ÅSIKT

Varför älskar alla Marian Keyes?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Åsa Linderborg läser en succé – och hennes efterföljare

Den irländska feel good-författarinnan Marian Keyes gör just nu ett segertåg världen över. Hon toppar försäljningslistorna överallt, bara i Sverige har hon sålt en och halv miljon exemplar och har två gånger tilldelats utmärkelsen Guldpocket för mest sålda utländska titel.

Redan Keyes första bok, Vatten­melonen (1998, Norstedts) blev en formidabel succé. Den handlar om Claire Walch som blir lämnad av sin man på BB, alkoholiserar sig och efter förvecklingar träffar drömprinsen. En oväntad semester (1999) handlar om Rachel som ligger på alkoholklinik och samtidigt kämpar för att behålla pojkvännen. Även de andra böckerna, När Lucy Sullivan skulle gifta sig (2000), Sista chansen (2001), Sushi för nybörjare (2002) och Änglar (2003), liksom den senaste boken Å andra sidan (2004), handlar om kvinnor som letar efter Mannen.

Det är meningslöst att diskutera Keyes författarskap utifrån kategorierna bra eller dåligt, de förtjänar en helt ­annan diskussion. Böckerna är visserligen ytliga, men samtidigt varma och har en drastisk svart humor. Men det måste finnas något mer som lockar, för trots att de är repetitiva intill själv­plagiatets gräns, fortsätter läsarna att sluka bok efter bok. De får liksom inte nog – av vad då?

Kanske har det att göra med att Keyes i kroppsdyrkande tider erbjuder ­läsaren karaktärer med karaktärsfel. Huvudpersonerna är inte undersköna men ”söta”, de är runt trettio och har alltid mörkt, lockigt hår. De är sällan karriärister, tvärtom får de ofta sparken från sina jobb på grund av att de strular. De har problem med vikten, det vill säga, de har ett trivselhull som motsvarar storlek 38. De är dåliga på att gå till gymmet, de dricker för mycket och frossar i choklad, trots att de vet bättre. Ofta har kvinnorna blivit bedragna av sina män som lagt sig med bästa kompisen. Männen är otrogna antingen för att de är svin eller för att de känner sig missförstådda, snedstegen är ett klumpigt sätt att förklara kvinnan sin kärlek. Också här är igenkänningsfaktorn hög; det är få som aldrig har brottats med otrohet. Det är skillnad på otrohet och otrohet, säger Keyes, att den ena har anledning att förlåta betyder inte att ­alla måste göra det, det kan vara ­lika rätt att smälla igen dörren för alltid. Men här finns också ett moraliserande stråk. I den senaste boken är den sympatiska Jojo älskarinna åt sin chef men gör sitt yttersta för att inte splittra hans familj, eftersom det strider mot hennes principer att beröva barnen deras far.

Kärleken, den fråga som sysselsatt ”finlitteraturen” mer än någon annan, behandlar Keyes utan några krumbukter eller existentiella grubblerier – den angår alla. Den är inte bara meningen med livet, den är precis allt vad ­livet handlar om. Hennes romanvärld är renons på miljöbeskrivningar, samhällsskildringar eller politiska iakttagelser. Universum är kvinnan och hennes kamp för Lyckan = Kärleken. Hon skildrar vardagsproblem men aldrig kampen om vardagen, böckerna erbjuder en flykt både från och till det som ligger ­läsaren närmast.

Enligt Keyes kan man möta Den rätte på två sätt. Antingen slår blixten ner på krogen eller också upptäcker kvinnan att bästa vännen är Mannen hon sökt i tio år – alla har med andra ord chans att finna Honom. Männen är, liksom kvinnorna, till förvillelse lika varandra. De är långa och ofta extremt snygga, men är de inte det, kompenseras det med en snygg kostym som hänger ­ledigt på kroppen. Lika lite som kvinnorna har de någon hobby, några särskilda ideal eller något de brinner för. Men de har bra jobb som jurister, är roliga, smarta, sexiga, snälla och generösa. Och så är de fruktansvärt bra i sängen. Mannen visar sig vara den rätte genom att redan första natten ge kvinnan hennes bästa ligg någonsin. Han kysser henne överallt tills hon får den skönaste orgasm hon någonsin varit med om. Och sen gör han det igen. Och en gång till. Han njuter av att hon bara tar emot, vad hon gör med honom låter Keyes vara osagt. Här är läsarpotentialen uppenbar; den som inte vill läsa om kravlöst sex finns inte.

Det är skillnad på män och kvinnor, förstår man, men ett avgörande budskap hos Keyes är att kvinnor har ­lika stor sexualdrift som män. ”Dikter?” skriker Rachel när hennes pojkvän ger henne en bok, ”Jag vill ha ett skjut!” De raggar på krogen, har engångsligg som de ibland ångrar, vill ha oralsex, vill knulla bara för att knulla. De är ­alla kvinnor med skinn på näsan och Den rätte mannen ställer henne inte i skuggan. Han ser henne, låter henne ta plats som den smarta, söta och roliga tjej hon är – egenskaper som knappast kan utmana någon, varken man eller läsare.

