ÅSIKT

Kristersson svek de stulna barnen

Kajsa Ekis Ekman om M-ledarens ansvar i adoptionsskandalen: Stoppade inte handeln

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
Xiao Chaohua, som förlorade sin son utanför en affär 2007, visar foton på efterlysta barn på sin skåpbil. Kinesiska barn kidnappas och säljs för adoption – bland annat till Sverige.
KULTUR

Det var under första halvan av 2000-talet som barn började försvinna spårlöst i Hunan-provinsen i Kina. Ett barn som lekte i gränden utanför sitt hus var plötsligt borta för att aldrig synas till igen. En far berättade att han väntade vid en busshållplats med sin två månader gamla dotter då ett gäng män hoppade ur en regeringsvan, krävde honom på äktenskapsbevis, och när han inte hade något ryckte de till sig dottern och försvann. Han såg henne aldrig mer.

Vanligast var dock att företrädare för staten öppet konfiskerade barn. Statstjänstemän gjorde hembesök hos föräldrar som fått fler än ett barn och krävde att de skulle böta stora belopp eller lämna ifrån sig det yngsta barnet.

Hur många barn som kidnappats på det här sättet finns det inga officiella siffror på – vissa källor talar om 22 000. Föräldrar har protesterat och skrivit petitioner och många vägrar fortfarande att ge upp sökandet efter sina barn med skilsmässor och arbetslöshet som konsekvens.

Foto: Urban Andersson
Ulf Kristersson var ordförande för Sveriges största adoptionsförmedlare, Adoptionscentrum, 2003–2005.

2005 uppdagades så äntligen sanningen när några av förövarna ställdes inför rätta. 27 personer häktades och tio kom att dömas för människohandel, däribland chefen för ett barnhem. Det visade sig att barnen hade stulits för att säljas för adoption. Bland annat till Sverige. Och ordförande för Adoptionscentrum under den tiden, Sveriges största adoptionsförmedlare, var den nuvarande moderatledaren Ulf Kristersson.


Fyra barn som stulits av ligan adopterades enligt rättegångsprotokollet till Sverige genom FFIA, en adoptionsförmedlare som inte längre finns.

Under Kristerssons tid som ordförande förmedlade Adoptionscentrum även sju barn från barnhemmet Hengyang, vars chef och sex anställda dömdes till fängelse för att både ha köpt stulna barn samt sålt dem vidare till andra barnhem. Detta barnhem hänvisade regelbundet till barn som ”varor”, inkomna barn som ”importer” och bortadopterade barn som ”exporter” enligt den undersökande journalisten Pang Jiaoming som har skrivit en bok om härvan.

Adoptionscentrum förmedlade under samma tid dessutom 33 barn från barnhemmet Changsha, en stamkund till människohandlarna vars chef också köpte en limousine åt dem som tack. Dessutom 14 barn till från Changde, också involverat i barnhandel. Adoptionscentrum förmedlade vidare ett barn från barnhemmet Shaoyang, vars chef samarbetade med polis och tjänstemän för att ta barn från fattiga föräldrar som brutit mot ettbarnspolitiken. Barnens vänner, en annan svensk adoptionsförmedlare, förmedlade dessutom 21 barn från barnhem som varit kunder till ligan.


Skandalen fick oerhörda konsekvenser i Kina, men även i mottagarländer som USA och Holland. Chefen för Hollands största adoptionsförmedling, Wereldkinderen – Adoptionscentrums holländska motsvarighet – avgick då det framkom att flera av barnen adopterats till Holland.

Men i Sverige har skandalen med de stulna barnen i Hunan-provinsen knappt ens nämnts. Kristersson har inte fått en enda offentlig fråga om sin roll i att stulna barn kan ha kommit till Sverige. Mycket märkligt i ett land där blivande statsministrar vanligen får alla sina kvitton, hyresavier och sambos granskade.

Under Kristerssons tid som ordförande för Adoptionscentrum, åren 2003–2005, växte adoptionerna från Kina till USA, Europa och Sverige. Kina blev det land som Adoptionscentrum förmedlade allra flest barn från, runt 250 om året. Kina var populärt: väntetiderna var korta, barnen oftast friska och de hade inga födelseattester då så gott som alla angavs som ”hittade”.

Foto: AP
Barnsmugglare som fälldes för att ha kidnappat 38 barn i Dongguan 2005.

Till svenska par förmedlade Adoptionscentrum bilden av ett Kina där flickor övergavs i mängder då de kinesiska familjerna sades föredra söner. Och visst fanns det också många barn som övergavs, men inte tillräckligt många för att möta den växande efterfrågan från väst. De människohandlare och korrupta tjänstemän som kunde tänka sig att tjäna extra på att mätta den efterfrågan hade ett oslagbart verktyg i sin hand: ettbarnspolitiken.


