ÅSIKT

Kärlek, på gott och ont

KULTUR

GUNDER ANDERSSON läser om "Lubbe" och Marika - ett kreativt helvete

Foto: NILS ÖRKE
Ludvig "Lubbe" Nordström och Marika Stiernstedt 1941, ett år innan de skilde sig.

Hur intressant i dagsläget är egentligen det i många stycken krisartade äktenskapet mellan Ludvig Nordström och Marika Stiernstedt? Två författare som i dag inte är särskilt mycket lästa.

I Lisbeth Larssons stora bok Sanning & konsekvens sätter hon, med utgångspunkt i Marika

Stiernstedts sent i livet utgivna Kring ett äktenskap (1953) in deras livshistoria, eller "berättelse" som det heter hos Larsson, i ett större sammanhang. Historiskt och litteraturhistoriskt.

Det handlar om den officiella bilden i livstiden. Det handlar även om eftermälet. Där ingick länge som en självklarhet den offentliga lögnen, vidarebefordrad i lätt panegyriska biografier. Inte rota i det alltför privata. Inget fick fläcka vapenskölden.

Typexemplet som Lisbeth Larsson drar fram är Ida Bäckmans bok om Gustaf Fröding, som utkom 1913. Där berättades på ett föga upphöjt vis om hans sjukdom, hans horerier och fyllor. Hon antydde att deras vänskap inte enbart var platonisk. Det utbröt ett ramaskri från moralens väktare inom kulturlivet, främst professor John Landquist. Ännu på 50-talet var Ida Bäckman "persona non grata" inom Frödingforskningen. Larsson kallar reaktionen för "moralisk panik".

En sak som genast slår mig när jag läser Lisbeth Larssons omfångsrika bok om det dramatiska äktenskapet mellan Nordström och Stiernstedt är hur författarrollen förändrats. De verkade i en tid då författarna var celebriteter. I dag skulle de förvisso ha suttit i varenda tv-soffa, men den lite hemlighetsfulla auran skulle därmed vara försvunnen. De interna stridigheterna skulle säkert ha sipprat ut i skvallerpressen.

Lisbeth Larssons berättelse om paret Stiernstedt/Nordström är samtidigt berättelsen om deras egna berättelser och forskningens hållning till "de personliga berättelserna" i stort. Det låter knepigt och är det också, fast bara bitvis. Där är abstraktionsnivån hög. Ändå hålls intresset vid liv. Huvudpersonerna är tillräckligt spännande.

Ludvig Nordström och Marika

Stiernstedt var gifta mellan åren 1909 och 1936. Utåt sett var de ett idealpar, Vecko-Journalen-läsarnas kulturidoler. I själva verket var det rena kriget långa perioder. Inget fick komma ut - men ingen var heller intresserad av det. Den borgerliga anständigheten krävde diskretion.

Den Marika Stiernstedt som 1908 vid 33 års ålder tog kontakt med den unge (yngre än hon), lovande författaren Ludvig Nordström hade varit med om en del. Bokdebut som 19-åring och ett sexårigt äktenskap med "flygbaronen" Carl Cederström innan hon började "botanisera" bland herrarna, mest yngre, på parnassen. Affären med Albert Engström var den som hela livet berörde Ludvig Nordström mest illa. Från att ha varit vän och inspiratör blev Engström den mest svinaktiga typ som någonsin lyft ett snapsglas.

I sitt arbete med boken har Lisbeth Larsson bland annat använt sig av parets dagböcker. Där finns en intressant skillnad: medan Nordström sparade allt klippte Stiernstedt ut och förstörde långa partier. Hon själv karakteriserar dem som "tjatiga". Helt osannolikt är väl inte att ett annat motiv fanns med i bilden: att de kunde fläcka eftermälet.

Ludvig Nordström var när de gifte sig den storstilat satsande, socialt revanschistiske författaren på väg upp i karriären. Tog han adelskvinnan Stiernstedt med sig in i sitt liv som bekräftelse på sin egen, inte minst framtida storhet? Mönstret är inte ovanligt.

Det intressanta är hans motsägelsefulla hållning till henne. Ena stunden kärleksförklaringar i högstämda ordalag (gärna skriftliga), i nästa utbrott mot hennes känslokyla, brist på intellektuell skärpa och inte minst svartsjuka på gamla och inbillade "affärer".

De levde samtidigt länge i en sorts skapande symbios, läste varandras dagböcker och kommenterade varandras utsagor och skrivande.

Ivar Lo-Johansson har i sin memoar Tröskeln många erkännsamma ord att säga om Marika Stiernstedt, inte minst i hennes roll som ordförande för Författarföreningen, vilket hon var i nio år: "[Hon] var en ordförande som höll distans. Hon kunde frysa ned en talare med en blick eller ett par ord " Det fanns hos henne ett sätt att inom konventionens ram uttrycka ett näranog bottenlöst förakt som kunde tyckas gå genom märg och ben " De flesta av oss yngre medlemmar hyste respekt för henne både som ordförande och människa " Trots sin isskåpsnatur kunde hon hysa vänskap för yngre kolleger, i synnerhet för sådana som kom från en annan klass än hon själv."

Men det är klart, det kan vara problematiskt att leva med en "isskåpsnatur". Ludvig Nordström kände sig, enligt egen utsago, ständigt mindervärdig och under toffeln. Med vad rätt? Det dröjer till sidan 408 innan Lisbeth Larsson kommer till pudelns så kallade kärna: Marika Stiernstedt var äldre än han, hon hade större erotisk erfarenhet när de möttes, hon stod för huvuddelen av försörjningen, hon lät bygga ett hus åt dem, hon var den socialt aktiva och utåtriktade som förde sin man ut i umgängeslivet.

