Dagens kapitalism hotar demokratin

Samhällsutvecklingen handlar inte om ”gott” och ”ont” utan om det materiella

Av: Karin Pettersson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag sitter på toaletten och tittar rakt på Boris Johnson. Det är oväntat, för jag är mitt på den polska landsbygden, på reportageresa för att träffa den amerikanska författaren Anne Applebaum. När intervjun är över behöver jag låna toan. 

På väggen hänger ett foto av en grupp unga män. Utöver Johnson är det Applebaums man Radoslaw Sikorski och resten av gänget i Bullingdonklubben, en privat herrklubb för Oxfordstudenter som är känd för sitt sviniga beteende.

Huset i Polen – och Boris Johnson – spelar båda huvudroller i Applebaums senaste bok, ”Demokratins skymning”. I inledningskapitlet beskrivs den nyårsfest som Applebaum och hennes make ordnade i huset 1999 och som samlade många av Polens liberaler och konservativa. Framtiden var ljus, en enda motorväg mot liberalism och marknadsekonomi.

20 år senare har den drömmen skrumpnat ihop som ett torkat äpple. Polen styrs av högernationalisterna i Lag och rättvisa och liberaler av Applebaums sort är deras värsta fiender. Hälften av vännerna på festen 1999 talar inte längre med Applebaum och hennes man. Boken är en sorgesång över en förlorad värld, och ett försök att förstå vad som hände.

Boken som mestadels hyllats har nyligen kommit ut på svenska. Den är välskriven och intressant i de delar som handlar om vänskapsrelationer som brister. Samtidigt är det förskräckande hur billigt en av världens mest uppburna intellektuella kan komma undan med en så svag analys.

Texten fortsätter under bilden.

Foto: TT
Anne Applebaum är aktuell med ”Demokratins skymning”, som just kommit på svenska.

Applebaum är journalist och författare och blev känd med sina böcker om Gulag och livet bakom järnridån. Hon har jobbat på liberala och konservativa tidningar som The Economist och brittiska Spectator, och har bott i Polen i många år. Politiskt står hon nära Carl Bildt och republikanerna pre-Trump. Hon är en del av det politiska etablissemang som efter murens fall trodde att framtiden var färdig: Reaganomics och Nato-utvidgning som bärande idéer i den enda vägens politik.

I Expressen skriver Göran Rosenberg att boken är en modig uppgörelse med ett gammalt kompisgäng, men jag läser boken som ett självrättfärdigt försvarstal över ett politiskt projekt som i grunden misslyckats.

I boken försöker Applebaum förstå varför reaktionen mot det gamla etablissemanget – hennes kompisar – är så kraftfull. Jag kan för lite om Centraleuropa för att bedöma hennes analys av utvecklingen där, men i de delar som behandlar USA och Västeuropa är analysen banal och ideologiskt förblindad. Alla som är kritiska till status quo bidrar till ”polarisering” och är demokratins fiender.

Anne Applebaums fråga är varför vissa av hennes tidigare vänner svek idén om demokrati som överideologi. Hennes svar är att de valde fel, det onda i stället för det goda

Applebaum förfasar sig över den ”extremvänster” som förhåller sig misstänksam mot amerikanska helylleinstitutioner som FBI och CIA. Att inte tro på de amerikanska idealen är att vara ”cyniker”. I Applebaums USA finns inga olagliga krig, ingen fattigdom, ingen verklig korruption, inga problem med en allt mer perverterad kapitalism.

Anne Applebaums fråga är varför vissa av hennes tidigare vänner svek idén om demokrati som överideologi. Hennes svar är att de valde fel, det onda i stället för det goda. Som den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev noterar i en recension av boken för Foreign Policy så är politik i Applebaums värld en fråga om moral och värderingar, aldrig intressen eller makt.

Applebaums enda materiella förklaring till vad som sker är sociala medier. Där sprids propaganda, där radikaliseras människor. 

Applebaum har rätt i att de mekanismerna är kraftfulla och ofta underskattade. Men de sociala medierna bekräftar också Applebaums sätt att se världen, och därför blir de en alltför bekväm spegel och syndabock. På Twitter och Facebook förstärks de moraliska berättelserna om vår tid. Sociala medier som förklaring till högernationalismens framväxt blir ett bekvämt sätt att slippa fundera över andra, underliggande faktorer.

