Därför trotsar jag lagen

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

TORBJÖRN TÄNNSJÖ om brotten i antikommunismens namn

1 av 2
Ådalen -31 - fem personer sköts ihjäl vid en arbetskonflikt.

Vad är de demokratiska fri- och rättigheterna värda i Sverige? Vad har antikommunismen betytt för människors liv?

För att få reda på vad som hänt i en enda av Sveriges kommuner, Nacka, har jag gått igenom Säpos arkiv, som fram till 1949 varit öppna för mina efterforskningar. Över senare insamlat material vilar hemligstämpeln fortfarande tungt, men vissa dokument, också om 68-vänstern, har ändå av en tillfällighet hamnat i mina händer.

Det är en skarp bild som framträder av systematiska övergrepp mot vänstern, från dess första stapplande steg till modern tid. Motiveringarna har varierat men trakasserierna har bestått.

Framträdande kommunister i vårt land har blivit dödade (Ådalen -31, mordbrandsattentatet mot Norrskensflamman 1940), eller förpassade till koncentrationsläger under kriget (till exempel i Storsien).

Men trakasserierna och förföljelserna i mindre, mera vardaglig, ”östtysk” skala har varit systematiska. Mycket material har undanhållits mig, annat är säkert förstört. Det skulle ha varit fantastiskt att kunna avtäcka hela sanningen. Men ändå: det jag kan redovisa från en enda av Sveriges alla kommuner är överväldigande.

I min aktuella bok Medan revolutionen dröjde berättar jag om Nacka (Saltsjöbaden), där en socialdemokratisk ungdomsklubb bildades 1908. Den gav upphov till Vänsterkommunen 1917 och stod för en tradition som kulminerade under 30-talet med Nils Flygs socialistiska partiet. Rörelsen gick omlott med Sveriges kommunistiska parti, där Hugo Sillén, Nackabo precis som Flyg, var en framstående gestalt. Under andra världskriget och det kalla kriget är kommunisterna ensamma bärare av den radikala traditionen, men uppkomsten av 68-vänstern förändrar bilden.

Säpo är med, hela tiden.

Då en kommunist som den hedervärde Birger Ödén i Sickla deltagit i en rysk språkcirkel har en man från Säpo stått utanför dörren och registrerat honom. Säpo har dessutom resonerat med Ödéns arbetsgivare om hans kvaliteter som yrkesarbetare och kommunist.

Fackligt aktiva som Sam Jansson, ordförande för verkstadsklubben vid Finnboda varv, har trakasserats, förlorat jobb och försörjning på grund av svartlistning. Arbetsgivaren försökte på olika sätt tvinga bort Jansson och då denne till sist gav upp varnade arbetsgivaren andra företag för honom. Arbetsgivarens rapporter till Säpo finns i akten över Jansson.

Vid vänsterns interna möten har en Säpoagent och infiltratör suttit med och nedtecknat varje ord som sagts, ofta med en tillsats av kritik. Då kommunister åkt till och ifrån jobbet har en spion från Säpo stått på pass. Telefoner har avlyssnats. Den som prenumererat på Ny Dag, samlat namn för Stockholmsappellen eller sålt lotter har noga antecknats. Illegal verksamhet i Nazityskland var ett tillräckligt skäl för Säpo att upprätta en akt. Och Gestapo brukades som källa för information om svenska radikaler.

Det här skapade en paranoid känsla inom vänstern. Jag vet, för jag har varit med.

Säpos rapporterande ledde inte bara till avskedanden, vräkningar från tjänstebostäder och så vidare – utan bidrog också till utfrysning och isolering av radikala människor. Ett exempel är författaren Rolf Berner, som skrev rapportböcker från Sovjet och som översatte Alexander Solsjenitsyns bok En dag i Ivan Denisovitjs liv. Så här karaktäriseras Berner i Säpos arkiv:

”178 cm l. ljust hår som hänger ned i pannan, spensig kroppsbygg ganska bred mun, ledset utseende.”

