ÅSIKT

Gamlingarna och deras barnbarn

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Dubravka Ugresic om Radovan Karadzic, kollektivt ansvar - och en vision

Foto: Belgrad 29 juli 2008. Serbiska nationalister protesterar mot regeringens utlämnade av Radovan Karadzic till domstolen i Haag
Foto: Radovan Karadzic - bilden till vänster visar honom inför rätta i Haag och den till höger hur han såg ut före gripandet

”I am not a monster, I am a writer!”

Radovan Karadzic

Den 19 och 20 juli promenerade hundrafyrtioen Ernest Hemingway omkring i Key West i Florida. Hemingwayar från hela USA hade samlats i Key West för att delta i en tävling om största fysiska likhet med den berömde författaren. I år segrade surrogatet Tom Grizzard, i mycket hård konkurrens, sägs det. På fotot som kablades ut över världen ser man en samling glada gamla gubbar som liknar jultomtar som flytt sina julplikter, med andra ord Ernest Hemingway. Gamlingarna samlas varje år i Key West på Hemingways födelsedag och de tävlar också i fiske och att skriva noveller.

Ännu en gamling …

Dagen därpå fanns ett foto i de kroatiska tidningarna av en gamling som inte hade något som helst att göra med de hundrafyrtioen gamlingarna i USA. Den 21 juli 2008 dog den 87-årige Dinko Sakic i Kroatien. Vem är Dinko Sakic? Sakic var befälhavare för ustasjas koncentrationsläger Jasenovac, där han effektivt avrättade judar, serber, romer och kommunistiskt sinnade kroater. Efter kriget lyckades han fly till Argentina, som först 1999 utlämnade honom till Kroatien, där han dömdes till tjugo års fängelse.

Många kroater upplevde under det där ”historiska” ögonblicket Dinko Sakics straff som en orättvisa, eftersom andra världskrigets Oberoende Staten Kroatien (i vilken Dinko Sakic dödade judar, romer, serber och misshagliga kroater) ”är grundvalen för dagens kroatiska fosterland”, som den lokala prästen Vjekoslav Lasic uttryckte det med anledning av Dinko Sakics död.

Prästen förtydligade i själva verket bara den tes som Franjo Tudjman, Kroatiens första president (efter Ante Pavelic) och ”den kroatiska nationens fader”, lade grunden till. ”Därför bör alla hederliga kroater vara stolta över namnet Dinko Sakic”, sa prästen Vjekoslav Lasic till journalisterna och tillade att ”han var stolt över att se Sakic ligga på katafalken i ustasjauniform”. Runt trehundra personer samlades den 24 juli 2008 på kyrkogården Mirogoj i Zagreb för att ta ett sista farväl av gamlingen Dinko Sakic. Även åldrade förbrytare har vänner. Trehundra är verkligen ingen dålig siffra.

Och ännu en gamling …

Samma dag som Dinko Sakic begravdes återuppstod, som från graven, en annan gamling i Kroatien. Zvonko Busic Tajko – Kroatiens Mandela eller Kroatiens kändaste emigrant (som de kroatiska tidningsrubrikerna löd) – landade på Zagrebs flygplats den 24 juli och välkomnades av en euforisk folkmassa på runt 500 personer. Busic hade bildligt talat återvänt till Kroatien från graven, fast egentligen från de amerikanska fängelser där han hade vistats i trettiotvå år. På 70-talet hade han tillsammans några vänner och sin fru, amerikanskan Julienne Eden Busic, kapat ett amerikanskt flygplan på väg till New York för att han ”ville uppmärksamma omvärlden på Kroatiens orättvisa ställning i före detta Jugoslavien”. Det här uttrycket av ”politisk aktivism” (som Busics terroristhandling kallades i kroatiska tidningar) slutade föga ärofullt, ty Busics explosiva material dödade en amerikansk polisman och lämnade en annan enögd, varför Busic och hans fru hamnade i amerikanskt fängelse. Julienne släpptes ungefär när Kroatien blev en egen stat och fick först jobb på kroatiska ambassaden i Washington och sedan i Kroatien, i Franjo Tudjmans livvakt. Den kroatiska armén byggde ett hus till Julienne vid Adriatiska havet, så att hon ostört skulle kunna ägna sig åt sin självbiografiska roman Älskare och galningar och politisk lobbying för att utverka sin mans frisläppande.

