ÅSIKT

Målet: total kontroll

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

JOHAN EHRENBERG ser ett medieimperium ta strid mot mångfalden

Foto: Björn Green
Jonas Bonnier, nybliven vd för Bonnier AB, och en del av den mediekoncern som kan växa sig ännu starkare - till exempel om presstödet avskaffas.

Varför är det så omöjligt att diskutera Bonniers dominans i Sverige? Går det ens att diskutera en familj när man vet att en kritisk granskning för framtiden drar bort två tredjedelar av ens arbetsmarknad – vem vågar bita den hand som kanske kan föda en?

Bonniers äger den absolut största delen av våra medier. De omsätter över 29 miljarder och gjorde en samlad vinst på minst 2 miljarder förra året.

Det är en oerhörd summa, varje anställd i Bonnierskoncernen gav ägarna 168 500 kr i vinst. Det innebär att varje anställd egentligen kunde haft 168 000 mer i lön och bolagen skulle ändå gått runt. Eller jämför så här: vinsten Bonnier gör ett år är större än hela det samlade kapital fackföreningsrörelsen har i ”mediefonder” (som inte används).

Vi talar om mediebaroner! De har totalt monopol på filmbranschen i landet, de dominerar tv-branschen och är störst på dagstidningar, tidskrifter och böcker.

I år gjorde TV4 en rekordvinst. Orsaken var att Bonnier slapp betala 250 miljoner i koncessionsavgifter till staten, ett beslut man slagits för länge.

Dagens Nyheter får varje år 6,4 miljoner i distributionsstöd av staten (år 2007), Sydsvenska Dagbladet 2,9 miljoner och Dagens Industri 1,7 miljoner. Sydsvenskan har även ett särskilt taltidningsstöd på 2,5 miljoner, medan Expressen tar emot 1 miljon kronor.

Trots vinst på 2,5 miljarder tar alltså koncernen emot skattebetalares pengar för att öka lönsamheten i utgivningen. Samtidigt driver Bonniers tidningar en aktiv kampanj mot presstöd och statlig skatt på medier.

Bonniers mål är att växa, Jonas Bonnier talar om att fördubbla omsättningen på tio år till 58 miljarder. Men sånt säger han bara internt. Utåt diskuterar Bonnier överhuvudtaget inte. I stället har ägarna anställt chefer, lobbyister, redaktörer och journalister som gör jobbet.

Politiken är i dag den enda kraft som kan mildra de demokratiska problemen med Bonnierkoncernens ägardominans. Det är den enda kraft som kan hota allt högre vinster genom reklamskatt, presstöd eller satsningar på public service. Just därför agerar Bonniers chefer mot all form av statligt stöd som presstöd och reklamskatt.

Förra veckan stormade Expressens ledarsida mot presstödet. Samma vecka hade Bonniers medietidning Resumé tema mot presstödstidningar. De senaste tio åren har kampanjerna lyckats bra, reklamskatten har sänkts (vilket gynnar tidningarna med mest annonser), TV4 betalar inget och presstödet till konkurrenter kommer att minska.

Men samtidigt som Thorbjörn Larsson (DN) eller Expressen indignerat ropar om statsstöd, talar de tyst om miljonerna Bonniers plockar ur statens stödsystem.

Jag är utgivare av Dagens ETC som har 2 035 000 kronor i presstöd, vilket alltså är betydligt mindre än vad till exempel Sydsvenskan har i distributionsstöd. Skillnaden är så klart att Dagens ETC (liksom alla socialdemokratins och vänsterns små tidningar och hälften av alla lokaltidningar) skulle dö direkt om presstödet försvann.

Bonniers skulle däremot växa.

Men aldrig – inte en enda gång – har Bonniers lobbyister och chefredaktörer svarat på frågan hur en mångfald ska kunna upprätthållas utan någon form av presstöd. Visst, systemet kan göras om (jag har själv föreslagit ett som är mycket enklare), men att inbilla sig att mediemakten kan motas utan statligt stöd är lika naivt som att tro att landet skulle ha en Opera utan pengar från kulturdepartementet.

Bonniers har redan vunnit mediekampen i Sverige. Så varför vill man krossa de rester av alternativ som ändå finns?

Om det fanns någon logik i Bonniers argument mot ”statlig inblandning” skulle koncernen återbetala allt den under åren fått i statligt stöd för sina tidningar. Några hundra miljoner minskad vinst ett år är dock ett alltför högt pris för dem. Och om det var en politisk ”liberal” övertygelse som låg bakom Bonniers kritik skulle de i konsekvensens namn gå till storms även mot andra stöd (litteraturstöd, filmstöd osv) som går till deras produkter.

Men Bonniers agerande styrs av en enda sak: mesta möjliga mediedominans. All kamp för ökade vinster och det egna monopolet sker under paroller som ”fria medier” och ”mot statlig inblandning”.

Bonnier är en ägarfamilj som skyddas just genom sitt monopol – det är ett problematiskt karriärval att göra granskning av Bonnierimperiet till sin journalistiska syssla. Inte ens kändissamtal med ”mänsklig vinkel” är möjliga; det är locket på när Bonnier ska diskuteras. Den ekonomiska informationen är mycket knapphändig och familjen skyr all debatt om sin egen roll. Bara då och då skriver man högtravande deklarationer på sin egen DN Debatt-sida.

Bonnier i Sverige har samma makt som Murdoch i England. Den påverkar in i själen dem som arbetar i branschen. Men det är också en makt som används mot dem som är emot – se till exempel drevet mot Marita Ulvskog under kulturministerperioden, hon som ville diskutera Bonniers mediemonopol.

Mediemakt är inget abstrakt. Ena handen sysslar med utdelande av Stora journalistpris och fina utmärkelser. Andra handen krossar alternativ och slåss för ökat monopol.

Den som har gott minne kommer kanske ihåg att själva idén med TV4 var att den inte skulle få ägas av dem som samtidigt ägde landets andra medier. Och konkurrenslagen förbjöd en aktör att kontrollera hela filmindustrin.

Vad tror ni Bonniers gör om man lyckas få bort presstödet? Satsar på alternativ? Den enda frihet de slåss för är friheten att få kontrollera allt.

Johan Ehrenberg