Klasskamp någon?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En död fråga i jämlikhetens Sverige

Foto: FRANK SETTESKOG
jämlikt på dagis Allas rätt till dagis, god tandhälsa och skolresor präglade 70- och 80-talen då dagens makthavare växte upp, skriver PM Nilsson. Klassfrågan uppfattades som löst.

Forskaren och kulturskribenten Stefan Jonson brukar säga att det svenska samhället var som mest jämlikt 1980. Då var inkomstskillnaderna lägst och förmögenhetsspridningen störst. Sen har det gått bakåt eller framåt beroende på vem man frågar. Man kan ta fasta på att vd-lönerna har sprungit iväg och att sjukförsäkringen har karensdagar eller att pomperipossa-effekten i det svenska skattesystemet faktiskt försvann och att det lönar sig bättre att arbeta.

I den politiska retoriken var jämlikhetens zenit åtskilliga år längre, både årtiondet före och efter präglades av klassutjämning och allas lika rätt till dagis, varmbadhus, skolresor och god tandhälsa. Särskilt den kommunala expansionen var urstark under dessa 20 år.

Här någonstans bland sagostunderna på stadsbiblioteken, regniga lördagar i nybyggda 50-metersbassänger och den mycket ambitiösa barnprogramproduktionen på SVT tror jag man hittar förklaringen till den klasslöshet som faktiskt präglar dagens härskande borgarklass och som får radikaler som Åsa Linderborg att se klarrött.

Det svenska jämlikhetsprojektet var och är mycket speciellt, både historiskt och globalt, och de som växte upp under dess rekordår har självklart färgats av sina erfarenheter och dragit sina slutsatser, precis som efterkrigsgenerationen och mellankrigsbarnen drog sina.

Man ska vara försiktig med att göra personliga historier till generella, men det är påfallande hur likartat det socioekonomiska mönstret ser ut i den borgerliga elit som styr och ställer över regering och opinionsbildning i dag.

Topptrion hos moderaterna ser ut så här: Fredrik Reinfeldt kommer från ett konsulthem i Täby, Per Schlingmann från en småföretagarfamilj i Borås och Anders Borg från ett arbetarhem i Norrköping.

Topptrion i borgarpressen: PJ Anders Linder är lärarbarn från Värnamo, Björn Wiman är dito från Gubbängen och Peter Wolodarski är barn till flyktingar från Polen.

Alla är födda på 60- och 70-talen.

Jag har ingen aning om hur det ser ut ytterligare en generation bakåt i dessa familjer men både lärare och småföretagare på den tiden kom ofta från enkla förhållanden. De som bestämmer i Rosenbad och i DN-skrapan har i vilket fall som helst stark förankring i samhällets lägre klasser, de är uppkomlingar allihop, liksom nästan alla jag ser runt om mig på olika maktpositioner.

Om man kopplar ihop biografin i det styrande skiktet med 70- och 80-talens politiska klimat och offentliga expansion är det inte konstigt om klassmedvetenheten är låg, för att inte säga obefintlig i offentligheten. Klassfrågan var ju löst. Universiteten vimlade av barn från alla klasser, socialförsäkringarna garanterade inkomst åt sjuka och arbetsskadade, den sociala bostadspolitiken gjorde att svenska familjer hade den största boendeytan i världen, skolan och sjukvården var förstklassiga och gratis och vem som helst kunde bli en Björn Borg, i alla fall kunde vem som helst få tennistider i de kommunala bollhusen.

Man ska inte underskatta de jämlikhetsskapande reformernas mentala och kulturella kraft. Känslan av klasslöshet var stark då, det fanns en social tyngdlöshet som sopade bort den gamla arrogansen och alla gjorde som de själva ville.

Jämlikhetsidealet har heller inte utmanats som ett önskvärt politiskt mål. Den faktor som tillkommit och som dominerat politiken under många år är olika incitamentsproblem som man antar hindra jämlikhetens förverkligande. Ingen är emot att folk jobbar upp sig eller att alla har det ungefär lika bra, men en majoritet av befolkningen tycks vara emot att det inte ska löna sig att arbeta. Därför ställs höjda socialbidragsnormer för fattiga barnfamiljer mot löneläget i taxinäringen, och det är en avvägning som varje fungerande socialt skyddsnät måste ha. Men jag hör numera inget gnäll om att bidragen kostar för mycket. Det finns inget som helst stöd för en anglosaxisk politik som låter folk falla fritt.

Den stora, brokiga och motsägelsefulla grupp individer som kallas medelklassen och som i dag utgör 80 procent av befolkningen är jämlikhetspolitikens triumf. De lever med och stödjer välfärdsstatens alla praktiska och ideologiska aspekter och ingen kan anklaga dem för att inte bry sig. När fil dr Magdalena Andersson vill avlöna havererade gymnasister – här finns den riktigt allvarliga klassproblematiken i dag – i utbyte mot att de fullföljer sina studier rusar socialdemokraternas opinionssiffror i höjden. Säg att du är emot jämlikhet och du är dödsdömd som politiker. Säg att du vill systemskifta och du är dömd att förlora valet. Säg att du hatar klassamhället och alla håller med dig.

Jag kan förstå om den vänster som försörjer sig på klassretorik känner sin exklusivitet  hotad och vrider upp volymen men det skulle vara intellektuellt hederligt om de i alla fall någon gång försökte budgetera sina utfall mot medelklassen i DN-skrapan. Hur ska de sociala

skyddssystemen se ut för att fungera för alla? Var ska nivåerna ligga? Vem ska kvalificera sig och hur ska gränserna mot omvärlden vara så öppna som möjligt? Kan fil dr Åsa Linderborg göra en skuggbudget?