Kultur

”En sann Cornelisvän vars låtsnickeri aldrig slutat dinga och donga”

Lasse Berghagen är årets Cornelispristagare

Av: 

Martin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Lasse Berghagen (född 1945) håller ställningarna som en av Sveriges största kändisar.
Lasse Berghagen (född 1945) håller ställningarna som en av Sveriges största kändisar.

KULTUR

Lasse Berghagen (76) är förbannad.

Alltså riktigt arg.

Han har tilldelats det näst största musikpris som finns i det här landet, ett pris som dessutom instiftats av hans gamla kompis Cornelis Vreeswijk, men han kan inte ta emot det. Han har nämligen fått blodförgiftning.

Det är fjärde gången på 56 år som han är sjuk och tvingas ställa in ett gig. Ska det verkligen hända just nu?

– Det var en jävla snyting jag fick alltså, säger han från en säng på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Kanske är det just det här som skiljer agnarna från vetet. Det som skiljer en Idolvinnare alla glömt bort imorgon från en underhållare som efter 56 år fortfarande är en av rikets allra största kändisar.

När Lasse Berghagen flämtande svarar i telefon: ”de håller på att sticka kanyler och skit i armen på mig just nu, vi kanske kan höras i morgon?”, är det i alla fall svårt att inte imponeras som journalist.

Vem sjutton pratar med Aftonbladet när man ligger inlagd för akut blodförgiftning?

Lasse Berghagen gör det.

Och han han är ack så vänlig, när han gör det. Men han har också levt i symbios med massmedia sedan han var nitton år gammal. Han vet hur saker och ting funkar.


Att intervjua Lasse Berghagen är lite som att intervjua Försäkringskassan. Alla känner till den. Någon gång under livet så har alla kontakt med den. Man får alltid svar när man ringer. Kanske inte de svar man hoppats på. Men svar får man.  

Dagen efter återupptar vi vårt vårt ärende – ett samtal om det där priset och hans låtskrivande. Hjälpt av några doser kortison och penicillin så flyter det lättare. 

Han är redan på väg hem

– De behöver rummen vettu, det är fullbelagt här.


Han slog i armbågen under en båtresa till Finland. Skutan krängde till. Det kom inte ens något blod, men väl hemma på Tegnérgatan mitt i Stockholm fick han plötsligt 40 graders feber. Bakterierna i det minimala såret hade utvecklats till rosfeber – en otäck åkomma som lätt kan ta knäcken på någon som passerat de 70. Han hade tur. Nu är det sjukskrivning som gäller en månad framåt.

Och självklart har han grubblat över livet där han har legat på lasarettet. Eller ”grunna” som han själv säger.

– Jag har levt ett tryggt, borgerligt liv med min älskade hustru, konstaterar han lättsamt.

– Ganska tråkigt egentligen.

Han har spelat golf och varit gift lika länge som kungen (ungefär sen färgfotografiet började bli populärt och Ulf Lundell skrev sin första bok).

Lasse Berghagen och Eva Strand gifter sig, 1976.


Han har engagerat sig i kampen mot narkotika och verkar metodiskt ha undvikit de flesta fallgropar musikbranschen gillrar för unga, framgångsrika musiker.

När Cornelis Vreesjwijk söp på Den gyldene freden, kunde inte Lasse vara med. Han körde ju bil.

Berghagen och Cornelis Vreeswijk umgicks intensivt under en kort period. Nära vänner blev de aldrig, eftersom Cornelis var lite för ”speciell”, men när det berömda äktenskapet mellan Berghagen och Lill-Babs tog slut, fick Lasse bo på Cornelis husbåt.


Lasse hängde läpp och skrev Teddybjörnen Fredriksson. Sen slängde Cornelis ut gitarren i Årstaviken. Det var dags att gå vidare tyckte han.


Kände ni varann ända till slutet av Cornelis liv?

– Nä, Han levde i sin värld och jag i min.


Hans livsbana blev lite annorlunda. 

– Ja den blev ju lite mer våldsam, om man säger så. Åt alla håll. 

Men Berghagen var en av de första som fick höra Vreeswijks Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind. Den gjorde intryck.

– Den har alltid varit någon sorts måttstock för mitt skrivande. Sättet han liksom smakar på orden.

Och det är framförallt hans eget låtskrivande som är mitt ärende hos myndigheten Lasse Berghagen. Jag vill få fram uppgifter kring vad som egentligen format det.


Eftersom han är en av de allra sista superkändisarna som skapats av pressen (så känd att barn, barnbarn och husdjur automatiskt blir kändisar) är det lätt att glömma att han i ett halvt sekel spottat ur sig sånger i en sån mängd att de knappt går att sammanfatta. Det är för mycket, helt enkelt. När man drar några ur hatten hittar man inte bara melodifestivalshittar och några dussin svensktoppstoppar utan även den pacifistiska ghettoskildringen Skulle jag kunna döda dig? och Gunga, gunga – en hippietrippig version av Four tops Can’t help myself. Där samsas sexbuskisen Flirtige Knut med begravningspsalmen När sorgen känns tung.