På sin akademikerprosa skriver Lisbeth Larsson att "hon intog den position som både den patriarkala berättelsen och genusteorin tillskriver mannen".

Dock är det rätt uppenbart att "mannen", alltså Nordström, inte stod ut med denna omvända "genusteori", det vill säga ett socialt och ekonomiskt beroendeförhållande som förstärktes av ett rent klassmässigt komplex, osäkerhet i yrkesrollen och impotensskräck. Upproret mot omständigheterna tycks redan från början ha tickat som en tidsinställd bomb. Eller som det heter i en dagboksanteckning: "Det ska fan vara gift med en byråchef!"

Han tycks helt enkelt ha svarat på denna omvända "genusteori" med att supa som ett svin för att lindra ångesten och knulla runt som revansch, kompensation och ett sätt att återvinna självkänslan.

Det hade alltså sitt pris att vara gift med en grevinna, slåss på samma karriärstege - och därtill ha sämre upplagor. Men ett pris även för henne, givetvis. Sedan skilsmässan väl var genomförd förlöstes deras kreativitet och båda skrev sina bästa böcker: Marika Stiernstedt Attentat i Paris (1942) och Indiansommar (1944) och Ludvig Nordström Planeten Markattan (1937) och Lort-Sverige (1939).

Den sista bok Marika Stiernstedt skrev var minnesboken Kring ett äktenskap (1953). Hon ville enligt egen utsago skriva av sig Nordström-tiden, men också göra sin förre man rättvisa. Det senare var det inte många som trodde på, men vem vet. Boken äger ändå mer av en rostad men ändå kärlek än gammal ilska som surnat till hämndbegär.

Men rabalder blev det. Det var elva år efter den tidigare maken Ludvig Nordströms bortgång, men paret var ännu levande frontfigurer i vad som kallas "borgerlig offentlighet".

Den bild Marika Stiernstedt ger är, vilket Larsson påvisar, densamma som finns i dagböcker och brev: långa perioder av ett ömsesidigt och själsdödande helvete. Detta i hägnet av den borgerliga konvention som heter lyckliga till varje pris.

Ludvig Nordström söp enligt henne hårt, han led av dåligt självförtroende ända sedan hans roman s-bohäme mördats av Fredrik Böök 1912. Han led alltmer av sitt utseende, var våldsamt svartsjuk och kastade sig ut i "affärer". Man ser för sig en levande illustration till begreppet "manlig självömkan".

Denna bild togs illa upp. Marika

Stiernstedt anklagades för att sprida nidbilder av sin förre man. Tor Bonnier redigerade ett litet urval ur Ludvig Nordströms voluminösa dagböcker som gav motbilden: en älskande make. Och när Ulf Wittrock 1959 kom med sin Stiernstedt-biografi sades i klartext att Nordström minsann hade fog för sin svartsjuka.

Egentligen var denna reaktion på Stiernstedts bok förvånande, konstaterar Lisbeth Larsson. Med 50-talet kom en ny öppenhet inom litteraturen, något som också präglade författarbiografierna. Nu kunde man med psyko-analytiska förtecken skriva om det som förr var tabu, som sinnessjukdom och sexuell utlevelse inklusive homosexualitet. Lisbeth Larsson exemplifierar med Olof Lagercrantz bok om Agnes von Krusenstjerna, Margit Abenius om Karin Boye och Gunnar Tide-ströms om Edith Södergran.

Reaktionen på Marika Stiernstedts bok lät ana en ny svängning inom forskarsamhället, menar Larsson: nu började nykritiken ta plats, den som avvisade varje form av grävande i författarens person. Allt skulle utgå från texten.

Att Ulf Wittrocks öppenhjärtiga Marika Stiernstedt-biografi blev nedgjord hade dock andra skäl: hon ansågs icke "biografivärdig". I den svenska, akademiska ankdammen rådde (och råder?) fortfarande 1800-tal: bara de riktigt stora ska biograferas.

Men var det hela sanningen? Det finns goda skäl att förmoda, precis som Lisbeth Larsson gör, att Stiernstedts "genus" spelade in. Hon försvann inte bara snabbt ur litteraturhistorien, annat än som Ludvig Nordströms maka. Hon tilldelades också en annan roll än den hon hade haft. Larsson ger några för de utpekade pinsamma exempel på detta.

I Ingemar Algulins och Bernt Olssons Litteraturens historia i Sverige sägs hon ha varit medföljande hustru till Ludvig Nordström när denne bjöds på middag hos Hjalmar Branting. Ludvig Nordström sägs också ha bevistat den stora författarkon-gressen i Moskva 1934. I själva verket var det Anna Branting som bjöd kollegan Marika, med Ludvig som sällskap, och till Moskva reste aldrig Nordström. Han var rätt tyskorienterad och ville inte sätta sin fot i Moskva. Marika Stiernstedt åkte däremot dit.

Det är en bastant, intressant och - trots vissa longörer - medryckande bok Lisbeth Larsson skrivit. Den är inte bara en resa in i ett äktenskapshelvete som i motsats till Strindbergs aldrig hamnade på scenen under parets livstid. Boken innebär också en uppdatering av forskningsläget inom biografiskrivandet, där den extremt feministiska trenden från 80- och tidigt 90-tal enligt Larsson nu tycks vara på tillbakagång. Den innebar ju, med sin idealistiska betoning av kvinnliga författares styrka, kampmoral, könsmedvetenhet och karaktärsstyrka i allmänhet en återgång till tidigt 1900-tal, när inga svagheter fick fläcka den ärade bilden.

Bra det. Själv föredrar jag trots allt att "likmaskar" (Edith Södergrans uttryck) gräver i det litterära liket framför att det byggs stålblanka monument, glänsande av perfektionism.

Litteraturhistoria

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gunder Andersson