I folkmassan på Zagrebs flygplats trängdes kroatiska politiker, patrioter, popsångare ( Marko Perkovic Thompson, till exempel), präster, barn som satt på sina fäders axlar och visade upp sina välkomstteckningar för kamerorna, ungdomar som ropade ustasjaslagord (”För fosterlandet redo!”) och sjöng ustasjasånger. ”Kroatiens Mandela” höll ett patriotiskt tal och citerade en strof ur Gundulics poem Osman, som alla kroatiska skolelever kan utantill:

”Lyckohjulet snurrar runt

går och går och stannar ej:

den som vill upp är visst där nere,

och den som vill ner är kvar där uppe.”

Zvonko Busic tillade att han tack vare Gud och det fria Kroatien (”Äntligen står jag i ett fritt fosterland!”) lyckades ta sig upp, medan hans vänner, enligt logiken med ödets hjul, ramlat ner. Dagen efter var det bara Kroatiens president Stipe Mesic som kommenterade Busics återuppståndelse (”Hans motiv var möjligen patriotiskt, men metoden han använde var en terroristisk metod”). Zvonko och Julienne Busic sa till pressen att de nu ville ta det lugnt, även om Busics ivriga tal, hans uppenbara exaltation över att återigen vara ”bland de sina” vittnade om motsatsen.

Dr Velbing & Mr Hyde

Den 21 juli 2008, samma dag som Dinko Sakic avled, dök ett fotografi upp i tidningar världen över av en gamling med långt, grått skägg och grått hår, kokett samlat på hjässan i något slags minivariant av en samurajknut. Den här gamlingen hade inget som helst att göra med Hemingwayarna från Key West, inte med den bortgångne Dinko Sakic och inte heller med Zvonko Busic, som skulle landa på Zagrebs flygplats tre dagar senare. Den här gamlingen såg ut som om han hade ramlat ur en mapp tillhörande någon agent i Hollywood, som om han var en tredje klassens skådespelare specialiserad på roller som Merlin och Gandalf i filmiska sagor. Gamlingen arresterades i Belgrad av serbisk polis när han skulle stiga på buss nummer 73. Det visade sig att gamlingen heter Dragan Dabic, eller Dragan David Dabic (3D), eller – Radovan Karadzic.

Omedelbart efter gripandet av Radovan Karadzic, ”slaktaren från Balkan” och ”Europas Usama Bin Laden”, drog världens medier fram många farsartade detaljer: Karadzics misslyckade försök att ta sig in i fotbollens värld och hans hånfulla smeknamn Fantomen; uttalandet ” Yassir Arafat var först terrorist men tjugo år senare fick han Nobelpriset” (vilket påminde många om Tudjman och dennes uttalande att någon högt uppsatt person med anknytning till Nobelkommittén en gång hade smickrat honom och sagt: ”Herr general, om ni inte var kroat skulle ni säkert få Nobelpriset”); Karadzics hetsiga sextioåttatal från universitetets tak; hans angiveri; hans förskingringar och försnillningar; hans diktsamling för barn Det finns mirakel, det finns inga mirakel; den påstådda älskarinnan, som också har två namn; hans webbutik, där man kan köpa en liten ”velbing” (från well-being), ”en korsliknande komposition av minsta velbing för personligt skydd och att ha över bröstet”, eller en stor velbing, ”en rymlig korsliknande skapelse som harmoniserar hela rummet”; dekorationen på hans webbsajt, en trearmad ljusstake som påminner om den judiska menoran, men egentligen kamouflerar det ortodoxa tecknet med tre fingrar; hans billiga aforismer som låter som om han hade skrivit av dem av Paolo Coelho (”Människan är det mest fullkomliga redskapet”). En ström av kommentarer cirkulerade på nätet och i privata mejl; bland annat kom filmen The Hunting Party upp, där Richard Gere jagar runt i de bosniska skogarna efter den ökände Bogdanovic h, som i filmen spelas av den kroatiske skådespelaren Ljubomir Kerekes … Och sedan grävde en vän till författaren till de här raderna fram ett klipp på You Tube från Barbarella och scenen när Dr Durand Durand (3D!) sätter igång sin Excessive machine och framför sin Sonata for Executioner of Various Women. Och vad har nu Barbarella för samband med Karadzic? Inget alls. Förutom att den irländske skådespelaren Milo O’Shea som spelar Dr Durand Durand påminner ovanligt mycket om Ljubomir Kerekes, det vill säga om Dr Bogdanovich i filmen The Hunting Party, det vill säga om Karadzic före hans totala makeover.

