ÅSIKT

Min sommarallergi: Homofobi

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Aftonbladets redaktion stör sig på saker

Min allergi har funnits med oss alldeles för länge, men den senaste tiden har den kommit tillbaka i full sving.

Den florerar i alla möjliga sammanhang och pratas kanske mer om nu än någonsin. Nattklubbsattentat, knivmord, glåpord. Det spelar ingen roll hur grovt eller hur litet, allt är homofobi. De där dumma homofoberna, de är så himla rädda för oss.

Eller är de verkligen det?

Ordet fobi kommer från grekiskans fobos, som betyder ”stark upplevelse av rädsla eller äckelkänsla, oftast utan saklig grund”.

Så homofober är inte bara äcklade av oss bögar helt utan anledning, de är rädda för oss också. För lesbiska som håller hand? Två män som käkar middag tillsammans? Bara vår vardagliga uppenbarelse, vår existens, sätter alltså skräck i homofoberna.

Så jag borde kunna skrämma skiten ur en hel del män­niskor bara genom att dyka upp och säga hej. Riktigt så fungerar det inte, även om det vore oerhört underhållande ibland.

Nej, kalla homofober för ­homohatare, det känns mer korrekt. Det handlar inte om rädsla, det handlar om rent och skärt hat. Och det är inget som ska glömmas bort eller hymlas med. Självklart ska hatet fördömas och förgöras, men kalla det för vad det är. Hat är hat.

ARTIKELN HANDLAR OM