Keyes fångar säkert också många ­läsare genom att ge sina romangestalter en diffus social hemvist. Kvinnorna kommer från ganska enkla hem som Keyes betecknar ”medelklass” och själva kan de jobba som antingen servitriser på kändiskrogar eller som framgångsrika förläggare. De shoppar mycket, men gärna på rea och märkes­varorna är kopior. Här finns kanske den största förklaringen till Keyes framgångar. ­Alla kvinnor oavsett klass, säger hon, vaknar någon gång i vargtimman och ställer sig frågorna: Kommer jag att bli arbetslös? Kommer jag någonsin att träffa den rätte? Är jag med barn? Keyes visar att den enskildes problem är universella och ger förmodligen större tröst än de flesta kan ge.

De två första böckerna bygger på Keyes egna erfarenheter av alkoholism, men i övrigt kan hennes författarskap liknas vid en romanfabrik som spottar ut samma bästsäljande bok en gång om året. Dialogerna är rappa men oändliga; det dröjer inte många sidor innan hon pladdrat hål i huvudet på en. Men ska man tolka försäljningssiffrorna rätt spelar det ingen roll, förmodligen för att hon trots allt erbjuder ett slags ­antihjältar. I en allt mer kravfylld värld är hon fortfarande humanist.

Med Vattenmelonen öppnade Keyes dammluckorna för en flodvåg av böcker som lånat den vinnande formeln. 1980-talets ”tantsnusk” har ­ersatts med en outsinlig ström titlar av unga kvinnor om unga kvinnors sökande efter kärlek, sex, status och hög standard. Men till skillnad från Keyes feel good-böcker utspelar sig anmärkningsvärt många av efterapningarna i överklassmiljö; Keyes öppnade dörren för Pradalitteraturen vars ytlighet inte har några gränser. Kvinnorna, som arbetar som modeller, pr-konsulter eller chefredaktörer för modemagasin, shoppar märkesvaror och tar emot oralsex av erfarna män med Gucciskjortor. Kvinnorna är skitsnygga och i alla böcker finns även en ”lagom bögig” skitsnygg bög som är huvudpersonens bästa vän (så även i ett par av Keyes böcker). Ofta utspelar sig handlingen kring ett invecklat lyxbröllop, som i Jane Moores Mina ex (Norstedts 2004) eller Anna Maxteds Höga klackar (Forum 2004).

I Sverige representeras denna Pradalitteratur bäst av storsäljande Denise Rudberg. I Väninnan (2000, Fischer och Co), Storlek 37 (2002) och O.s.a (2003) får man följa Öster-

malmsbrudarnas shopping-, sex- och partyliv i jakten på Mannen. Liksom hos Keyes är unga kvinnors alkoholproblem ett framträdande tema och även dessa böcker är kliniskt rena från omvärldsanalys. Tvärtemot intentionerna bekräftar författaren med råge alla fördomar om den opersonliga, bortskämda och självupptagna överklassen och dess tydligen fullständigt ointressanta liv och leverne. Pradalitteraturen utgör ett samtidsdokument över vår tids ogenerat självmedvetna borgarklass och dess önskan att synas och ta för sig; unga privilegierade kvinnor manifesterar klass i pocketformat.

Men det finns andra författare som också försöker göra Keyes på svenska. Med Små citroner gula kom Kajsa Ingemarsson i fjol ut med sin tredje Feel good-roman. Även här handlar det om en ”söt” tjej, Agnes, som vägrar krossas av män som bedrar henne eller av chefen som visar ballen. Hon biter ihop och blir som skicklig hovmästare delägare i en gourmetrestaurang. Även här finns väninnan med alkoholproblem, även Agnes finner på slutet Kärleken. Men mannen skiljer sig i alla avseenden från dem i Keyes böcker. Han är nämligen en riktig tönt, en sån som bara finns i svensk reklamfilm. Men med rätt sorts kläder på visar sig även han ­vara en snäll och klok Man med dolda talanger. Berättelsen avviker då den helt saknar sexscener, men framför allt för att ­Agnes kommer från arbetarklassen. Föräldrarna liksom svågern arbetar på Verket, syrran jobbar på dagis. Arbetslösheten slår till när ett USA-bolag köper upp Verket och flyttar fabriken till Baltikum för att öka lönsamheten. Först tycker Agnes att det är för jävligt, men hennes syrra övertalar henne om att det är bra, eftersom Verket bara skapat dålig miljö och apatiska människor med förvärkta kroppar. Lösningen ligger i att de startar eget; svågern blir strävsam småföretagare och föräldrarna öppnar fröhandel på nätet. Därmed kan man säga att även Kajsa Ingemarsson ger uttryck för vårt nya Sverige; arbetarklassens lösning heter inte solidaritet, utan satsa på dig själv och starta eget-bidrag.

Kanske säger Feel good- och Pradalitteraturen inte bara något om vår samtid utan även något om feminismens framgångar och tillkortakommanden. Å ena sidan handlar den om kvinnors rätt att knulla och kröka, och att inte ta vilken skit som helst. Å andra sidan stannar den vid den enskilda kvinnans enskilda lycka. En lycka som ännu alltid stavas Mannen.

Åsa Linderborg