Allt trivialt skräp som cirkulerade i media gagnade dock Karadzic själv, för genom att förvandlas från notorisk mördare till clown fick han en potentiellt rasande folkmassa på gott humör. Ty många som lät sig fascineras av utklädningsfarsen glömde bort att samme Karadzic-Bogdanovich-Dabic sitter på en hög med anonyma lik, liksom att det finns en stor, tyst, namnlös hög med vittnen, till exempel kvinnorna från Srebrenica, för vilka mediecirkusen runt Karadzic var som salt i deras öppna sår.

Snön faller inte för att täcka berget …

Pawel Pawlikowskis dokumentär Serbian Epics – det hittills bästa och mest kompletta porträttet av Karadzic – gjordes redan 1992. I den filmen är allt så tydligt och explicit att man redan då, och enbart på grundval av den, hade kunnat väcka åtal mot Radovan Karadzic. Under tiden har Karadzics brottsregister blivit ökänt och offentligt, och de nya detaljer som har kommit fram i media efter hans gripande bekräftar bara det som alla redan visste: att Karadzic är en mördare som kallblodigt sitter på en hög med kroppar som han själv har dödat och med bara en enda tanke i huvudet: hur han själv ska överleva. Ett enormt mänskligt maskineri har hållit Karadzic vid liv, samma maskineri som i åratal höll Milosevic vid liv: tjänare, likasinnade, beundrare, beskyddare, kriminella, polisen, statsapparaten, politiker, mördare, krigare, patienter, kvinnor, vänner, präster, kyrkan, troende, smågangstrar, langare, sjuka och vanligt folk.

Just nu tänder många serber ljus och ber för sin Haag-åtalade landsman. Anförda av barn – en pojke och en flicka – marscherar vanliga medborgare, vissnade rockidoler ( Bora Djordjevic), medlemmar av den högerextrema organisationen Obraz, radikala partiets anhängare (”seseljarna”, ”nikolicarna”, ”karadzicarna”) nu i Belgrad, skriker slagord till Karadzics försvar och hotar den serbiska regeringen, Haagtribunalen, omvärlden. Många serbiska män – som annars inte vet vad de ska ta sig till när det kommer ett oväntat ”slag” i deras hem: när till exempel blandaren i badrummet går sönder eller när deras fruar hamnar på sjukhus – visar plötsligt upp utmärkta organisatoriska färdigheter och politisk iver: Karadzic är gripen – ett svårt ”slag” mot deras ”serbiskhet”. Och varje ”slag mot serbiskheten” är som en adrenalinspruta.

När det 2001 kom ett falskt rykte om att Karadzic hade gripits, organiserade de prompt ”förvarsmöten” i Karadzics hemby och på några andra platser i Montenegro. Anhängare från Montenegro och Serbien kom samman, tjetniksånger ekade i bergen, präster svängde med sina rökelsekar, Karadzic korades till ”rebell”, ”poet”, ”krigare”, ”helgon” och ”serbiskhetens symbol”. Folk råkade i sångextas (”Vi överger inte Karadzic! Vakna du serbiska eld! Radovan är gnistan i stenen. Förbannad vare den som förrådde gnistan. Och må allt han har bli förbannat tusen gånger om!”).

De närvarande fick masker med Karadzics ansikte. Från de montenegrinska obygderna sände maskerna ut sitt budskap till omvärlden: ”Vi är alla Radovan Karadzic”; med andra ord erkände människorna bakom maskerna sin delaktighet i folkmordet, det verkliga eller det mentala. Huvudsloganen i tjetniktidningen Obraz lyder ”Varje serb är Radovan!”– en paroll som man under de senaste dagarna har kunnat se på Belgrads gator.

