ÅSIKT

Hur ska hårdare tag lösa frustration?

Lallaren Ulf Kristersson verkar inte förstå

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ulf Kristersson sägs vara ”den vuxne i rummet”, trots att han allt som oftast ger ett rätt lalligt intryck. Som när han säger att kriminaliteten i förorten beror på att polisen där är för trevlig. Kristersson tycks inte fatta vilken betydelse det har, och vilken tid det tar, att statens uniformer står på förtrolig fot med alla sorters folk. Han tycks heller inte fatta vad det betyder ur arbetsmiljösynpunkt att som polis inte behöva riskera konfrontation åtta timmar om dagen.

Fram till 1965 var partierna överens om frågor kring brott och straff, berättar kriminologen Henrik Tham i boken Kriminalpolitik, som utkom tidigare i år. Det var experterna som var drivande, optimistiskt sinnade trodde de att samhället kunde reformera bort problemen. Det ideologiska skiftet på 1980-talet ritade om kriminalpolitiken i grunden. Alarmism och moralism fick ersätta humanism och reformism, bestraffning i stället för behandling.

Kriminalpolitiken lider av brist på rationalitet, menar Tham. Åtgärderna får sällan effekt men trots detta utvidgas de ändå ständigt. Han använder inte ordet högerpopulism, men det är ju det som det handlar om. När man inte kan erbjuda social trygghet, får man lugna folk med ”hårdare tag”.

Det är inte experterna som ska styra politiken, det är politikerna. Men vad händer när politikern inte ens anser sig behöva lyssna på fakta?

Det spelar ingen roll att den totala brottsligheten har planat ut sedan 1990-talet, att våldet inte tilltar och att brottsligheten inte går nedåt i åldrarna. Valrörelsen kommer ändå handla om att Sverige står på branten till civilisatoriskt förfall. Det finns visserligen brottskategorier som rusat i statistiken; två tredjedelar av de senaste tio årens ökning står bedrägerierna för. Men det är inte denna gråa brottskategori som valet kommer att handla om, utan om gängkriminalitet och organiserad brottslighet – den där skiten där vi tror oss veta namnet på brottslingen: Han heter Invandrare.

Problemet är att det inte finns någon erkänd definition av begreppet organiserad brottslighet. Det kan röra sig om så vitt skilda kategorier som penningtvätt, narkotikabrott, fusk med assistansersättningen, bluffakturor och hustruimport. Tittar man på dem var och en för sig, är det inte alltid entydigt att de ökar.

Kombinationen av vaghet med farlighet, skriver Tham, gör att den organiserade brottsligheten är en Mädchen für alles. Den används som argument för allt från att urholka socialförsäkringarna till att plädera för Nato-medlemskap.

Alla sorters behov av trygghet – i plånboken och på hemväg mitt i natten – är nödvändiga att besvara. Men vi måste ändå veta vad lallaren Kristersson talar om, när han påstår att repression kan lösa frustration.

ARTIKELN HANDLAR OM