Det är lätt att bli rasande på Applebaums grunda tankar, och dra slutsatsen att det är hon och hennes krets som utgör problemet. Men också det är en återvändsgränd. Bättre då att söka svar någon annanstans.

I den nyutkomna boken ”Anti-system politics” försöker den brittiske statsvetaren Jonathan Hopkin förstå samma politiska utveckling som Applebaum, men med en annan uppsättning verktyg.

Kapitalismen vill alltid ha mer, och i takt med att marknadens logik tränger sig in i allt fler delar av samhällslivet så försvagas demokratin

Hopkins studerar vad det är som gör att systemkritiska politiska partier – till både vänster och höger – växer. Hopkin tar sin utgångspunkt i Karl Polanyi, som liksom Marx menade att kapitalismen inom sig bär frön till sin egen undergång. Kapitalismen vill alltid ha mer, och i takt med att marknadens logik tränger sig in i allt fler delar av samhällslivet så försvagas demokratin. 

Så småningom kommer det en motreaktion. Därför skedde också ett viktigt genombrott för systemkritiska partier i Europa efter finanskrisen, en ekonomisk och social jordbävning som ofta glöms bort i en offentlighet som är besatt av sociala mediedrev, kulturkrig och invandring.

Skillnaden mellan dessa två förklaringsmodeller – den moraliska och materiella – blir tydlig när man jämför hur Applebaum och Hopkin ser på den politiska utvecklingen i ett land som Spanien. 

Enligt Applebaum handlar framgångarna för det högernationalistiska partiet Vox om ett missnöje med katalanska separatister och inspiration från Trumps digitala kampanjer.

Hopkin skissar i stället ett förlopp där finanskrisen lett till materiella försämringar för stora väljargrupper, vilket får konsekvensen att dessa tappar förtroendet för existerande, etablerade, partier.

När muren föll var övertygelsen från Applebaum och hennes krets – liksom från liberaler och  många socialdemokrater – att mer marknad skulle leda till mer demokrati. Men sanningen är att kapitalismen behöver starka motkrafter för att inte spåra ur. Under efterkrigstiden fanns sådana i Västeuropa och USA: politiska partier, fackförbund, välfärdsstater. De senaste decennierna har dessa mekanismer försvagats. Men mer marknad blev inte mer demokrati.

I dag ser vi hur kapitalismen bytt partner och hellre parar sig med auktoritära krafter än med den liberala demokratin. Politiker som Trump och Orbán bryr sig inte om fri- och rättigheter, målet är makt och att skydda de egna affärerna. 

I Sverige ser vi hur Sverigedemokrater i strid med folkviljan gör upp med högerns kapitalintressen om att bevara vinst i välfärden – trots att priset är en försvagning och urholkning av den viktigaste demokratiska institutionen av alla, en jämlik skola.

I sin senaste bok ”Om man älskar frihet” beskriver Nina Björk vad som händer när människor fortfarande vill ha demokrati, men inte längre har makt att påverka det som formar samhället: i stället uppstår en kamp om slöjförbud, om hälsningsritualer, om vegetarisk skolmat. ”Och även om vi inte kan påverka den mäktiga minoriteten kapitalägare kan vi diskutera andra minoriteters skyldighet till anpassning eller rättighet till egenart.”

Det som spelar roll i längden är rättvisa, och rättvisa kan bara nås genom det materiella

Det som förenade liberaler och konservativa på Applebaums fest var minnet av en gemensam fiende, kommunismen. De senaste åren har en annan motståndare skapat en stark gemenskap. Alla hatar Trump, från Fredrik Reinfeldt till Noam Chomsky. I Sverige regerar Socialdemokraterna med stöd av marknadsfundamentalisterna i Centerpartiet för att hålla Åkesson borta från makten.

Jag har själv radikaliserats politiskt de senaste åren. Kanske hade jag på 90-talet kunnat stötta en koalition med Anne Applebaum – om än inte med Boris Johnson. Men vad jag inte för mitt liv kan begripa är hur de som i dag svär sig till demokratins – och till och med jämlikhetens ideal – inte kan se vad som har hänt sedan dess.

Demokrati är inte bara rätten att rösta. Det som spelar roll i längden är rättvisa, och rättvisa kan bara nås genom det materiella. Den verkliga skiljelinjen i politiken kan inte kan gå mellan ”ont” och ”gott”. Det som krävs för att rädda demokratin är att nya motvikter skapas mot dagens kapitalism, som undergräver den.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.