ÅSIKT

Därför splittras inte Kina

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Jan Myrdal: de ledande är eniga om att Kina ska återta sin position

Aftonbladet frågar mig om Kinas framtid. Den ekonomiska utvecklingen är snabb. Sociala och etniska motsättningar ökar. Löper riket risk att splittras?

Visst är det möjligt; under de senaste årtusendena har Kina upprepade gånger delats och sprängts – för att åter enas. Helt eller delvis har det erövrats – varpå erövraren snabbt själv siniserats. Välden stiger och sjunker; splittras och smälter samman, som det står i Romanen om de Tre Konungarikena.

Men under den just nu överskådliga framtiden, de närmaste decennierna, finner jag splittringen av riket mindre trolig. Skälet är politiskt/ideologiskt – något att inte underskatta. Under det senaste seklet och mer har de alla; patriotiska ämbetsmän mot slutet av kejsartiden, Sun Yat Sen, Chiang Kai-shek, Mao Zedong, Deng Xiaoping och de nu ledande varit överens både om att rikets enhet måste skyddas och att Kina skall återta sin position – den från Han och Tang och Ming som ekonomiskt, vetenskapligt, tekniskt, kulturellt – och därmed naturligtvis även politiskt – ledande världsmakt.

Det lyckades inte kolonialmakterna under artonhundratalet att dela upp och underkuva Kina. Inte ens de korrupta mandarinerna satte sina sigill under sådana fördrag som skulle helt förinta riket; de var inte som indiska furstar. Inte heller förmådde vare sig Förenta staterna eller de halvstarka europeiska makterna subversivt utnyttja inre motsättningar och ideologiska vapen, som den västliga tolkningen av mänskliga rättigheter, för att i sitt ekonomiska maktintresse spränga Kina så som de lyckades i Jugoslavien och Sovjetunionen. De försökte – försöker – men misslyckas.

Motsättningarna i Kina har rört hur och på vilken klassbas riket skall utvecklas. Mao Zedongs linje innebar att bruttonationalprodukten årligen ökade med i genomsnitt sju procent. Efter Kapitalistfararnas seger i tvålinjekampen 1978 utnyttjade de den ohämmade kapitalismens möjligheter. Till samma mycket höga pris för det enkla folket som i 1850-talets England dock. Därav – som Mao förutsåg – de pågående ständiga bondeoroligheterna och klasstriderna i gruvor och industrier. Men den partibyråkrati som inför kulturrevolutionen sökt göra sig till klass för sig och som när den sedan segrade medvetet skapade en kapitalistklass med tillhörande mellanskikt runt sig tycks tillräckligt historiskt medveten att nu söka en närmast reformistisk stabilisering – med konfucianskt ideologiskt hölje.

I längden kommer – som Mao påpekade – denna stabilitet att upphävas av nya och ännu oformulerade motsättningar. Ett delar sig i två. Men att riket av detta skulle splittras är mindre troligt.

Jan Myrdal