Varför är Berner så dyster? Säpo vet svaret. Då Berner skaffar sommarstuga informerar Säpo grannarna om hans samhällsfarliga läggning. Och man ber dem att i största hemlighet hålla ögonen öppna.

Ofta har Säpos övervakning dragit löje över sig. Då jag läste Säpos akt över Bror Engström, metallarbetare på Atlas Copco och senare ombudsman i vpk, hittade jag ett dokument som visade att han 1967 deltagit i ett möte där en förening bildades av ”Sveriges säkerhetsrisker”. Det var vänstern som försökte utmana Säpo med satir. Gick satiren fram? Nej, Säpo var som vanligt på plats och antecknade gravallvarligt. Man identifierade 63 personer, vilkas namn förtecknades med angivande av relevant akt hos Säpo.

Listan börjar med Vilhelm Moberg (250:10/4891). Därpå följer bland andra Kjell Johansson (P5808), Hertha Fischer (P2889), Bo Hammar (P7051) och Gunnel Granlid (HS 404/63).

För att få del av Säpos material tvingades jag underteckna ett förbehåll: att inte publicera några uppgifter om levande personer. Jag undertecknade, men höll två fingrar i kors. För att upprätta offren är det viktigt att uppgifterna kommer i dagen, ju förr desto bättre. Vad vi upplevt i vårt land är i själva verket ett slags omvänd östtysk situation – bör vi inte bli informerade om detta? Och bör inte offren själva få möjlighet att ta till orda medan de ännu lever?

Min avsikt är inte att hänga ut angivare, men därav följer inte att vi ska tiga om vilka offren var och vad som drabbade dem. Jag hade här en överenskommelse med den mest övervakade personen i Nackavänstern, Folke Eriksson, ordförande för Demokratisk ungdom på femtiotalet. Han skulle framträda vid en presskonferens för boken och konfrontera sina övervakare.

I sin akt fick Folke se sig själv karaktäriserad så här:

”Eriksson är en fräck och hänsynslös natur. Det är känt, att han söker ’arbeta in’ sig i olika verk och inrättningar. Han har bland annat en hel del kontakter vid Stockholms stads barnavårdsnämnd samt vid Sveriges Radio-TV. Vid Sveriges Radio-TV har han för övrigt genomgått producentkurs. Han har skrutit med att det var han som ... ”

Folke ville inte att jag skulle röja den falska anklagelsen i slutet. Citatet är annars karaktäristiskt för Säpos människosyn och Folke ville att det skulle bli allmänt bekant. Citatet har en kostlig avslutning:

”Sedan omkring år 1955 har Eriksson varit föremål för ... övervakning. Denna ... har vare sig bekräftat eller undanröjt de mot Eriksson förelegade misstankarna om illegal verksamhet.”

Folke avled 84 år gammal, innan boken var klar. Det var framför allt materialet om honom jag velat lyfta fram för att han offentligt skulle kunna kommentera det. Av det blir nu intet, men dokumenten talar sitt eget språk.

Det har skett få brott i kommunismens namn i Sverige. Jag har bara kunnat dokumentera två – i den yttersta periferin till min studie över vänstern i Nacka: Signe Eriksson bröt mot lagen då hon genom illegala radiosändningar under kriget hjälpte den norska motståndsrörelsen. Solveig Hansson bröt mot lagen då hon under kriget hjälpte den tyske flyktingen Herbert Wehner i hans arbete mot nazismen. Det är emellertid brott som hedrar förövarna, och som drar vanära över de domstolar som utmätte straffen.

Däremot har jag kunnat dokumentera många och allvarliga brott utförda i namn av antikommunism bara i en enda av Sveriges kommuner. Om dem har jag valt att berätta. Trots att det är förbjudet.

Torbjörn Tännsjö

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.