ÅSIKT

När hakkorsflaggan hissades i Djursholm

Kalle Holmqvist om det svenska judehatet under kriget

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ARBETARRÖRELSENS ARKIV
En rasistisk skylt utanför en bokhandel i Stockholm, 1941.

KULTUR

Föraktet mot judar har gamla rötter i Sverige. Det har funnits här längre än vad det har funnits judar. 

Skribenten och taxichauffören Bernt Hermeles nya bok Kommer de, så skjuter jag oss handlar om svenska judars situation 1933–1945. Han inleder med en intressant genomgång av den antijudiska traditionen, till exempel om hur Gustav Vasas historieskrivare Peder Swart på 1550-talet angrep danskarna genom att påstå att de var ockrare – precis som judarna. 

Även under 1800-talet och det tidiga 1900-talet användes ”jude” som skällsord och som symbol för allt som ansågs dåligt (oaktat om det var girighet eller socialism, ateism eller religiös fundamentalism). Den typen av judefientlighet kunde förekomma i olika politiska läger och samhällskikt.


Det som hände under 1930-talet och 1940-talet var något helt nytt. Nazisterna tog över land efter land och tänkte göra Europa ”Judenfrei” (fritt från judar).

Det gamla, religiöst motiverade, judehatet hade – i alla fall i teorin – gett judar en möjlighet att bli accepterade genom att konvertera till kristendomen. Men för den nya och moderna europeiska antisemitismen var rasen och blodet det viktiga. Det hjälpte inte att döpa sig och börja äta fläskkött.

Högerpolitikern Gunnar Heckscher kom från en judisk släkt på fädernet, men såg sig inte som jude. Han visade förståelse för det ”tyska experimentet” och anklagade judar för att själva provocera fram antisemitism (till exempel genom att vara medlemmar i vänsterorganisationen Clarté). 


Trots detta utsattes Gunnar Heckscher för antisemitiska attacker. Inte bara från gapiga nazister i läderstövlar. Efter att ha haft fräckheten att kritisera Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) 1938 angreps han även från mer etablerat politiskt håll. I boken finns ett citat från Bondeförbundets tidning Svenska landsbygden, som med sitt förtäckta hot är så obehagligt att det förtjänar att återges i sin helhet:

”Att man på judehåll inte är särskilt förtjust i bondeförbundet och dess politik, är just inte så förvånande. Judarna sitta ju emellertid rätt trångt f. n. i åtskilliga länder, och det finns nog folk här i landet som har ögonen på dem. Det torde därför vara lyckligast för dem själva och deras pressdrabanter om de vore litet försiktigare i uttrycken för sitt hat och förakt gentemot det svenska bondepartiet.”

Sen bröt andra världskriget ut. Tyskland höll på att vinna (det var bara de tjurskalliga norrmännen och britterna som inte ville vara med i det nya och enade Europa) och den fysiska utrotningen av judarna påskyndades.

I Djursholm hissas hakkorsflaggan och på Skansen står skolbarn i stram givakt till tonerna av det tyska nazistpartiets hymn Horst Wessel-Lied.


Det är en stark känsla av instängdhet som målas upp i Hermeles bok. Svenska judar hade ingenstans att fly. Fascismen blev aldrig någon massrörelse i Sverige. Men i samhällets övre skikt fanns det gott om Hitlervänner. Inte bara i militären och näringslivet, utan även på myndigheter, i kungahuset, kyrkan, nöjesbranschen och på Svensk Damtidning. I Djursholm hissas hakkorsflaggan och på Skansen står skolbarn i stram givakt till tonerna av det tyska nazistpartiets hymn Horst Wessel-Lied.

En del judiska familjer evakuerade sina barn till pålitliga bondefamiljer i Sörmland. Andra förberedde sig på att begå självmord om tyskarna skulle komma.


Boken handlar framför allt om välassimilerade, framgångsrika och/eller kända personer. De flesta svenska judar hörde förstås inte dit. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet hade många östeuropeiska judar flytt till Sverige. De var ofta fattiga och bosatte sig i arbetarkvarter, som Haga i Göteborg, Nöden i Lund och Södermalm i Stockholm. 

Även om de icke-kända judarna vistades i miljöer där nazismen inte var lika utbredd (det vill säga bland vanligt, hederligt folk) påverkades de förstås också av utvecklingen i omvärlden. Om Sverige ockuperats hade de varit chanslösa. Att deras situation inte tas upp i boken är en stor brist. 

Samtidigt är det förstås intressant att konstatera att ingen riktigt kommer undan rasismen. Om man hamnar i fel människokategori hjälper det till slut inte att vara rik och välanpassad. 


Räddningen för Europas sista kvarvarande judar blev att Tyskland förlorade kriget. I boken berättar en man hur hans morfar, som var högerman, tog bort hakkorsflaggan när krigslyckan vände 1942/43. I stället hängdes en USA-flagga upp. 

För miljontals judar från Polen, Ungern, Baltikum, Rumänien och andra delar av Europa var det för sent. De hade redan mördats. Men de svenska judarna kunde andas ut. I alla fall tills vidare. 


  • SAKPROSA
    ”Kommer de, så skjuter jag oss”
    Om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen
    Bernt Hermele
    Lind & Co

ARTIKELN HANDLAR OM

Europa