Men är Radovan Karadzic verkligen ett exklusivt serbiskt monster? Vi får inte glömma en detalj: Karadzic tog sig utan problem över gränserna mellan så ”oförsonligt olika” folkgrupper som kroater, serber, bosnier, montenegriner (han semestrade i Kroatien och vittnen hävdar att han bara gjorde ett enda språkligt fel). Därför måste man till slut ställa sig frågan, om inget annat så för Karadzics uthållighet och förmåga att återuppstå som Fenix: Hur många av före detta Jugoslaviens invånare är Radovan Karadzic!?

Barn, barnbarn, mutanter

Frånvaron av en symbolisk lynchning av Karadzic – nu när det är möjligt – visar att problemet är djupare och tyngre, och att det inte försvinner med alla ”Karadzicar”: med lurendrejarna, profeterna och profitörerna, med själsläkarna, med de långsinta som drar fram sina egna förödmjukelser ur dammiga kistor och förvandlar dem till ideologi, med nekrofilerna, dödgrävarna, ligisterna, utrotarna, mördarna, med den kollektiva hysterins anförare, med de lokala ”slaktarna” och ”vampyrerna” (som många av före detta Jugoslaviens invånare för övrigt redan erbjudit sin halspuls­åder i tjugo år). Problemet är att alla dessa fascismens kypare – som exempelvis Karadzic – inte överträffar sig själva i storleken på den ondska de skapar, utan på ett osynligt plan: i fröet de lämnar efter sig, i sina barn, i sina barnbarn.

Och dessa barn, barnbarn, mutanter, har skjutit upp vackra och friska under de senaste tjugo åren: Barnen med tjetnikmössor på huvudet, de som demonstrerar över hela Serbien mot Karadzics gripande. ­ Marija Sefarovic, som euforiskt åkte runt i hela Europa med sina tre fingrar i luften, även om hon inte riktigt kunde förklara vad de symboliserade (”In the name of mother, father and you know …”, försökte hon irriterat förklara för en holländsk reporter), och som när hon vann Eurovision Song Contest hävdade att hon hade ”vunnit för Serbien”. De begeistrade anhängarna till ”farfäderna”, serbiska radikala partiets Tomislav Nikolic (som ligger bakom uttalandet ”Gud skapade världen på sex dagar, och jag skakade den på två”); ligisterna som misshandlar romer och homosexuella på Belgrads gator; den berusade, extatiska massan på Ceca Raznjatovic-Arkans konserter. De unga mutantbarnen i Bosnien som lever rövare på fotbollsmatcher och sveper in sig i kroatiska, serbiska och turkiska flaggor som i en moderkaka.

Barnen på ett gymnasium i Makarska i Kroatien som fotograferade sig för skolkatalogen med ett hakkors i bakgrunden, ”på skoj” (”Det är inte ett hakkors utan en indisk symbol för kärlek och fred”, förklarade en av eleverna beskedligt), och gick runt med tröjor med texten Über alles (”Vi ville säga att vi har tagit studenten, att det är slut, att vi nu står över alla”, förklarade en annan ännu beskedligare).

Barnen som på Marko Perkovic Thompsons konserter dyker upp i ustasjauniformer och höjer högerarmen i höjd med näsan, alltmedan deras farfäder – kroatiska akademiledamöter, författare, journalister, läkare, generaler, filosofer och publicister – skriver öppna stödbrev till en obildad, tredje klassens folkpopsångare som Thompson för att försvara rätten till ocensurerad ustasjadyrkan i det fria fosterlandet Kroatien.

De unga medlemmarna i obskyra, profascistiska partier i Serbien; de tatuerade barnen vars kroppar stoltserar med Pavelics ansikte; kunderna i de affärer där fascistiska souvenirer säljs öppet; de ”modiga” unga männen som misshandlar turister, utlänningar, homosexuella och romer. Barnen som bär kors i en kedja runt halsen, som regelbundet går i katolska kyrkan och ortodoxa kyrkan och moskén, och som hatar varandra, eller kanske någon annan, men som alla hatar romer, judar, svarta och homosexuella. De unga chattarna som, förmodar jag, känner till sina bröder bland Ungerns unga fascister (Magyar garda) som reste sig för att försvara ”ungerska värden och den ungerska kulturen”; bland Bogdan Rassatas unga bulgariska fascister som ”försvarar bulgariska värden och den bulgariska kulturen” och av ideologiska skäl misshandlar turkar och romer; bland de brutala ryska barn som slår ihjäl alla som har mörkare hud än Putin … Medlemmarna i Obraz och liknande högerextrema organisationer, som lockar barnen med billigt klister så som kärlek till Gud och fosterland, serbiskt Serbien, ridderlig försvarsmakt, sargat hemland och plågat folk (”Vi behöver nya Obilicar och nya Kosovoflickor!”).

