Kultur

Arbetets böner

Av: 

Joar Tiberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Opstads poesi en underbar bild av nåderikt deltagande

Det är synen av himlen ­nerlagd i fars ­arbete

som gör att jag aldrig ­förlorar hoppet

inte ens när jag ligger i ett mörkt rum

och väntar på att själens härjningar ska gå över

När jag läser norske Steinar Opstads (född 1973) dikter i Under en omvänd himmel i Marie Lundquists klangfulla översättning gör jag mig många tankar. En är att våra länder skiljer sig så. Norge, Sverige.

Så nära, så olika.

Dikterna handlar ofta om bondens ­arbete med åker och äng.

I Sverige finns det få i Opstads generation som bär på erfarenheten att ha sett detta på nära håll. Jordbruket här inriktades tidigt på rationell stordrift, landsbygden tömdes brutalt. Möjligen kan någon gröna vågen-unge från sjuttiotalet minnas en far i en liten traktor, med blänkande plogfåror efter sig.

I Norge är det annorlunda, eller var, för oljelandet lägger nu också ner sin landsbygd.

Opstads dikt följer en jordbrukande far, skådar hans arbete, ”det finns ingen vackrare bön”, ett arbete som samtidigt: ”är allas arbete”. Det är en underbar bild av nåderikt deltagande. Diktsamlingen bär på flera. Nåden är dess bärande tema, den religiösa, den sociala, nåden i att få följa landskapets och årstidernas skiftningar.

Utanförskapet i den homosexuella identiteten tematiseras också i dikterna. Ofta milt avklarnat även det - men någon gång med stor kraft och återhållen vrede, som i dikten ”MITT TYSTA RASERI”, med bilder hämtade från HBTQ-museet Schwules musem i Berlin med sina historiska fotografier av arresterade för otukt.

Här får nåden och raseriet dela säng i dikten:

Jag känner miraklet när jag ligger

naken mot en man och ­väger

hans testiklar i handen

eller i mitt raseri

när jag skriver dessa ord

Tillbaka på gården blir föräldrarna äldre och lämnar de sina, efter en tids sjukläger. Hur förvandla tomhet till hopp?

Opstad svarar med sång, han skruvar samman en dikt som sjunger och som likt Schubert eller Bach förmår lyfta de tyngsta valv.

DET STORA GÄSTABUDET

Han rullas ut i vårljuset

innan gästerna kommer, han hälsar med kraftlösa händer

men har redan tagit farväl

Orden myllrar i honom som inte längre

kan göra sig förstådd, han ser besvärad bort

men det är som att han vill säga:

”Var inte rädda

Det finns inge död,

bara en evig vår och ett gästabud

som växer och växer”

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!