Sprit, sex & Fröding
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
CAMILLA HAMMARSTRÖM ser Johan Cullberg knäcka några myter
Gustaf Fröding var redan under sin livstid föremål för en intensiv mytproduktion. Bilden av den stackars sinnessjuke, kärlekstörstande skalden har inte förlorat i attraktionskraft. Det lystna ömkandet och krafsandet i sjukjournaler är för många en favorit i repris.
Den biografiska forskningen kring Fröding är riklig. Viljan att fläta samman liv och verk understödjer mytologiseringen. Med viss skepsis närmar jag mig därför Johan Cullbergs bok Gustaf Fröding och kärleken - En psykologisk och psykiatrisk studie.
Men mina negativa förväntningar kommer på skam. Johan Cullbergs biografiska perspektiv löper hela linan ut, genom att konsekvent fokusera på det diagnostiska lyckas han upphäva flera vanföreställningar om poeten och hans sjukdom.
En av ingredienserna i mytbildningen kring Fröding är att han bar på ett sjukdomsarv, men Cullberg finner inget belägg för vare sig schizofreni eller manodepressivitet i den närmaste släkten. Utifrån journaler och brev kommer han också fram till att Fröding förmodligen inte alls led av en schizofren sinnessjukdom. En grundläggande depressiv personlighetsstörning samt svår alkoholism med återkommande alkoholpsykos, blir Cullbergs diagnos. Under senare hälften av 1890-talet "kronisk alkoholpsykos med återkommande hörselhallucinos och konfusioner".
En del upplever säkert diagnostermerna kliniska och distanserade. Själv finner jag dem befriande. Mot bakgrund av tidens glorifierande alkoholkultur, med potenta festprissar som Anders Zorn och Albert Engström, framstår Frödings alkoholskador i bjärt tragik. Även Frödings oförmåga till jämlika möten med kvinnor, bristen på äkta hängivenhet i relationer, blir mer ett tidstypiskt uttryck för ett tomt och skorrande mansideal, än ett utslag av Frödings personlighet.
Frödings problem var att han inte, som sina konstnärskolleger, kunde dela upp sin värld mellan libertinska excesser med "tvivelaktiga" kvinnor och ett borgerligt äktenskap. Han ville upphäva dikotomin mellan madonnan och horan. I sin dröm om en frigjord sexualitet var han före sin tid.
Det har sagts att Fröding hela livet sorgsen satt på glasberget. Sanningen är att han aldrig gjorde något seriöst försök att gifta sig. Han tycks inte ha varit beredd att göra avkall på sin sexuella utlevelse. Hans förbindelser var otaliga och det är inte säkert att han alltid behövde betala för sig. Gränsen mellan prostitution och promiskuitet var vid denna tid flytande. Ibland uppstod vänskap. Kristina Johannesson, som Fröding hade ett förhållande med när han arbetade på Karlstadstidningen, hade dömts till tvångsarbete för lösdriveri och sedeslöst leverne. Om hon var prostituerad vet vi inte, men att de kände värme och respekt för varandra framgår av deras brevväxling.
I Johan Cullbergs händer blir det biografiska materialet ett redskap för att bryta med författarmytologin. Under senare år har det kommit flera arbeten som reviderar Frödingreceptionen, men Cullbergs psykodynamiska och psykiatriska kunskaper gör den här boken speciell.
Det fina i kråksången är att Cullberg lyckas knyta ihop Frödings inre drama med poetens fria val av estetik och ämnen. Gustaf Frödings föregriper, både med sina sexualpolitiska texter och Graldiktningen, den psykoanalytiska kulturkritiken. Visst har det anförts tidigare, men här känns förbindelsen klar och fräsch. Poetens kamp mot dualismen mellan ont och gott, högt och lågt, förs på flera nivåer. Den är en personlig strid på liv och död, men också ett filosofiskt blottläggande av den fria andens ansvar och möjligheter.
Biografi
Camilla Hammarström (kultur@aftonbladet.se)
