ÅSIKT

Dödsdansen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Inga-Lisa Sangregorio om rätten att få bestämma över sin död

Foto: Inga-Lisa Sangregorio.

I oktober förra året undertecknade guvernör Jerry Brown en lag som ger Kaliforniens 38 miljoner invånare samma rätt till dödshjälp som funnits i Oregon i arton år. Den ger psykiskt friska personer som lider av en sjukdom som väntas leda till döden inom sex månader rätt att få ett medel utskrivet som de själva kan inta när (och om!) de känner att det är dags att avsluta livet. Även de som från början var motståndare till lagen medger att den lett till en förbättrad palliativ vård. Men den viktigaste effekten är ”den sinnesfrid den skänker människor som aldrig kommer att utnyttja den men som vet att den existerar som en möjlig utväg”.

Den sinnesfriden hade jag gärna velat ha under de dryga fyra år som gått sedan jag fick mitt eget cancerbesked. Jag anser att den modell som tillämpas i Oregon är så okontroversiell och så väl utprövad att den skulle kunna införas i Sverige utan långa utredningar.

In i det sista var det osäkert om Jerry Brown, som är katolik, skulle underteckna lagen. I ett brev förklarar han varför han valde att skriva under:

”Jag vet inte vad jag skulle göra om jag var döende och plågad av ett långdraget, outhärdligt lidande. Men jag är övertygad om att det skulle vara en hjälp att kunna överväga de möjligheter som denna lag erbjuder. Och jag skulle inte neka andra den rätten.”

”Och jag skulle inte neka andra den rätten.” Är det inte detta det handlar om? Vi som är för att införa den möjligheten även i Sverige vill inte besluta över andras liv och död. Men de som vill tvinga oss till ett meningslöst lidande anser sig dessutom ha rätt att läxa upp oss och sprida absurda råttan-i-pizzan historier om alla de fasor som skulle drabba Sverige om någon får rätt att dö utan att ha lidit tillräckligt.

Emma Henriksson (KD) hävdade i en intervju att en sådan möjlighet skulle få läkarna att börja

betrakta sina patienter som organbanker: ”Hörru lille vän, du gör ingen nytta längre, nu använder vi dig som reservdelar.” Så ser den som är ordförande i riksdagens socialutskott på sjukvårdens personal.

Och inget av riksdagspartierna har visat intresse för eller kunskap om dödshjälpsfrågan, även om enstaka ledamöter avviker från partilinjen.

Aftonbladet publicerade en ledarkrönika (6 februari) som slår alla hittillsvarande bottenrekord. Det är Fredrik Virtanen som tydligen botaniserat på högerextrema sajter i USA och lyckas använda deras argument för ett förvirrat angrepp på allt som han ogillar: kapitalismen och marknadsliberalismen och Björn Ulvaeus. Holland och Belgien ägnar sig åt ”statligt sanktionerade mord”, det är försäkringsindustrin som driver på frågan eftersom ”det finns miljarder att tjäna på att slopa palliativ vård och erbjuda sköna cocktails med droger och gift”.  Jag orkar inte citera mer men frågar mig hur en seriös tidning kan publicera sådant okunnigt och demagogiskt dravel. På ledarsidan! 

Nå, Fredrik Virtanen har lyckligtvis inte makten över liv och död. Det har däremot i viss mån palliativläkarna. Det som verkligen bekymrar mig i min egenskap av cancersjuk är kårens inställning till de patienter som vill behålla ett minimum av kontroll över sin sista tid.

Den senaste månaden har dödshjälpsfrågan aktualiserats genom artiklar i flera tidningar, främst genom en artikel på DN Debatt (30 januari) undertecknad av PC Jersild, Georg Klein, biskop emerita Tuulikki Koivunen Bylund och Björn Ulvaeus. Alla, får man anta, köpta av Kapitalet. Det var den artikeln som föranledde Virtanens utbrott, men den har också väckt andra mer förutsägbara reaktioner.

Ty varje gång dödshjälpsfrågan aktualiseras börjar samma rituella dans, där de vanliga invändarna kommer med de vanliga invändningarna. Representanter för de handikappade låtsas tro att det är de som ska avlivas mot sin vilja, de proffsreligiösa mobiliserar sina gängse argument och palliativläkarna försäkrar att de har så många attraktioner att erbjuda att det i stort sett är ett rent nöje att dö under deras överinseende.

Tyvärr har jag under de år som gått sedan husläkaren klämde mig på magen och sa ”det kan vara en tumör” mött så många förskräckliga exempel på motsatsen att jag har svårt att begripa hur palliativläkarna kan bevara sin höga svansföring. Men det som stör mig mest är deras hån och förakt för oss som inte snällt accepterar att omyndigförklaras på vår dödsbädd.

I en replik på artikeln av Jersild med flera jämför tre palliativläkare en dödssjuk människa som vill ha möjlighet att lämna livet innan hennes sjukdom brutit ner henne totalt med en handikappad man som vill ha hjälp att runka eller en tonåring som är trött på livet. Att inte acceptera det som är ”livsbetingelserna sen många tusen år tillbaka” är enligt dessa läkares åsikt ”ovärdigt en vuxen person”.

Det är mycket som har ingått i livsbetingelserna sedan många tusen år tillbaka som vi inte längre accepterar. Vi kontrollerar vår reproduktion, vi låter inte tänderna falla ur munnen, vi tar mediciner och genomgår operationer som varit omöjliga på stenåldern. Är det ovärdigt en vuxen människa?

Det obehagligaste i dödshjälpsdebatten, bortsett från den totala avsaknaden av logik, är den illa dolda skadeglädjen. Äntligen får de sitt rättmätiga straff, äntligen ligger de där maktlösa.

Fredrik Virtanen gottar sig i tanken på att ”rika”, i avsaknad av rätt till dödshjälp, får finna sig i att dö lika långtråkigt (långtråkigt!) som andra, och de tre palliativläkarna för ett långt moraliserande resonemang om hur privilegierade nutidens svenskar är, ”med krav på ett evigt liv utan obehag, med tillgång till allt vi råkar få för oss”.

Den intressanta frågan är varför det är just de svagaste av alla som ska stå för denna senkomna moraliska upprustning. Två av de mest skrämmande böcker jag läst är Claes Brittons skildring av moderns död, Min mamma är död, och Axel Valdemar Axelssons berättelse om hustruns sjukdom och död, i Lyckliga ni som lever. De är skrämmande inte bara på grund av att de ingående beskriver dessa båda minnesvärda kvinnors plågsamma död utan visar hela den kultur av förnekelse och näst intill förakt som verkar prägla synen på dem för vilka det inte längre finns något hopp.

Båda dog på Stockholms sjukhem, den svenska palliativvårdens flaggskepp.

Vad dödshjälpsfrågan i själva verket handlar om är tid och makt. Hur länge ska en obotligt sjuk människa som inte vill annat än dö tvingas lida? Och vem ska bestämma? Det är det vi måste bli överens om. Nu.

Inga-Lisa Sangregorio

Frilansjournalist och författare till Den sista friheten. Om rätten till vår död (Fri Tanke förlag)

ARTIKELN HANDLAR OM