var dag på sin husses grav, till den verklige Greyfriars Bobby, som ska ha gjort det på riktigt – möjligen, om jag ska var kritisk, för att ingen tog hand om honom ordentligt när husse dött. Ett älskat exempel är förstås akitan Hachiko, förevigad på film av Lasse Hallström 2009, som år efter år återvände till tågstationen där han brukade möta sin sedan länge döde ägare.

Scen ur filmen ”Wiener-dog” som har premiär i dag.

Om den modiga, lojala hjälten är en mycket vanlig representation av hunden i populärkulturen, så går det också att se åtminstone två andra.

En är mördarmaskinen. Ett exempel är den rabiessmittade sankt bernhardshunden Cujo, en hundrakilosbest som i Stephen Kings roman belägrar en kvinna i en bil. Men vanligare är att de agerar på order. Bland de mest kända finns Baskervilles hund, som i Sherlock Holmes-novellen med samma titel jagar och dödar folk i ett dimmigt engelskt hedlandskap på order av sin grymma husse. Hunden som vapen är en vanlig figur i allt från dussingangsterthrillers till ”Game of Thrones”.

Min egen syn på dobermanns har till exempel för evigt präglats av de hundar som släpps lösa mot John Rambo i ”First Blood”, något som inte ens mötet med väldigt trevliga verkliga dobermanns helt kunnat ändra på.

I ”Historiska hundar” representeras denna typ av den krigstränade mastiffen Becerillo, som de spanska conquistadorerna bussade inte bara på motståndare, utan också som underhållning på civila krigsfångar.

En mer sympatisk typ är hunden som får ta barnets roll. Vi har att göra med en oskyldig varelse, som måste skyddas och tas om hand, men som också ställer till det på oväntade vis.

Hunden blir här ett slags läromästare i empati och ansvarstagande, en guru i att göra människan mer mänsklig. Ett roligt filmexempel är ”Kingsman: The Secret Service” (2014), där den unge Eggsy plockas upp ur rännstenen och får en förstklassig utbildning till hemlig agent. Som ett led i sin träning får han ta hand om en mopsvalp, bara för att sedan, när han fäst sig vid den, beordras att döda den. Han vägrar med den underbara repliken att man inte kan döda en hund bara för att få ett jobb.

Ett exempel hos Carlbom, och bokens mest bärande och vindlande historia, är pointertiken Judy, som genomlever andra världskriget som ett slags maskot för brittiska soldater i Östasien. När de fängslas hamnar hon i japanskt fångläger. Där lever hon ständigt under hot om att dödas och eventuellt ätas upp av svältande vakter, men räddas alltid genom diverse knep av sina olika brittiska hussar, som bland annat lyckas få henne förklarad som krigsfånge enligt Genèvekonventionen, som enda hund i världshistorien. Det skrivs inte helt ut i berättelsen, men man får intrycket att Judy i gengäld ger soldaterna mening i tillvaron och en påminnelse om en verklighet bortom soldatlivet.

Så varför dessa olika bilder av hunden, som ju delvis tycks motsäga varandra? En enkel förklaring är förstås att representationerna är en direkt återspegling av hundens traditionella roller som vakthund, arbets- och jakthund och sällskapshund. Att vi, så att säga, tar fasta på det ena eller det andra, när hunden ska skildras.

En mer avancerad idé, presenterad av religionsvetaren Jenny Berglund i ”Från renhållningshjon till modeaccessoar”, är den om gränslandet. Eftersom hunden lever så nära oss och är det djur som vi har lättast att kommunicera med ligger det alltid nära till hands att vi börjar behandlar och betrakta den som en människa – en familjemedlem, som det heter i dag. Själv drar jag mig till minnes den sankt bernhardsägare som rusade fram till två främmande, skällande rottweilers, grabbade den ena kärleksfullt i kinderna och utbrast: ”du ser ju ut som en liten bebis!”

Hunden befinner sig enligt Berglund någonstans mellan ett djur med hög status och en människa med låg status. Det skapar ett ambivalent förhållande, där vi pendlar mellan att tillskriva den goda och dåliga egenskaper: Cujo och Judy i ett.

Vi säger ”trofast som en hund” och ”människans bästa vän”, och kanske just därför också ”din smutsiga hund”.

Det är nog tur att vi inte vet vad de skulle säga om oss.

ARTIKELN HANDLAR OM