ÅSIKT

Carolina Neurath: Den stora bankhärvan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Martin Aagård läser ett imponerande reportage om kändisbankens fall

Slutet En pressad Mats Qviberg på HQ:s extrastämma i september i fjol.

Svensk ekonomijournalistik har tagit ett kvalitativt språng.

Från att ha varit en trist blanding av knastertorr kvartalsrapport-prosa och fluffigt Stureplansskvaller har en ny generation skribenter dykt upp som kommunicerar med en något större läsekrets än de som råkar vara anställda på SEB:s huvudkontor

Aktuellt lade tidigare i år ner A-Ekonomi och integrerade pengajournalistiken med resten av bevakningen. I torsdags kom Svenska Dagbladet med en ny, påkostad och matig näringslivsbilaga. Det händer grejer.

Och mest verkar det hända på SvD.

De unga generationens mest begåvade skribenter jobbar i alla fall där: Krönikören Andreas Cervenka, vars sluggerartade metaforer infört något så sällsynt som humor i ekonomirapporteringen, och Carolina Neurath, rekordung reporter som redan prisats för sina granskningar.

Men – för att undvika att trampa på några Dagens Industri-tår – jag är kanske inte den bäst lämpade att sätta mig till doms över svensk ekonomijournalistik, men den tid då finanspressen hellre rekryterade skribenter från Handelshögskolan än Journalisthögskolan verkar i alla fall vara över.

Neurath har nu gett sig på mastodontuppgiften att dokumentera banken HQ:s uppgång och dramatiska fall i boken Den stora bankhärvan.

En bank vars korta liv levdes tätt omslingrad med svensk ekonomijournalistik. Mer mediala finansgubbar än den charmige adelsmannen Sven Hagströmer och den koleriske Bagarmossengossen Mats Qviberg är svåra att uppbringa. Bägge var citatmaskiner, som alltsedan en lång nattlig sittning 1990, sade sig leva i ett sorts ”äktenskap” med varandra och sin bank.

Neurath gör det självklara valet att blanda in sin egen rapportering om herrarna Hagströmer och Qviberg i berättelsen om hur de blev mediala älsklingar. Hon har träffat alla och några till och skrivit upp alla klockslag och några till. Och hon har inte gett sig innan hon fått veta det som bara ett fåtal visste. Sanningen om HQ var såklart något helt annat än den alla trodde.

Sven Hagströmers ursprungliga fondkommission var inte alls den succé man kunde tro. Tvärtom var den mer eller mindre i upplösningstillstånd när Mats Qviberg trädde in och räddade den.

Qviberg var inte heller något finansiellt geni som gick från klarhet till klarhet trots att affärspressen utmålat honom som det. Han fick troligtvis sparken från banken Carnegie för att han var omöjlig att ha att göra med.

Och framför allt avslöjar Neurath att haveriet i HQ, som berodde på ett extremt risktagande på bankens tradingavdelning, inte alls kom som en överraskning för Mats Qviberg, trots att han själv hävdar att han inget visste.

Tvärtom – Qviberg som mer än gärna kritiserade alla andras misslyckanden – kunde inte stå ut med tanken på att visa upp att banken blödde och gjorde sitt bästa för att dölja det med aktieutdelningar det inte fanns täckning för och en förfalskad bild av värdet på bankens tradingportfölj. Under tiden växte bubblan. Inåt tillät han banken att förlora 150 miljoner per natt. Utåt sade man sig kunna förlora 33 miljoner. Per år.

I en bransch som enbart handlar om förtroende och förväntningar är självklart god press allt. Och HQ Bank kämpade för att hålla skenet uppe.

Carolina Neuraths bok är en prestation. Hon lär ha mötts av mycket fientlighet från sina intervjuoffer. Okej, det är inte alltid jättespännande, det ska erkännas. Kanske för att svenska finansmän helt enkelt inte alltid är jättespännande. Neurath skildrar en bankkultur där samtliga bor i villa på Lidingö, har sommarhus i Torekov och en lägenhet i Åre. Alltså, vi snackar samtliga.

Konformismen i den svenska finanseliten verkar bedövande tråkig.

Och kanske är det besvikelsen över att inte ens Hagströmer och Qviberg var några särskilt intressanta fenomen som Neuraths bok kretsar kring.

Även om Qviberg försökte slänga Gordon Gekko-citat omkring sig, döpte sin hund till ”Yuppie” och skällde ut sina medarbetare som en sant genialisk despot, så visar det sig i slutändan att han inte var annat än en fegis. Det var inte ens omättlig girighet som låg bakom katastrofen. Kanske bara ren och skär klantighet.

Och pinsammare förklaring till en historisk bankkrasch får man ju leta efter.