ÅSIKT

Mordet på den tredje världen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Lars Mikael Raattamaa om klasskampen
som krossade de gamla koloniernas dröm

1 av 4 | Foto: ÖVERHETEN VANN Turister i Singapore. Den nya nationen utropade sig 1965 som en global stad och bröt med tredje världens arbete för jämlikhet. Enigheten mellan borgare, bönder och arbetare sprack till förmån för klassamhället.

Det går att förklara tredje världen med ett ord. Jämlikhet. Men ett ord är å andrasidan inte så enkelt. Tredje världen finns inte förtätad i en text, en händelse eller en plats. Tredje världen var ett pågående samtal.

”Tredje världen är inte en plats” skriver Vijay Prashad. I När bojorna brast undersöker han tredje världen som begrepp och projekt. Ett Work-in-progress. Geografin är avgörande. Tredje världen är många platser.

Det brokiga är nyckeln. Väst ville inte besväras av de mörkare nationerna, de bara babblade. John Maynard Keynes sa under Bretton Wood-förhandlingarna om tredje världenekonomierna: ”detta är det värsta aphus som har samlats på många år”.

Tredje världen var tvungna att bygga sig själv. All hjälp från de gamla kolonialmakterna var falsk. Med konferensen i Bandung 1955 klev de avkolonialiserade ut på världsscenen som en ensemble. 29 länder; en brokig skara. Indonesiens president Sukarno, Indiens premiärminister Nehru, Burmas U Nu, Egyptens Nasser. Där var vänsternationer som Kina och högernationer som Turkiet och Filipinerna.

Skillnaderna var stora. Tanzanias president sa en gång att den alliansfria rörelsen – en av tredje världens många former – ”visserligen var en progressiv rörelse men inte en rörelse av progressiva stater”. Men de förenades i kampen för jämlikhet. De delade samma erfarenheter. Efter första världskriget slog Nationernas Förbund fast att de koloniserade var ”folk som ännu inte kunde stå på egna ben under de påfrestande förhållandena i en modern värld”. De skulle ”anförtros avancerade nationer”. De kände igen varandra som en international av kränkta.

Kampen var riktad både utåt – frigörelse; och inåt – sammanhållning. Ojämlikhet var motorn i det koloniala förtrycket. Människor skildes åt och placerades i hierarkier mellan och inom folken. I alla kolonialsystemen hade försök till organisering motarbetats. Minoriteter gavs fördelar, inhemsk främlingsfientlighet hetsades fram och traditionella adel, klan och kastsystem underhölls.

Samma jämlikhet och ojämlikhet rådde också mellan människor. För tredje världenprojektet var feminismen en avgörande kamp, också ojämlikhet mellan könen skulle skicka världen tillbaka till grymheterna. Bandung hade dominerats av män men redan på afroasiatiska folkens solidaritetskonferens i Kairo 1957 var kvinnorna där, både i salen och på podiet.

För USA och Västeuropa luktade det här kommunism lång väg. USA hade länge varit motståndare till den gamla europeiska kolonialismen. Men det var bara en bekännelse på pappret. Omedelbart efter den formella frigörelsen blev kampen mot ”dollarkolonialismen” avgörande för tredje världen. Också länder som inte formellt varit kolonialiserade som Iran och Thailand hade fått utstå samma kränkningar. De var lika mindervärdiga.

De gamla kolonialmakterna, och den nya, USA, oroades ständigt över sina ”investeringar”. En grym oro. Massmordet på mellan en halv och 2 miljoner indonesiska kommunister 1965–1966 är i dag känt. Men ett liknande massmord utfördes i Sudan 1971 där General Jafar al-Numayri uppmanade sina anhängare att ”krossa alla som påstår att det finns ett sudanesiskt kommunistparti”.

Det irakiska kommunistpartiet (IKP) med sina kringorganisationer organiserade en femtedel av den irakiska befolkningen (1 miljon medlemmar). I oktober 1959 försökte Baathpartiet (ungefär 300 medlemmar) genomföra en kupp. IKP försvarade då den nationella regeringen, en halv miljon kommunister fyllde gatorna. Det skrämde regeringen mer än Baaths kupp och IKP förlorade sin ställning. 1963 lyckades till slut Baathpartiet och successivt rensades kommunisterna ut. 1968 kom Saddam Hussein till makten, och resten är historia.

Alla massmord på kommunister och socialister får Vijay Prashad att efterlysa en ”Antikommunismens svarta bok”.

