ÅSIKT

Jacob Branting har slagit sin sista serv

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Aftonbladets kulturmedarbetare död

Foto: BÖRJE THURESSON
Jacob Branting har avlidit. I augusti skulle han ha fyllt 76 år.

■ ■När jag började på Aftonbladets kulturredaktion 1973 blev Jacob Branting något av en mentor för mig, alltid lika vänlig också när han hade kritiska synpunkter. Han höll i den så kallade Innerspalten, anonymt skrivna spalter med samtidskommentarer och notismaterial med knorr. En bättre skola i antydningens men också polemikens konst fanns inte. "Du låter för arg", kunde han säga. "Dunka inte in budskapet med all kraft, lämna något till läsaren." De stora och de många orden var inte hans kind of jazz.

Till Aftonbladet hade han kommit på 60-talet, efter att som kulturredaktör på Arbetarbladet i Gävle ha förnyat dess kultursida. Teater och lyrik var hans specialområden, där han formulerade sig lika koncentrerat som insiktsfullt. Tre egna diktsamlingar gav han ut på 60-talet, men gjorde nog ändå sin största insats som uttolkare av andras lyrik. Han översatte bland andra Joe Hill och den spanska antifascistsången Svarte tupp, ett stående inslag i alla solidaritetssammanhang så länge Franco satt vid makten. I den skrev han faktiskt till en vers, eftersom han fann dramatiken i ursprungstexten lite ofullgången. Författaren protesterade inte, han applåderade.

De sista åren på tidningen skrev han kluriga dagsverser, ett urval kom i boken Huller - en titel där han i minimalistisk anda plockat bort det följande ledet "om buller".

■ ■Jacob Branting var född in i arbetarrörelsen, Hjalmar var hans farfar och hans far var advokaten George, internationellt känd socialdemokrat på vänsterkanten. Det var kanske inte alltid ett lätt arv att bära på. Han förblev partiet trogen i alla år, men hans kritik av den förda politiken kunde vara bitande. Den syrliga kommentaren till en av alla dessa så kallade affärer, "man behöver inte bete sig som ett svin bara för att man är socialdemokrat" har inte förlorat i aktualitet.

Under mina första år i Klara hände det rätt ofta att Jacob och jag spelade pingis i ett rum högst upp i huset, och för övrigt även på köksbordet i lägenheten på Norrtullsgatan. Jacob vann alltid. Han hade samma fina handledskänsla vid pingisbordet som när han praktiserade över- och underskruvar i språket. Nu har han slagit sin sista serve. Det känns vemodigt.

Gunder Andersson