ÅSIKT

Boken som slog in en kil mellan öst & väst

Cecilia Djurberg om fatwan mot Salman Rushdie och Satansverserna

avCecilia Djurberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Ayatolla Khomeini och Salman Rushdie.

I dag är det 30 år sedan Ayatolla Khomeini utfärdade sin fatwa mot Salman Rushdie och samtliga inblandade i publiceringen av Satansverserna.

Rushdie har sagt att han tror att det skulle ha varit svårt att få romanen publicerad i dag, men inför utgivningen i september 1988 bedömde han den försiktigare, som ”möjligen lite farlig”. En medarbetare på Penguin som förhandsläste manuset förstod inte vilket religiöst sprängstoff han hade i sina händer. 14 februari 1989 förändrades allt.

Det är lätt att kategoriskt fördöma Khomeinis brutala attack på det fria ordet. Särskilt för oss som läser romanen som en underhållande, fantasifull och språkligt symbolstark berättelse om migration och metamorfos.

Betydligt svårare är det att förstå den fördömande sidan som menar att alla som förolämpar profeten Muhammed måste dö. Även om man vid första läsningen missade många referenser och noga läste på för att förstå vad det egentligen var som uppfattades som blasfemiskt.


Det är viktigt att försöka förstå kontroversen. Dels för att så mycket pekar framåt mot dagens polarisering och allt våldsammare motsättningar mellan islamistisk fundamentalism och västvärlden med sin tilltagande högerextremism. Dels för att hotet mot yttrandefriheten är ett fortsatt och ökande problem.

Inför 30-årsdagen sänder BBC Radio 4 en serie i tio delar med titeln Fatwa som ger mer bakgrund och berättar historien om ”hur en bok tvingade alla att välja sida och hur vi fortfarande lever med konsekvenserna”. Det är oerhört intressant lyssning.

Programledarna Chloe Hadjimatheou och Mobeen Azhar guidar, med dramatisk ljuddesign och kraftfulla radioklipp genom denna laddade historia, med pedagogisk början i revolutionens Iran 1979. Där man måste börja för att förstå hur denna roman skulle komma att betraktas som en tidsinställd bomb.

Man behöver också förstå att motsättningar och ett allmänt ökande intresse i Storbritannien för identitet, etnicitet och ”vem som hör hemma” sammanföll med utgivningen.

Satansverserna blev bensin på den islamistiska rörelsen när två brittiska muslimer, som förmodligen var hjärnorna bakom fatwan, planterade idén hos Khomeini och konspirationsteorier frodades snart om att Rushdie rent av skulle ha skrivit på uppdrag av brittiska, eller kanske amerikanska, myndigheter.


Fram träder en bild av boken som en kil som slås allt längre in i sprickan mellan öst och väst, en spricka som fortsatte vidgas med händelser som 9/11 och attacken mot Charlie Hebdo. I programserien utvecklas en historia om hur Satansverserna användes för politiska syften från olika sidor, medan många – även muslimer – trodde att det handlade om religion.

”Salman Rushdie was such a gift” säger Matthew Collins, en då ung kille som var imponerad av skinheads, ”hatade invandrare” och gick med i National Front. Han menar att boken gjorde att extremhögern fick upp ögonen för islam – ”det har handlat om muslimer sen dess”, säger han. Vi får också höra en pakistansk kille, som säger att Satansverserna var avgörande för hans utvecklingsresa från hyfsat sekulariserad ”dude”, till radikaliserad salafist.


Boken var förstås också tacksam i den svartvita mediedramaturgin och hör till de där fenomenen som många har bildat sig en uppfattning om utan att ens ha läst. Trots att romanen är på närmare 550 sidor har den dominerande frågeställnigen om den varit iögonfallande kortfattad: Är du för eller mot?
I en intervju med AFP inför 30-årsdagen av fatwan kommenterar Salman Rushdie själv historien: ”I take the Edith Piaf position: Je ne regrette rien.”

Vad annat kan han svara? För att försvara yttrandefriheten måste man tillämpa den. Inte bara fortsätta att uttrycka sig fritt och stå emot påtryckningar, utan också undvika att ställa allt för enkla frågor eller kräva allt för enkla svar om komplexa skeenden. BBC:s radioserie Fatwa lyckas bra med att tillföra nyanser och fördjupa perspektiven. Tids nog kommer vi kanske att lära oss något av Rushdieaffären. Vi måste.

ARTIKELN HANDLAR OM