ÅSIKT

Där finns halleluja

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

HANNA HALLGREN låter sig beröras av Clarice Lispector

Foto: Den brasilianska författaren Clarice Lispectors roman ”Levande vatten” har kommit ut på svenska.

Tidigt måste jag ge upp mig själv, och ge mig åt en annan. Helt och fullt överlämnar jag mig, med slutna öppna ögon. Där jag nu befinner mig behövs bara rösten, mina händer, en aktsam ändå våldsam rörelse i riktning mot allt levande. Min klocka har jag lämnat, skorna likaså. Jag går barfota, jag är slösaktigt levande.

Jag låg i min säng och läste när det hände. Clarice Lispectors roman Levande vatten. Boksidorna rann in genom mina händer. Vi bytte blod. Jag läste: ” [J]ag skriver till dig med min röst”. Med strömmande sidor som händer och skrift, läste jag: ” Att av sig själv skapa en varelse är något mycket allvarligt. Jag håller på att skapa mig”. Så stötte jag emot: ” Det finns inget svårare än att överlämna sig åt ögonblicket. Denna svårighet är mänsklig smärta”. Men jag ville ge mig, nalkas, dö för att jag måste, eller uppskjuta döendet. Ville förvandlas till skriftens ”du”. Vara den som omvärvs av dess ”jag”. Jag ville bli mig. Ville bli du. Så jag lät dig röra vid mig med din röst, du sa:

” Än en gång känner jag en sorglös kärlek. Jag andas hastigt in det du är genom att suga i mig din halo av under innan den dunstar och försvinner i luften. Är min friska lust att leva mig och leva dig livets själva struktur? Varelsernas och sakernas natur – är det Gud? Så om jag ber naturen ihärdigt kanske jag slutar dö? Kan jag genom att bruka våld mot döden öppna en lucka mot livet?

Jag stryker smärtan från det jag skriver till dig och ger dig min oroliga glädje.”

Sedan måste jag återvända. Till min historia, min klocka, mina skor. Först ta en stärkande höstpromenad (grönt, gult, rött, brunt, virvlande faller). Därefter skriva dig ur mina händer. Levande vatten. Formulera saker som ” den brasilianska författaren Clarice Lispector är en av 1900-talets största ...”, eller ” också hennes fantastiska Stjärnans ögonblick, liksom Passionen enligt GH ...”. Jag måste lägga tillrätta. Jag kan inte skriva under ordens gång. Inte undersöka vem i mig som till och med befinner sig utanför tänkandet. Inte desorganisera mig invändigt innan jag organiserar mig. Medan jag promenerade tänkte jag på dig. Levande, ögonblick, död. Igen: liv, tid, släckas. Tändas. Att också jag ville ha det oavslutade. En djup organisk oordning. En historia av ögonblick. Men jag måste skapa ordning. En rörelseriktning, där text är text. Kött kött. Liv liv. För annars? Annars kommer du att skapa mig. Du kommer att skriva mig. Jag kommer att ha varit ett läsande agn. Älskande. Ett ordens bete. Kunde jag nu skriva gråt, skulle jag gråta, mörkt salt ur hjärtat. Men du svarar mig: ” Djupast inne i allt finns halleluja./ Det här ögonblicket är. Du som läser mig är.” Då vill jag hålla dig. Händerna känna dig: ” Jag är ett hjärta som slår i världen/ Må du som läser mig hjälpa mig att födas.”

Hanna Hallgren