ÅSIKT

Är det verkligen så galet att vara konservativ?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

TORBJÖRN TÄNNSJÖ om ett gångbart skällsord - och försvaret av välfärdsstaten

Det sägs allt oftare i den politiska debatten att försvaret av välfärdsstaten luktar ren och skär konservatism. Särskilt är det äppelkindade "förnyare" inom rörelsen, som i polemik mot fackföreningsfunktionärer, gråsossar eller traditionella vänsterpartister tillgriper detta argument. De tar då för givet att "konservatism" är ett gångbart skällsord. Men stämmer det? Måste det vara fel att vara konservativ? Det stämmer nog att "konservativ" fortfarande fungerar som skällsord i många kretsar. Olle Svenning har förnöjt konstaterat att ingen politisk riktning vill beskriva sig själv som konservativ, och ser detta som en "vacker framgång" (denna sida den 20 november).

Men är det verkligen en framgång? För vem eller vad, i så fall? Är det verkligen så galet att vara konservativ? Bör uttrycket verkligen brukas som skällsord? Jag tror inte det, och jag ska här försöka argumentera kort för min ståndpunkt.

Vad innebär det att vara konservativ? Det är min bestämda uppfattning att det finns en mycket rik och spännande politisk tradition, som bör karaktäriseras som just "konservativ". Konservatismen formulerades vältaligt av Edmund Burke i England och Joseph de Maistre i Frankrike som en skeptisk reaktion mot den franska revolutionen.

Dessa förgrundsmän har inspirerat filosofer och politiska tänkare fram till vår tid, och deras argument har finslipats, utvecklats och förstärkts på en lång rad sätt. De griper också tillbaka på resultat som formulerats av tänkare före dem. Jag syftar i det här sammanhanget framför allt på den bistert realistiske Thomas Hobbes och den skarpsinnige skotske upplysningsfilosofen David Hume.

Konservatismen kännetecknas av en önskan att dröja vid det som är invant och väl beprövat, just för att det är invant och väl beprövat. Den vädjar i samma grad till våra känslor och vårt intellekt. Ja, i många stycken, åtminstone i det privata, är vi alla konservativa. Konservatismens motsats är radikalismen.

Konservatismen får inte förväxlas med en reaktionär strävan efter något förgånget. Lika litet riktar den förstås intresset mot ett framtida Utopia. Konservatismen misstror föreställningen om en linjär rörelse genom historien, vare sig riktningen är tänkt att gå mot det sämre eller det bättre. En vanlig konservativ bild är att det gäller att stödja sig på den fot som för tillfället är säkrast placerad.

Konservatismen kan beskrivas som en attityd, snarare än en lära. Och den är till sin natur trolös. Om en konservativ hamnar till höger eller vänster i politiken beror på från vilket håll det för tillfället blåser.

Vi har vant oss vid att det blåser från vänster, åtminstone från den franska revolutionens tid och fram till det kalla krigets slut. Det innebär att vi vant oss vid att ha konservatismen till höger i politiken. Men i dag blåser det från höger. Välfärdsstatens institutioner utmanas av en välbeställd medelklass, besjälad av radikal liberalism. Demokratin hotas av globalisering och EU-harmonisering. Mänskliga rättigheter töms på sitt innehåll i ett allt mera ojämlikt samhälle. Det innebär att agnarna sållas från vetet. De personer som försvarar status quo på principiella, konservativa grunder, tenderar att gå till vänster i politiken. Vi kan se hur detta händer med vissa moderata kommunpolitiker, som tycker att den nyliberala politiken är alltför brutal.

De personer, å andra sidan, som bara gjort en läpparnas bekännelse åt konservatismen, så länge den tycktes gynna den egna positionen, går nu åt höger. De försvär sig åt nyliberala radikala program och glömmer allt vad konservativ försiktighet heter. Det finns således inte längre något borgerligt konservativt parti i vårt land.

Allt detta kan kännas ovant, det kan utmana många av våra fördomar, men det är värt en seriös begrundan. Framför allt kan det vara värt att granska de argument den konservativa traditionen inrymmer. Jag tänker på argument för det välbetänkta i att tillägna sig, eller hålla fast vid, den konservativa attityden. Här ska jag bara kort diskutera två sådana argument, som framstår som särskilt viktiga i det samtida konservativa försvaret av just välfärdsstaten.

Ett första sådant argument gör helt enkelt gällande att ett betydande mått av lag och ordning behövs för att garantera lyckade utfall av mänsklig samlevnad. Argumentet går tillbaka på filosofen Thomas Hobbes observation att staten (symboliserad av det gammaltestamentliga vidundret Leviathan) behövs för att skydda individerna från konsekvenserna av deras egoism och slughet. Argumentet har fått förnyad aktualitet i modern spelteori, i och med upptäckten (vid 1900-talets mitt) av vad som brukar kallas "fångens dilemma".

Det här är inte platsen att i detalj presentera detta dilemma. Men det bör noteras att vad som påvisas genom det inte bara är att ett samhälle där var och en fritt får sträva efter att realisera egna mål kan bli ett mycket ojämlikt, utan något ännu värre: i ett sådant samhälle kan det gå illa för alla, just för att var och en är skicklig på att befrämja de egna intressena. Så snart vi handlar, var och en efter egna mål, och vi saknar möjlighet att genom våra egna handlingar påverka hur andra handlar, löper vi risken att det på det här sättet ska gå illa.