De här barnen är just de unga kroater, serber, montenegriner och bosnier som på sina öppna och slutna internetforum sår och härdar sitt hat och varnar för att kriget är inte slut än … Och de är varken ensamma eller isolerade (där finns farfäderna, föräldrarna, släkten, serbiskheten, kroatiskheten), inte heller är de originella: fascismen lever ju på kypare. Lokaltidningarna, de lokala myndigheterna och lokalpolitikerna bryr sig inte om ”barnen”, ”fallen”, ”huliganerna”, ”bråkmakarna”, ”de obehagliga men begripliga incidenterna” eftersom övergångsperiodens vardag i övrigt fungerar bra.

Så Radovan Karadzic kan lugnt traska in i domstolen i Haag i sina Hugo Boss-kostymer. Hans arbete är avklarat.

Den kollektiva skammens procession

Haagtribunalens jobb är att bevisa den individuella skulden i de krigsförbrytelser som begicks i före detta Jugoslavien och jag förmodar att tribunalens domare inte kommer att godta den känslomässiga och diffusa tesen om kollektivt ansvar. Men det verkar som om rättegångarna mot krigsförbrytarna varken har kraften att framkalla en inre rening eller få igång verkliga samhällsförändringar. Ty utan ett erkännande av det kollektiva ansvaret – ingen framgångsrik denazifiering. Många av före detta Jugoslaviens invånare, oavsett den verkliga omfattningen av deras ansvar och skuld i det senaste kriget – ett ansvar och en skuld som naturligtvis varken är lika stor eller likadan – kastar alltid skulden på de andra: för kroaterna är det serberna, för serberna är det muslimerna, kosovoalbanerna, kroaterna, hela världen … Och för både de ena och de andra är det kommunisterna, Tito och partisanerna. Samt ”amerikanerna”, ”ryssarna”, ”judarna”, ”Europa”, ”omvärlden”, dåliga stjärnor, ödet.

Alla utan undantag uppfattar bångstyrigt händelserna – som de själva startade, som de underlät att förhindra eller som de själva deltog i – som naturkatastrofer där de själva är de enda offren. I den meningen är Karadzics schizofrena splittring mellan guslesångare, psykiater, oförverkligad fotbollsspelare, ekolog, angivare, tjetnik, mördare, politiker, oförverkligad Nobelpristagare, tjuv, poet, tuttifrutti-guru, ortodox mystiker, mellan Radovan Karadzic och Dragan David Dabic, en typiskt lokal sjukdom, ett resultat av de allmänna lögnerna i samhället, en djup moralisk och mental störning, en galenskap som omgivningen envist fortsätter att främja och snarare ser som ett friskhetstecken.

Trots de unga mutanternas budskap får man hoppas att gripandet av Karadzic ska leda till krigets definitiva slut. Det finns ett barnsligt hopp om att vi en dag ska hitta följande notis i tidningen: Den 21 juli 2018 – årsdagen för gripandet av Radovan Karadzic, som dömdes till hundra års fängelse för folkmordet i Bosnien – tågade ”den kollektiva skammens procession”, bestående av hundrafyrtioen gamlingar, genom den montenegrinska byn Meljine, känd för sin traditionella guslefestival. Gamlingarna bar grått lösskägg och grått löshår samlat i en knut på hjässan och de utsatte sig frivilligt för publikens spott och spe. Även i år hade stora skaror samlats för att titta på ångerritualen. Ritualen är ett sätt för ”gamlingarna” (det handlar om nya frivilliga varje år, och för att så många intresserade volontärer som möjligt ska kunna komma på tur har man bara rätt att delta i ritualen en gång) att uttrycka sin medvetenhet om de begångna förbrytelserna och det faktum att de gjordes i deras namn och med deras fulla vetskap eller till och med deltagande, erkänna sitt ansvar för förbrytelserna och framföra sina djupaste ursäkter till offren.

Dubravka Ugresic