ÅSIKT

Ryssland

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

INGA-LINA LINDQVIST om rasism som växer

Foto: Polisen - en del av vardagsrasismen i Moskva.

Nu är det fritt fram för svastikan i Ryssland. I början av juli röstade Duman ner ett lagförslag om förbud för nazistiska symboler. Hakkorset får nu bäras öppet och anses vara en oumbärlig symbol för ryssarnas ariska ursprung.

Samma vecka beslutade regeringen att avbryta finansieringen av en landsomfattande kampanj som skulle främja tolerans och motverka extremism. Efter fyra år anser bidragsgivarna att man uppnått sina mål: att uppfostra nästa generation i fredens, religionsfrihetens och toleransens anda.

Samtidigt mördas och misshandlas allt fler mörkhyade vuxna och barn av ryska skinnskallar.

Den ryska rasismen är i likhet med den gamla imperieörnen tvåhövdad.

Den ena typen är den klassiska skinnskallen: en ung, arg man på glid, kriminellt belastad, kanske krigsveteran från Afghanistan eller Tjetjenien.

Den andra typen är den etablerade, samhälleligt välfungerande rasisten. Han eller hon kan vara medlem av Ryska Liberal-demokratiska partiet (åtta procent i senaste dumavalet) eller aktiv i en rysk-ortodox församling - respektabla institutioner som tillåter sina medlemmar att hysa öppet rasistiska åsikter. Han eller hon kan också vara en så kallad neohedning, en växande rörelse som dyrkar de förkristna naturgudarna och drömmer om en återgång till ett mer homogent och feodalt samhälle.

Ryska inrikesdepartementet räknar med att det finns drygt 400 främlingsfientliga organisationer i landet. Människorättsbyrån i Moskva (MRB) beräknar antalet medlemmar till 50 000, polisen till

20 000. De är överens om att antalet

aktiva växer.

Det gör också antalet anmälda hatbrott. Statistik från ryska överåklagarmyndigheten som rör "stämpling till hat och fiendskap samt kränkning av människovärdet" visar att 17 brott anmäldes år 2000 varav åtta gick till åtal. Året därpå registrerades 32 brott. Bara sex gick till åtal. Förra året ökade antalet anmälningar om mord, mordförsök, misshandel och skadegörelse till 74.

Det är relativt få fall med tanke på Rysslands stora folkmängd, men ökningen är otvetydig. Och MRB menar att mörkertalet är stort. Byråns egna "heta linje" tar emot hundratals samtal från rädda gästarbetare och utländska studenter. Ofta vågar inte offren göra polisanmälan, eftersom de vistas i Ryssland illegalt eller är rädda för ytterligare trakasserier.

Vardagsrasismen är också utbredd. I Moskva är den rå, fräck, skamlös. Bistra poliser i tunnelbanan kontrollerar alla svartskallar. Officiellt letar man efter tjetjenska terrorister. Inofficiellt försöker man rensa staden från etniskt främmande element.

På marknaden i Luzjniki är stämningen explosiv. Ryska kunder och handlare är beredda att klösa ögonen ur utlänningarna. Ingen verkar ägna en tanke åt att "utlänningarna" för bara tio år sedan talade samma språk och var medborgare i samma land som de själva.

I samband med ett uppmärksammat mord tidigare i år på en nioårig tadzjikisk flicka - hon knivskars på öppen gata av ett gäng skinnskallar - gjorde opinionsinstitutet FOM en attitydundersökning. Bara sex procent tog aktiv ställning för mångkultur och internationell solidaritet och uttryckte odelad avsky mot brott begångna på rasistiska grunder. Den förkrossande majoriteten visade, även i de fall de fördömde själva gärningen, i varierande grad förståelse för mördarnas motiv. Kommentarerna som "detta var en hämnd mot muslimer på grund av kriget i Tjetjenien", "ryssar förtrycks också men det är ingen som skriver om det", "de har egna länder, varför kommer de hit" återkom ofta.

Den sovjetiska ideologin om folkens vänskap var uppenbarligen just en ideologi. På pappret var Sovjet en sammanslutning av jämbördiga republiker. I själva verket dominerade Ryssland och förtryckte de nationella kulturerna. Diskrepansen mellan den officiella bilden och den politiska verkligheten födde hos medborgarna en djup misstro mot de vackra orden om allas lika värde.

Jan Myrdal skrev redan 1965 i en av sina reserapporter från Sovjet att han under hela sitt liv "inte hört så många rasvitsar och nationsvitsar som under denna resa". Han påpekade också att "om vitsarna och den ortodoxa ideologin i ett samhälle svär mot varandra, då är det ett symptom värt att minnas" (Turkmenistan, P A Norstedt 1966).

När Sovjet föll samman och gränser mot väst öppnades knöt ryssarna kontakter med nynazisterna i väst som försåg dem med rasistisk och nazistisk litteratur. Idéerna föll i en god mylla av krossade stormaktsdrömmar och raserad välfärd.

I dag blomstrar alltså den ryska nynazismen och verkar till och med ha mer resurser än sina bröder i väst. Risken finns att hjälpen börjar flöda åt andra hållet.

Inga-Lina Lindqvist