ÅSIKT

Läs, och förstå vad livet är

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

OLLE SVENNING om Orhan Pamuk, en mångsidig, modig författare

Foto: Orhan Pamuk.

I sin bok om det nya Turkiet formulerar BBC-journalisten Chris Morris följande påstående: "Om någon skulle ställa frågan om den person som tydligare än andra försöker förklara Turkiet och turkisk identitet för omvärlden, skulle de flesta svara Orhan Pamuk."

Pamuk själv lyssnar till Morris och stönar till svar: "Herregud, så fasansfullt." "Fast", skriver Morris, "han vet att det är sant."

Hemlandets förhållande till Pamuk är ambivalent. Hans böcker säljs i hundratusentals exemplar. Fast när Snö kom ut måste den gömmas undan i bokhandeln av rädsla för att censuren skulle slå till. Pamuk bärs upp som en superstjärna men delar av den gamla maktapparaten hotar med åtal och förföljelse. Som efter Pamuks självklara konstaterande att Turkiet begått massmord på armenier och förföljt kurder.

"Pamuk är", skriver John Updike, "på en gång en bästsäljare och avantgardistisk författare."

Pamuk beskriver sig som en betraktare, en som försöker förstå och skildra Den Andre. Med det förhållningssättet har han kritiserats av kemalisterna - arvtagarna till Atatürk - för att smutskasta det tidiga 1900-talets modernisering. Islamisterna protesterar mot Pamuks starka avvisande av fundamentalism. Den politiska vänstern anklagar Pamuk för att villkorslöst anpassa Turkiet till den västliga, europeiska kapitalismen.

I Snö låter Pamuk, självkritiskt, en av de hårdföra militära ledarna fördöma de intellektuella, i boken representerade av huvudpersonen, författaren Ka: "Intellektuella som du har inte den blekaste idé om någonting och det gör mig sjuk. Ni säger att ni vill ha demokrati och sedan går ni i allians med islamiska fundamentalister. Ni kräver mänskliga rättigheter och träffar överenskommelser med mördare och terrorister. Ni säger att Europa är svaret... men ni följer inte ert eget samvete, ni bara gissar vad Europa skulle ha gjort i ert ställe... Ni kan inte ens vara verkliga européer."

Återigen det motsägelsefulla. Ambivalens och mångtydighet strömmar genom Pamuks författarskap. Allt han skriver, påpekar han, bygger på motsättningarna mellan det moderna väst och det traditionstyngda ottomanska öst: "Jag plockar skamlöst ur den stora litterära västliga skatten och blandar den med berättelser och traditioner från islam. Jag gör collage." Dostojevskij, Conrad, Calvino trängs med Tusen och en natt.

Hans komplicerade roman Mitt namn är röd för oss tillbaka till 1500-talet. Sultan Murat lll vill låta illustrera en bok, delvis till minnet av 1000-årsdagen av Muhammeds flykt från Mekka till Medina. Det konstnärliga uppdraget ska utföras i enlighet med den då upphöjda frankiska måleritekniken. Mästaren och hans medarbetare, de som tar sig an uppdraget, blir upphunna av döden. Mordet som utförs kan vara en hämnd för att de bryter mot regeln i islam nämligen att måleriet är ett Guds uppdrag och därmed utesluter den realism och subjektivism som är så fundamental för västvärldens renässans.

Den sortens filosofiska berättelser återkommer i Den vita borgen. Under 1600-talet förs en italiensk astronom, tillfångatagen och förvandlad till slav, till en turkisk vetenskapsman. De drivs samman, deras identiteter sammanflätas, de byter roller. Den turkiske vetenskapsmannen tvingar till sig kunskapen om den väldiga europeiska krigsmaskin med vilken han ska besegra västvärlden. Erövringen misslyckas, en repetition av det muslimska misslyckandet att inta Wien.

Pamuks sökande efter brytningspunkterna mellan öst-väst, det förflutna och det närvarande och försöken att rekonstruera den turkiska identiteten förläggs också till modern tid, till exempel i Det nya livet, en bitvis surrealistisk resa genom det ålderstigna Turkiet på jakt efter den möjligen existerande punkt där det gamla sprängs och övergår i det moderna. Pamuks mycket detaljerade skildring av det landskap och de människor som flimrar förbi i romanen är en teknik han tillägnar James Joyce.

Det nya livet, en av Turkiets verkliga moderna kultböcker, inleds med Pamuks ofta citerade mening: "Jag läste en bok en dag och hela mitt liv förändrades."

I Den svarta boken kan tiden dateras till sent 70-tal. Den unge advokaten och människorättsaktivisten Galip upptäcker att hustrun Rüya försvunnit. Hon har gått under jorden samtidigt som halvbrodern Jelal, tidningskrönikör och möjligen eftersökt kommunist. Han skriver inte den sortens indignationstexter vi numera förbinder med kolumner utan arbetar med gamla magiska texter, fragment av den orientaliska historien. Kanske döljer sig hemliga budskap i texten. Galip löser en del av gåtorna med krönikorna och tar helt enkelt över den försvunne Jelals roll som kolumnist. I en egendomlig detektivjakt spåras Jelals inspiratörer tillbaka till sufismen och en mästare med namnet Rumi. Hans religiösa riktning har lärt sig läsa ut berättelser ur människors ansikten. Vår tids kurdiska rebeller har ansikten som är stumma. Deras berättelser har bränts bort av napalm.