Välkända exempel har hämtats från trafikpolitik. Var och en kan tjäna på att ta bilen till jobbet, jämfört med att åka kollektivt. Fler och fler tar bilen. Det tar längre och längre tid att komma till jobbet, men det är fortfarande snabbare och bekvämare att ta bilen än att åka kollektivt (nu när också bussarna sitter fast i bilköerna). Alla skulle tjäna på om alla åkte kollektivt, framför att alla tar bilen, men den lösningen kan man inte nå genom individuellt handlande. Om jag börjar åka buss blir det ju ännu bekvämare för dem som framhärdar i att ta bilen. Vi behöver därmed tvingas till en förnuftig uppgörelse. Bara en stark stat eller kommun kan stå för det tvånget.

Av samma skäl kan inte ekonomins aktörer släppas helt fria mot varandra i samhället, de måste via lagar och domstolar tvingas till förnuftiga uppgörelser så att ekonomin inte blir ett kaos av lurendrejeri.

Det här innebär alltså att en konservativ person hyser stark misstro mot liberalismens och anarkismens romantiska dyrkan av den fria samverkans välsignelsebringande effekter. Konservativa tror inte obetingat på värdet av spontanitet.

Men det konservativa försvaret för lag och ordning går längre än till att hävda att våra mänskliga relationer på olika sätt, och för allas bästa, måste regleras. Det gör gällande att det är klokt att hålla fast vid just den rådande formen av reglering. Och det är klokt att hålla fast vid den rådande formen av reglering även om den bara är resultatet av tillfälligheter vilka gett upphov till en ren konvention (ett system av ömsesidiga förväntningar). Ja, till och med om den rådande ordningen är resultatet av gamla oförrätter bör vi hålla oss till den. Ty om den blivit väl etablerad och bestått historiens prövning avspeglar den förmodligen något slags jämvikt.

Och även om det går att ge skäl för att en eller annan alternativ ordning vore mera förnuftig eller rättvis, och i lika grad en jämviktslösning, kan det vara klokt att hålla fast vid den rådande. Varför det?

Resonemanget på den här punkten är lika enkelt som slående och det formulerades först av den ovan omtalade skotske filosofen David Hume. Då man håller sig till den rådande ordningen vet man vad man har. Gör man ett radikalt uppbrott från den kan det i bästa fall gå bra. Man byter ut den mot en annan, i vissa avseenden bättre ordning, som också får stöd i en eller annan form av social jämvikt. Men det kan också gå helt över styr. Meningarna kan gå starkt isär om alternativen. Hårda stridigheter kan uppkomma. Vi kan hamna i en situation av anarki och laglöshet. Då är det bättre att lappa på och laga existerande institutioner än att i ett slag byta ut dem mot nya. Det bästa bör inte få bli det godas fiende.

Hume försvarade med detta argument 1700-talets rådande brittiska egendomsrätt. Men notera att det fungerar lika bra i försvaret av dagens välfärdsstat. Ja, på ett intressant sätt måste man nog säga att argumentet fungerar bättre vid försvaret av dagens välfärdsstat, än vid försvaret av den rådande äganderätten i 1700-talets England. Ty en viktig förutsättning för att detta slags konservatism ska vara förnuftig är förstås att alla har mer än "sina bojor" att förlora, det vill säga att alla fruktar kaos och ser den rådande ordningen, vad man än i detalj tycker om den, som överlägsen allas krig mot alla.

Den förutsättningen är inte alltid uppfylld. Är den inte uppfylld finns det inte plats för detta slags konservatism. Det är minst sagt tveksamt om den var uppfylld i 1700-talets England. Men det är rimligt att tänka sig att den är uppfylld i ett välordnat och någorlunda jämlikt välfärdssamhälle. Ett sådant samhälle erbjuder så att säga en god grogrund för konservatismen.

I den politiska debatten vill vi gärna tänka i schabloner. Vänstern ska vara radikal, högern konservativ. Och det var inte länge sedan den bilden var träffande. Tänk på början, ja första halvan av förra århundradet, då socialdemokrater och kommunister tävlade om vem som hade den mest framkomliga vägen till en radikalt annorlunda samhällsordning! Och då en samlad borgerlighet med alla medel försökte hålla emot.

I dag är de radikala visionerna hos vänstern borta. Hos högern är radikalismen i stället vässad. Men det betyder inte att vänstern saknar politisk uppgift. Det är ändå möjligt att från vänster försvara välfärdens institutioner. Det behöver inte ske med konservativa argument. Hänvisningar till rättvisa och välbefinnande räcker en lång bit på väg.

Men vänsterns argumentativa läge blir ju inte sämre av att den nu också kan luta sig mot en etablerad tradition av konservativa skäl, vilka kan anföras för den egna saken. Och hur tokigt måste det inte vara att ge upp det som erövrats, med idiotiskt prat om "förnyelse". En sådan förnyelse innebär ju regelmässigt att närma sig den radikala högerns projekt.

Det finns alltså konservativa skäl att försvara välfärdsstaten, den nationella demokratin, den svenska valutan och så vidare. Det finns konservativa skäl att bevara Sverige blandat, att slå vakt om just den familjeinstitution som växt fram, stödd av företeelser som daghem och fritidshem.

Återigen: detta betyder förstås inte att varje försvar för dessa institutioner måste vara konservativt till sin karaktär. Det är möjligt att försvara den rådande ordningen med till exempel principiella rättviseskäl. Men visst är det spännande att inse att också tänkare som Burke och Hume, då kärnan i deras resonemang frilagts, talar för samma sak. Det vore uttryck för ren och skär antiintellektualism inom arbetarrörelse och vänster att inte vilja lyssna också till sådant tal.

Torbjörn Tännsjö