ÅSIKT

Ryska journalister mördade i Afrika

Alexsej Sachnin om vännen Orhan Dzjemal som sköts till döds under uppdrag i Centralafrikanska republiken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: REUTERS/Maxim Shemetov
Minnesplats för Orhan Dzjemal, Aleksander Rastorgujev och Kirill Radtjenko utanför Journalisternas Hus i Moskva.
KULTUR

Den 31 juni blev de tre ryska journalisterna Orhan Dzjemal, Aleksander Rastorgujev och Kirill Radtjenko mördade i Centralafrikanska republiken. De var där för att göra en dokumentärfilm om det privata ryska säkerhetsföretaget Wagner, som hyr ut legosoldater till de lokala myndigheterna i det våldshärjade landet för att skydda presidenten och bekämpa hans motståndare.

Omständigheterna runt deras död är ännu oklara, men de lokala myndigheterna säger att det handlade om ett rånmord. I ett land fullt med vapen, söndertrasat av inbördeskrig och där staten bara har kontroll över ett fåtal byggnader, kan den historien mycket väl vara sann. Samtidigt går det inte att utesluta att de ryska säkerhetsstyrkorna, som ju journalisterna var där för att granska, ligger bakom morden.

Jag skrattade och svarade: ”Vi ses snart!”. Jag hade fel.

Men jag har inte skrivit denna artikel för att spekulera om det, utan för att en av de mördade journalisterna - Orhan Dzjemal – var min vän. Jag träffade honom så sent som för tre månader sedan här i Stockholm. När vi kramades om för att ta farväl sa han åt mig att jag aldrig borde återvända hem till Ryssland. Jag skrattade och svarade: ”Vi ses snart!”.

Jag hade fel.

För tio år sedan gick Orhan med i Vänsterfronten, den politiska organisation i Ryssland som jag också tillhör. En av grundarna av Vänsterfronten var Orhans far, den kände radikale filosofen Gejdar Dzjemal. De stack ut något som två troende muslimer i en övervägande ateistisk vänsterorganisation. ”Fadern Dzjemal, Sonen och den Helige Ande”, brukade vi skoja om dem.

I slutet av april i år kom Orhan på inbjudan av den azerbajdzjanska diasporan här i Sverige till Stockholm för att tala på en minneskväll över fadern Gejdar, som dog i cancer 2016. Orhan berättade om hur hans far även när han var dödssjuk ändå ställde upp för intervjuer i rysk tv. ”När du får en chans att tala, så måste du utnyttja den” sa han.

Orhan reste till det ena kriget efter det andra: Tjetjenien, Ossetien, Libyen, Afghanistan, Donbass och slutligen den Centralafrikanska republiken. Han blev allvarligt sårad i benet 2011, då han var i Libyen och rapporterade från rebellernas frontlinje i Benghazi. En gång fick han frågan om vad en krigskorrespondent skulle tänka på för att inte bli dödad, och han svarade: ”Ingenting. Åk inte till kriget.”

Han valde sina sidor i krigen, stod alltid på de underlägsnas sida. Ofta valde han fel, stödde uppror som var resultat av manipulationer och konspirationer, men höll fast vid sina val.

Men i huvudsak hade Orhan ändå rätt. Alla dessa privata militärföretag, som dyker upp likt svampar efter ett regn, och skjuter på arbetare och bönder, från Syrien till Jemen, från Ukraina till Centralafrika; alla dessa toppmöten mellan ledare från stormakterna som delar upp världen mellan sig likt en äppelkaka. Det är på riktigt och där går fronten. Och man måste välja sida.

Det är bara det att stormakterna egentligen utgör en och samma sida, och vi, folken i alla länder, är på den andra sidan. Ju fortare vi inser det, desto större chans har vi att överleva detta uppblossande inbördeskrig. Och kanske till och med vinna det.

Han förtjänar att minnas för att han levde som han lärde, till slutet, och för att han tog varje chans han fick att tala.

Översättning: Per Leander

ARTIKELN HANDLAR OM