Ettbarnspolitiken innebar tvångssteriliseringar, tvångsaborter samt att den familj som ändå fick fler än ett barn var tvungen att ansöka om tillstånd och betala böter till staten. Under 1990-talet kunde de som inte hade pengar bli fråntagna en get, en gris eller till och med få bostaden konfiskerad eller demolerad.  På 2000-talet kom detta att förändras då fler och fler barnhem anslöts till det statliga internationella adoptionssystemet. Från och med nu tog statstjänstemännen inte längre en gris för att straffa de som bröt mot ettbarnspolitiken. De tog i stället barnet.

Barnhem kunde sedan köpa barn för cirka 3 700 kronor styck. Svenska och västerländska utländska adoptionsorganisationer betalade sedan 10 000–50 000 kronor per barn, vilket gjorde det hela till en extremt lukrativ affär. 

Barnhemmen upprättade falska papper där det i regel stod att barnen lämnats in anonymt utanför barnhemmet eller hittats på en offentlig plats. På så sätt kom man runt det som annars är ett måste för att en adoption ska kunna genomföras i Kina, nämligen föräldrarnas underskrift. Barnen fick i stället ett nytt namn och adopterades sedan vidare för att få ytterligare ett nytt namn. Hur många av de som adopterats till Sverige som berörs är alltså omöjligt att veta.


När svenska myndigheter får vetskap om fallet, 2006, är det enda de gör att höra sig för hos den kinesiska diktaturen. Svaret de får från den kinesiska adoptionsmyndigheten CCAA är att ”Det är förbjudet att sälja barn i Kina. Om man följer lagen uppstår inga problem med barnhandel.” De får också en försäkran om att alla barn som kommit till Sverige ”verkligen är övergivna.” (Alla länder som frågade fick exakt samma svar.)

Vad gäller de fyra barn som går att spåra då deras namn förekom i rättegångsprotokollet, beslutar MIA (dåvarande Myndigheten för internationella adoptionsfrågor som i dag heter MFoF) att ”ingen ytterligare information om barnen eller deras familjer kommer lämnas ut”. Man säger att man vill ”skydda barnen och deras familjer” då kinesiska myndigheter inte har för avsikt att kräva tillbaka barnen.

Svenska myndigheter bryter således mot FN-konventionen om barns rättigheter, enligt vilken alla barn har rätt till kunskap om sitt ursprung. Och trots att de inte får tillstånd av Kina att åka till Hunan och undersöka, låter de adoptionerna fortsätta.


Vad visste Ulf Kristersson? Det har vi ingen aning om, men det var hans ansvar att se till att adoptionerna gick rätt till. När jag talar med Lan Stuy från China research center säger hon att ”adoptions-agenturerna borde absolut ha känt till vad som pågick. Frågan är om de ville veta mer.”

Lan Stuy berättar att kinesiska myndigheter regelbundet häktade människohandlare. Samma maffia som dömdes 2006 arresterades 1999 och 2003 för att ha sålt barn, men släpptes fria. Det fanns även andra skäl för Kristersson att fatta misstankar. Ett sådant var att antalet barn på Changshas barnhem steg med 242 procent, ett vanligt tecken på att något är fel. Mängder av föräldrar beslutar sig sällan samtidigt för att överge sina barn just då internationella adoptioner inleds.

Ulf Kristersson var en mycket aktiv ordförande för Adoptionscentrum. Han deltog i samhällsdebatten om adoption, hade nära kontakt med familjer och ursprungsländer och arbetade för att homosexuella par skulle få möjlighet att adoptera. Oro för barnhandel tycks dock inte ha varit en prioritet för Kristersson.

2003 kom den statliga utredningen Adoption – till vilket pris? (SOU 2003:49) som föreslog en skärpning av reglerna för adoption för att undvika handel med barn. Ett förslag var att begränsa betalningen för barn. Utredningen menade att det som Adoptionscentrum kallade för ”biståndsverksamhet” gav incitament till barnhem att skaffa fram barn på olagliga sätt. Utredningen ville därför upprätta en tydlig skiljelinje mellan adoption och biståndsverksamhet.


I stället för att välkomna förslaget inledde Kristersson en massiv motkampanj. I tidningar, debatter och remissvar framförde han åsikten att det vore praktiskt taget slut med svenska adoptioner om man inte längre fick betala barnhem. ”Alla de stora ursprungsländerna skulle försvinna” skrev han i en artikel på DN Debatt: ”Av de knappt 700 barn som fick svenska föräldrar genom oss förra året skulle sammantaget 37 barn ha fått komma till Sverige om utredningens förslag varit lag.”

Trots att organisationer som företrädde barns rättigheter ville se ett stopp för betalningen till barnhem, valde regeringen att gå på Kristerssons linje. I propositionen var förslaget borta. En enda kommentar hade Kristersson till uppgifterna om barnhandel: ”Det är en rätt brutal värld där ute.”

ARTIKELN HANDLAR OM