ÅSIKT

Feminism för dårar

Athena Farrokhzad: Kajsa Ekis Ekmans syn får våldsamma konsekvenser för transpersoner

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: iStockphoto
”Transpersoner från alla samhällsklasser, med olika ideologiska tillhörigheter och syn på kön, förstås som ett och samma hotfulla subjekt i denna feminism för dårar, i stället för potentiella allierade i kampen mot patriarkatet och klassamhället” skriver Athena Farrokhzad i en replik på Kajsa Ekis Ekmans debattext.
KULTUR

Vad skriver en framträdande vänsterfeminist ett uppslag om på Aftonbladets kultursida vintern 2018? Är det nedläggningen av BB Sollefteå som leder till otrygg och ojämlik förlossningsvård? Är det backlashen som följer på #metoo, där mäns rättssäkerhet anses viktigare än kvinnors? Är det den tillfälliga asyllagen, ett permanent undantagstillstånd, som försätter människor i papperslöshet? Kajsa Ekis Ekman resonerar ofta skarpt kring dylika frågor. Men den här gången kretsar konflikten i hennes text kring transpersoners liv.

Hennes poäng är att könsroller är dåligt. Hennes problem är att hon tror att det är transpersoners fel. När de rör sig mellan kategorier och förändrar sina kroppar hävdar de samtidigt att det finns en fast könsessens. Varför kan de inte bara ha snopp och ändå leka med dockor? Låt oss anta att hon är något på spåren, att den feministiska forskning som visar hur transerfarenheter faktiskt destabiliserar binära könskategorier, också när kirurgi är inblandat, har fel. Den viktigaste frågan återstår: Vad är problemet?

Kajsa Ekis Ekman och jag förstärker ju könsroller varje dag, när vi klär oss, rör oss, arbetar, är föräldrar, har relationer och sex, trots att vi vill störta patriarkatet.

Jag trodde att vänstern skulle erbjuda kollektiva lösningar på kollektiva problem, inte moralisera kring människors liv som progressiva eller reaktionära. Liksom Kajsa Ekis Ekman och jag gör transpersoner vad de kan för att överleva i ett samhälle fixerat vid kön. Poeten Nino Mick skriver i sin nyutkomna diktsamling Tjugofemtusen kilometer nervtrådar: ”För att jag ska kunna lyfta blicken från mitt kön / behöver jag en levbar framtid / att fästa horisonten vid.”


Vilken hjälp tycker Kajsa Ekis Ekman att transpersoner i Sverige, varav var tredje övervägt att ta sitt liv, ska få för sin könsdysfori? Ska hon själv tala dem till rätta, förklara att det är dålig feminism? Vad återstår när hon både vänder sig emot könsbekräftande ingrepp och lagförslaget där människor kan välja juridiskt kön utan att ingrepp är nödvändigt?

”Vad är det med transpersoner som får en skribent som profilerat sig som antikapitalistisk röst att hemfalla åt konservativa idéer som passar den nyliberala ordningen?”

Nej, kategorin kvinna kommer inte att upplösas om sjukvården slutar förutsätta att alla som föder barn identifierar sig som kvinnor. Varken kvinnojourer eller kvinnoseparatistiska fester har omöjliggjorts av transpersoners närvaro. Kvinnor är dessutom ingen automatiskt progressiv grupp, det beror på huruvida de solidariserar sig med andra förtryckta.

Artikeln får mig att tänka på August Bebels ord ”socialism för dårar”, ett begrepp som förstår antisemitism som ett förvridet substitut för antikapitalism. På liknande sätt förväxlar Kajsa Ekis Ekman utsatta transpersoner med ett mäktigt hot mot kvinnor. Transpersoner destabiliserar grunden för vår kollektiva identitet, infiltrerar vår gemenskap och upplöser den inifrån, de är organiserade i en stark lobby som har statens öra. Transpersoner från alla samhällsklasser, med olika ideologiska tillhörigheter och syn på kön, förstås som ett och samma hotfulla subjekt i denna feminism för dårar, i stället för potentiella allierade i kampen mot patriarkatet och klassamhället.

August Bebel (1840–1913), tysk socialdemokrat, myntade uttrycket ”socialism för dårar”.


Att 2013 års bäst betalda kvinnliga vd i USA tidigare levt som man betraktas av Kajsa Ekis Ekman som orättvist. Varför då? Är inte problemet snarare att chefer exploaterar arbetarklassen? Att en person i England som dömts för våldtäkt flyttats till ett kvinnofängelse efter att hon kommit ut som kvinna beskrivs som ett hot. Varför det? Nej, våldtäktsmän maskerar sig inte som kvinnor för att få tillgång till offer.

I själva verket är det tvärtom: Transpersoner löper större risk att utsättas för sexuella övergrepp, både innanför och utanför murarna. Många fängelsevakter är ju dessutom män, med en överordnad position gentemot de kvinnliga fångarna. Varför skriver inte Kajsa Ekis Ekman om dem? Varför är hon så indignerad över att kvinnor med transerfarenhet vinner idrottsmästerskap? Varför är det så viktigt för en feministisk socialist att freda positioner, platser och företeelser som vänstern stridit för att avskaffa från transpersoner?

Varför skriver hon inte: Avsätt alla chefer, riv alla fängelser, lägg ner alla tävlingar? Vad är det med transpersoner som får en skribent som profilerat sig som antikapitalistisk röst att hemfalla åt konservativa idéer som passar den ekonomiska ordningen?


Jag skriver inte det här för att jag hyser förhoppningar om att få Kajsa Ekis Ekman på bättre tankar. Jag vet att andra, mer berörda än jag, har försökt och misslyckats. Jag skriver för att hon inte ska stå oemotsagd som representant för vänstern. För att jag vill att den socialistiska rörelsen ska vara rimlig att ingå i för människor som behöver dess analyser och kamper. Jag skriver för säga till mina transvänner inom vänstern: Ni är inte ensamma.

Vi är många som förstår att den syn hon ger uttryck för får våldsamma konsekvenser för era liv. Vi är många som liksom ni betalar ett högt pris när vi påtalar hur maktordningar hänger samman och villkorar våra liv. Vi är många som är solidariska med er kamp för representation, rättigheter och resurser. Jag skriver för att jag hoppas att någon annan ska svara nästa gång det är kring mitt liv konflikten kretsar. För att Yolanda Aurora Bohm Ramirez skriver i sin nyutkomna diktsamling Ikon: ”Vi försvagas genom splittring / vi har blivit regn istället för hav”.

ARTIKELN HANDLAR OM