Utan att pressa det privata för långt kan man ändå tillåta sig söka Pamuks egna livsbetingelser i hans litteratur. Han föddes in i en välbeställd familj. Farfadern skapade sig en betydande förmögenhet som byggare av järnväg genom Turkiet. Fadern slarvade bort delar av arvet genom en livsstil som förenade bohemeri med läsning av företrädesvis fransk lyrik.

Pamuk skrev i tjugoårsåldern en mäktig släktkrönika, som sträcker sig från ungturkarnas kupp 1908 till militärens maktövertagande 1971. Romanen, Cevdet Bey and Sons, jämförs med Thomas Manns Buddenbrooks.

Pamuk har citerat Stendhals formulering: "att släppa in politiken i litteraturen är som att avfyra ett pistolskott under en konsert." Pamuk har släppt iväg - det medger han själv - ett sådant pistolskott. Romanen Snö är bland mycket annat också en politisk roman. En väldig och bred berättelse om författaren Ka som kommer till den snart igensnöade och avskurna Kars i öst, i en av de fattigaste regionerna av Turkiet: "Jag förvandlade Kars till ett mikrokosmos av Turkiet: Turkisk nationalism, kurdisk nationalism, politisk islamism, sekulär militantism och minoriteter, allt sammankopplat", säger Pamuk om sin roman, tidsmässigt placerad till några intensiva, politiskt och mänskligt omtumlande dagar 1992. Var och en av dessa folkliga rörelser, politiska och/eller religiösa ges en gestalt och en röst. Som i Mitt namn är röd där varje huvudperson har sitt kapitel. Satan, dervischer, mördare, alla talar i jagform. Under de enskilda berättelserna finns den stora väven, dekorerad med den turkiska historien, formad av motsättningar mellan det västliga och östliga. "Jag söker dessa motsättningar i allt, i filosofin, historien och det symboliska", säger Pamuk.

Snö kan läsas som en mycket allvarlig bok om tillståndet i landet, om flickor som begår självmord, militärer som iscensätter blodiga kupper, övervintrade revolutionärer som vill repetera Frankrike 1789. Då och då dyker Pamuk upp för att korrigera eller föregripa historien. Han tar till slut över och berättar Kas sorgliga livsslut. Ett av romanens allra starkaste avsnitt är en dialog mellan en skolrektor och den man som ska mörda rektorn. Ämnet gäller islamismens stränga krav.

Romanen lyser också av stor komik. Jag fäster mig främst vid lokalredaktören Serdar Bey. Hans tidning är snabbare än tiden själv: "Det finns de som föraktar oss för att vi skriver nyheterna innan de inträffat."

I Snö säger Blue, den hårdföre islamisten, att förr i tiden kunde vårt folk de stora berättelserna utantill ... Men nu när vi förtrollats av väst har vi glömt bort våra egna historier.

Pamuk återupprättar och återberättar dem. Han är på väg att som Margaret Atwood skriver med en svåröversättligt uttryck: "Narrating his country into being."

Pamuk värjer sig intensivt från att betraktas som en politisk författare. Han, en av vår tids mest fantasifulla och raffinerade romanförfattare, har starka skäl för sin hållning. Pamuk uttrycker däremot starka politiska uppfattningar utanför sina romanbyggen. Han var den förste författare i det som kallas den muslimska världen som uttalade sitt stöd för Salman Rushdies Satansverser. Han har gång efter annan försvarat kurdernas fri- och rättigheter. Pamuk föreställer sig att Turkiets europeisering kan innebära en förvandling med oändligt större räckvidd än de revolutioner och kupper landet genomlevt. Han försvarar samtidigt islam från de attacker, ibland väpnade, som den utsätts för från västvärlden. "Grundproblemet", säger han, "är inte islam eller det som idiotiskt kallas civilisationernas sammanstötning." Svårigheterna beror på att en stor del av världens folk inte kan göra sig hörda. "Västvärlden har inte nog försökt förstå jordens fördömda", säger han med en mening som associerar till Franz Fanon. Pamuk tar bestämt avstånd från USA:s krig mot Irak. I en kort essä i New York Review of Books ges en en förfärande bild av en möjlig framtid. "En gång", skriver han, "mötte den härskande moderniserande klassen i Turkiet de fattigas motstånd med förbud, repressioner och arméingripande. Därmed blev moderniseringen bara halvfärdig, demokratin begränsades och intoleransen kom att dominera. Jag är rädd för att världen är på väg att förvandlas till en plats som Turkiet, huvudsakligen styrt via undantagslagar."

Pamuk söker inte sin tillflykt till politiken utan litteraturen. I "Det nya livet" skriver han: "Livet är en enkel resa. Det kan aldrig upprepas. Men om du har en bok i handen, hur komplicerad den än må vara när du läst den färdigt, kan du om du vill återvända till bokens inledning, läsa den igen och förstå vad som är svårt med den och därmed också förstå livet självt."

Mycket vackrare och mer förhoppningsfullt än så kan inte tron på litteraturens kraft uttryckas.

Pamuk och Politkovskaja i ny bok

Olle Svenning