ÅSIKT

Trauma utan bokslut

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det blev ingen stor roman om 11 september. Varför inte? Ulrika Kärnborg hittar en förklaring långt öster om tvillingtornen

Människor på södra Manhattan flyr efter attacken mot World Trade Center 11 september 2001

Så här efteråt verkar brittiska och amerikanska kritiker rörande överens: Det blev ingen stor roman om 11 september.

Mycket annat blev det, poesi, prosa, Hollywoodfilm och en oändlig räcka tv-serier, men inte Den Stora Romanen.

Varför inte, undrar man?

En förklaring som ofta ges, nu senast i The Economist, är att attacken mot World Trade Center var en alltför överväldigande händelse för att kunna skildras i romanform, där verkligheten inte bör överskugga fiktionen. Dessutom brukar skönlitterära berättelser ofta kretsa kring kriser, privata eller kollektiva, och i den traditionella romanen går de ofta mot någon form av upplösning. Men hur hittar författaren ett lyckligt slut på den geopolitiska och ekonomiska västerländska kris som utlöstes av 11 september?

Terrorist. John Updike (2006)

Den sista, mest övertygande invändningen mot alla försök till litterärt gestaltande av 11 september är att det ligger alltför  nära i tid. Författaren Torgny Lindgren lär ha sagt att det måste gå tjugofem år innan man kan analysera eller beskriva ett historiskt förlopp. Det dröjde till exempel elva år efter första världskrigets slut innan Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt landade på boklådediskarna och Moment 22, Joseph Hellers bästsäljare om andra världskriget, kom i början av 60-talet.

Med tanke på det är det lättare att förstå varför några hyllade amerikanska författare, Don DeLillo, Joseph O'Neill, John Updike och Jonathan Safran Foer, för att nämna några, misslyckades med att i romanform demonstrera på vilka avgörande sätt attacken mot World Trade Center förändrade våra liv.

Extremely loud and incredibly close. Jonathan Safran Foer (2005).

I Don DeLillos Falling man – betraktad som en av den litteräre gigantens svagare nummer – ligger fokus en aning för ensidigt på vad DeLillo själv kallar ”västs narcissistiska hjärta”. Safran Foers Extremt högt och otroligt nära är istället i mitt tycke alltför mycket av iskall litterär konstruktion (med en trist bismak av papper) för att bli trovärdig. John Updike lyckas i The Terrorist inte komma sin fundamentalist till huvudperson in på livet medan Joseph O'Neill i Nederland klamrar sig fast vid sitt vita, manliga perspektiv. Och så skriver han så långtråkigt om cricket.

Flera av de här romanerna handlar indirekt om den västerländska manlighetens kris – som om 11 september var inte så mycket ett attentat mot imperiets sociala och ekonomiska hjärta, som mot dess kön. Tyvärr skapar den här närsyntheten konstnärliga problem – varför intresserar sig inte författarna för den andra sidan, angriparna, vad som händer i andra delar av världen? Attacken verkar ha väckt så mycket aggression att intresset av att försöka se större sammanhang gått förlorad. Vilket inte är så konstigt.

Falling man, Don Delillo (2007)

Men på längre sikt är det förstås så att omvälvande historiska händelser sätter spår. Ibland omvandlar de, som den indiske författaren Pankaj Mishra påpekar i en Guardian-artikel som har några år på nacken men fortfarande känns aktuell, hela litteraturen.

När det gäller förra seklets enorma katastrofer, de bägge världskrigen, så ledde de onekligen till både estetiska och ideologiska omprövningar. Man skulle säga att den västerlandets kris som inleddes med den globala kapitalismens kollaps från och med början av 1900, födde modernismen.

I första världskrigets spår, och i skuggan av ett hotande andra, började författare som Robert Musil, Virginia Woolf och Joseph Conrad att leta efter ideologiska utgångspunkter för att förändra litteraturen, medan sådana som TS Eliot, Paul Valèry och Marcel Proust experimenterade med form och minne. Sakta, sakta dekonstruerades den borgerliga romanen och lyriken tills bara skeletten återstod.

Nederland. Joseph O'Neill (2009)

I USA blev utvecklingen en annan. Nationen gick stärkt ur de många kriserna och efter dem följde det kalla krigets kulturella isolation. Amerikanska författare hade inte heller behövt uppleva krigen på egen bakgård – med undantag av Pearl Harbor – och de stora berättarna, Norman Mailer, Gore Vidal, Saul Bellow och andra, fortsatte att skriva en sorts 1800-talsromaner. Vissa ägnade sig åt att skildra privatlivet och de närmaste, familjens och släktens öden och äventyr. Den trenden har fortsatt in i våra dagar.

Kanske är frågan om litteraturens förhållande till 11 september dessutom fel ställd. Vi tänker oss gärna att den stora romanen om händelsen ska handla om den faktiska attacken mot tvillingtornen, vad som skedde i det ögonblicket och allt som den sedan förde med sig. Men kanske handlade 11 september aldrig om detta utan om andra händelser före och efter, som på en och samma gång förebådade attacken och förvandlade den till symbol för en större och mer grundläggande kris.

En färsk artikel i Financial Times argumenterar till exempel för att förra decenniets tre viktigaste ord inte alls var George Bushs War on terror, utan de mer prosaiska Made in China. Och att det här decenniets viktigaste kommer att bli Owned by China. ”Förr brukade vi tillverka saker i det här landet”, säger den besvikne och korrumperade fackbossen Frank Sobotka i den amerikanska tv-serien The Wire och med det menar han att hotet mot our way of life inte bara kommer från tredje världens alla fattiga och desperata, utan från imperiets eget hjärta där arbetslösa, överviktiga, överkonsumerande medborgare begagnar rullator för att ta sig mellan stormarknaderna.

Döda dem alla, Salim Bachi (2011)

Och visst finns det en annan litteratur, en som tar itu med västerlandets kris på sätt som är både subtila och. Claire Messuds kritikerhyllade The Emperors Children om några äckligt privilegierade New York-bor strax före och alldeles efter 2001 är ett bra exempel, men även Bret Easton Ellis briljanta, djupt obehagliga pseudobiografi Lunar Park hör dit. Ian McEwan – ännu en författare som tycks skriva under på att 11 september ledde till en maskulinitetens kris – skildrar i Lördag en patriarkal Londonfamiljs sammanbrott när den plötsligt en dag konfronteras med ondskan i form av en inbrottstjuv.

För att få någon djupare förståelse för 11 september måste man dock leta utanför den anglosaxiska litteraturen. På svenska kom nyligen den fransk-algeriske författaren Salim Bachis Döda dem alla som beskriver en nordafrikansk mans sista dygn i livet. Han är en av dem som sedan styr en Boeing 767 rakt in i det norra av Manhattans tvillingtorn. Bachi beskriver även han en manlighet i kris – här är det kränkande upplevelser av att vara invandrare och ratad av kvinnor och arbetsgivare som leder till mental kollaps. I Mohsin Hamids uppmärksammade Den ofrivillige fundamentalisten berättar en akademiskt skolad, anglofierad pakistanier för en amerikansk turist i Lahore varför han valde att hoppa av från väst. Båda böckerna skildrar västvärlden utifrån, med vrede men också med empati.

Så även om den stora romanen om attacken mot World Trade Center uteblev finns det en uppsjö av litteratur som på olika sätt hanterar kaoset som uppstod. Men för att förstå hur måste vi kanske följa rockpoeten och Polarpristagaren Patti Smiths uppmaning och istället tänka oss tillbaka till den där speciella dagen, dagen innan, den 10 september.

Hur var det då - och hur blev det sedan?

Ulrika Kärnborg