Det är fullt medvetet. ”Bredda repertoaren” är ett råd Lasse Berghagen vill ge till nya nittonåringar som vill överleva i branschen lika länge som han. Man ska ha en låt för varje tillfälle.

De har alltid varit en smula otidsenliga. Visor och kabaretnummer från en helt annan tid. Men karriären började inte heller med pop som för de flesta andra i hans generation. Det började med naturromantisk poesi från tidigt 1900-tal. Den unge Lasse Berghagen skrev dikter.

– Jag hade två husgudar. Nils Ferlin och Erik Axel Karlfeldt.


Den hårfagre och nästan två meter långa sonen till tandläkare Nils Berghagen i Enskede skulle egentligen bli jägmästare, men 16 år gammal fick han en gitarr och började tonsätta sina texter. Fyra år senare hade han släppt ett debutalbum och var gift med Lill-Babs.

Och vart man än vänder sig i svensk showbiz sedan dess så dyker Lasse Berghagen upp. När Bob Dylan första gången besöker Sverige, då är det Lasse Berghagen som möter honom.


Vem var du just då?

– Då var jag gift med Barbro och hennes manager Simon Brehm frågade om jag kunde hämta Dylan på Arlanda. Det är lite overkligt när Dylan sitter i baksätet och man inte vet vad man ska säga. Jag körde honom till hotell Flamingo där han skulle bo och så sa jag: ”The Who are very great now with a song you have written”. ”Who are they?”, svarade han. Sen var det färdigsnackat.


Men du var så i smöret där? Du var stans störste hipster?

– Haha, ja… de kallade mig för Sveriges Bob Dylan, kommer jag ihåg. Men jag reagerade inte på det. Jag har aldrig följt massmedias ingivelser. Jag har gått min väg och haft tur och gått med öppen famn.


Har du alltid vetat var gränsen går mellan privatlivet och offentligheten? 

– Nä, det finns ingen gräns egentligen… det är väl när tidningarna ringer och lägger näsan i blöt som jag kan vara ganska kort. Det har ju varit lite bråk med Expressen och Aftonbladet. Jag har gått i svaromål, men till slut gav jag upp. Ordet är fritt! Men jag har väl gått på tårna i många år, för att inte drabbas av tidningarna.


Har du försökt leva diskret?

– Simon Brehm, som var en klok skivmogul, sa till mig: ”ska du supa dig full och åka rullskridskor naken, gör det inte på Kungsgatan, gör det i garderoben”.


Så det har du gjort, alltså?

– Ja, jag har åkt rullskridskor i garderoben.


I oktober gläntar han en smula på garderobsdörren då han ger ut en självbiografi han skrivit tillsammans med Marcus Birro. Den heter något så oerhört Lasse Berghagenskt som: Hej livet!.


Menar du ”Hej här kommer livet”, eller ”Hej, det här var mitt liv”?

– Det är en grej jag gjort i alla år när jag är glad. Jag har sträckt ut armarna och ropat ”Hej livet!”. Det var mina döttrar som kom på att boken skulle heta så.


Man får ju känslan av att du är en synnerligen glad och vänlig själ. Ser du dig själv så?

– Jag har en väldigt positiv inställning till livet. Och har skrivit mycket gladlåtar. Men samtidigt har jag en lite mörkare sida. Inte grubblande, men grunnande.


Man sitter kanske inte på nätterna och skriver låtar om man inte är något av en grubblare?

– Jag kan inte göra någon djupanalys av mig själv. Men i boken förklarar jag mitt tänkande.


Vad säger du då?

– Det finns en dikt som är tonsatt som heter ”du vandrar oftast allena”. Det är väl de innersta tankerna jag fått på pränt där.


Om den stora ensamheten?

– Ja den har vi väl alla. Den slutar så här:


Med vad gagnar att gå här och grunna

Grubbel kan göra dig blind

Fördunkla det vackra och sköna

Försena vid grind efter grind

Vad gagnar att gå här och grunna

Du har din tid inget mer 

Sjung du din lovsång till livet

Var glad åt allt gott som det ger

Cornelispriset delas ut i Galärparken i Stockholm kl 19 den 8 augusti. Priset tas emot av Lasse Berghagens döttrar Malin och Maria.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se



Publisert:

LÄS VIDARE

”Jag har alltid varit ockult”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Cornelis Vreeswijk-stipendiet

Lasse Berghagen

Cornelis Vreeswijk

Bob Dylan

Erik Axel Karlfeldt