Var jämlikheten någonsin möjlig? Prashad citerar Bill Krieg, USA:s chef för ambassaden i Guatemala på 1950-talet, när han funderar över stödet till de reaktionära. ”Värsta sortens snytare”. Medan kommunisterna ”kunde arbeta, hade en bestämd inriktning och visste vart de ville komma. Det var det som var tragedin. De enda som var beredda att arbeta hårt var definitionsmässigt våra fiender.”

Det som ger Prashads bok en sån säregen kraft är att den skriver tredje världen utifrån såväl segrar som nederlag. På Trikontinentalkonferensen i Havanna 1966 efterlyste Guinea-Bissaus befrielseledare Amilcar Cabral diskussionen om ”kampen mot våra egna svagheter”. Det trick som tredje världen var tvungna att utföra var att uppfinna nationen på nytt. Den gamla europeiska nationen var omöjlig eftersom den byggde på rasism, både yttre och inre ojämlikhet. Nerhu, Sukarno, Narrer Nyerere och de andra ville skapa en internationell nationalism, folket bestod alltid av många folk. Marx ord från kommunistiska manifestet beskriver kampen: ”Proletariatets kamp mot bourgeoisin är att börja med till formen, ehuru icke till innehållet, en nationell kamp”.

Det är på sin plats att citera Marx. Eftersom tredje världen handlade om jämlikhet så stod de socialismen nära. Men det var i lika hög grad någonting nytt. Förhållandet till Moskva var aldrig givet. Och såväl i Washington som i Moskva krävde man att de anslöt sig till något av ”lägren”. USA kallade Bandung, tredje världenrörelsen och alliansfria staternas samverkan för ”neutralism”. Nästan värre än kommunism.

Nej, tredje världen fick egentligen aldrig någon chans att bygga sig själv. Kupper hetsades fram, oftast av CIA. Iran (1953), Dominikanska republiken (1963), Ecuador (1963), Brasilien (1964), Indonesien (1965), Kongo (1965), Grekland (1967), Kambodja (1970), Bolivia (1971), Chile (1973).

Prashad skriver också en lista över nationer som inte utsatts för kupper: Kuba, Guinea, Tanzania, Libyen. Det gemensamma var att de var länder där befrielserörelsens mobilisering övergått till en enpartistat. Frantz Fanon hade varnat för att byråkratiseringen skulle ta över byggandet av nationen om inte mobiliseringen av folket hittade sina former efter avkolonialiseringen. Men där mobiliseringen ägnades kraft slog den ofta över i ett inre förtryck.

Trots alla svårigheter hade tredje världen kunnat lyckas, menar Prashad, om inte ett fyrfaldigt mord iscensatts. Gränskonflikter; Världsbankens strukturanpassningsprogram; Europas, USA:s och ofta även Sovjetunionens stöd till den konservativa aristokratin; och den globala staden. Och mordet var så gott som genomfört långt före 1989, det är viktigt att komma ihåg.

Prashad menar att det fyrfaldiga mordet var en klasskamp där överklassen segrade. Under uppbyggnaden av de nya nationerna hade arbetare, bönder och städernas borgerskap gått samman mot både kolonialmakterna och de inhemska aristokratierna som ville tillbaka till gamla samhällssystem. Men den inhemska enigheten slogs sönder med de fyra mordvapnen.

Singapore är ett viktigt exempel. Uppslitande strider med Malaysia fick Singapore att bestämma sig för att göra sig av med omlandet och 1965 utropar man sig till en global stad. Snabbt utvecklas staden till en frihamn både för skepp och för kapital, fastighetsfonder och försäkringar. Fri handel och rena gator var allt som behövdes.

Så bröt man med tredje världens arbete för jämlikhet. Det som hade fått handelns borgare, arbetarna i de fåtaliga fabrikerna och den stora mängden bönder att försöka bygga en värld som var en annan än såväl de gamla inhemska aristokratiska hierarkiernas som den koloniala utsugningens. Där ingen skulle kränkas.

Singapore blev ledstjärnan, inte bara för fattiga länder, utan också för Europa och USA. Staden var nu till synes det effektiva. Och när jämlikhetsarbetet var brutet släpptes de konservativa krafterna lösa, borgarna ville hellre gå på de rena gatorna i staden än arbeta tillsammans med smutsiga bönder och arbetare. Konsten att nedvärdera var återigen den förnämsta konstarten.

Lars Mikael Raattamaa