ÅSIKT

Tusen och en gäspning

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Athena Farrokhzad blir trött av Brøggers orientaliska sexsagor

Foto: Den danska författaren ­Suzanne Brøggers (född 1944) nya vers­roman är en pastisch på ­klassiska ”Tusen och en natt”.

Genom den västerländska historien har araber och perser associerats med sexuell frigjordhet, skriver Edward Said i sin berömda bok Orientalism. I motsats till den kristna sexualmoralen har Mellanöstern fått representera en degenererad och hämningslös livsföring, en plats där man kan hitta sexuella praktiker som i Europa saknar motsvarighet. Denna fantasi närs och återspeglas också i litteraturen: det är inte ovanligt att vita författare förlägger sina erotiska berättelser till haremsmiljöer.

När jag som barn läste Tusen och en natt gjorde jag det ungefär på samma sätt som jag läste Grottbjörnens folk: rastlöst och med en oerhörd upphetsning. Jag bläddrade snabbt, hoppade över långtråkiga utläggningar, och uppehöll mig länge vid de pornografiska passagerna. När jag nu läser Slöjan, den danska författaren Suzanne Brøggers pastisch på eposet, gör jag det däremot på samma sätt som jag läste mina skolböcker: uttråkat och med stigande trötthet.

Boken har formen av en versroman och handlar om de sexuella äventyr som utspelar sig mellan schejken Jafar och hans slavinna Aziaydé. För att hålla kvar sin mästares intresse och inte bli halshuggen måste hon, liksom sin förlaga Scheherzade, berätta alltmer eggande historier.

Det är oändliga sadomasochistiska lekar där över- och underordningarna är mer komplicerade än vad de till synes verkar: visserligen kan schejken när som helst svinga sitt svärd, men å andra sidan är hans existens beroende av slavinnans berättelser, det är hon som väver textens trådar. Verserna byggs upp av putslustiga allitterationer och svårköpta liknelser: hon ”putsar påk och pung till punkt och pricka” och är som ”ett spiskumminfrö på en solstekt tegelsten”. Det är Vertigos Klitty-böcker gone oriental eller den skandinaviska feminismens poster girl i pulptappning.

Suzanne Brøgger har på ett omisskännligt danskt vis pratat om sin bok som provokation. Men vilka är det egentligen som ska provoceras? Är det feminister som tror att sexualiteten måste vara uppbygglig och fri från våld? Eller är det de som av olika skäl inte vill acceptera att dessa perversioner kan utspelas i orientalisk miljö?

Teoretikern Joseph Massad beskriver i Saids efterföljd hur Europas föreställning om Mellanöstern har förändrats sedan Orientalism publicerades 1978. Nu för tiden betraktas araberna och perserna inte längre som lössläppta och frimodiga i förhållande till väst, i?stället förstår man dem som outvecklade och sexuellt konservativa. Men i Brøggers berättelse är det snarare den gamla bilden av Mellanöstern som framträder. Här är slöjan inte symbol för kvinnoförtyck, snarare representerar den rökelse och magdans. Allt detta ställs dessutom mot norra halvklotet, där det pågår ”en ömsesidig avförtrollning av könen”. Orienten laddas med västs sexuella motsats och vi är tillbaka där vi började. Alltid provocerar det någon, men desto fler lär bli uttråkade.

När den feministiska tidskriften Bang inför sitt nummer om ”De intellektuella” bad mig att skriva om en författare som jag hållit högt, men senare blivit tvungen att omvärdera avböjde jag. Jag kunde helt enkelt inte komma på någon vars fall hade varit tillräckligt plågsamt. Om jag blev tillfrågad igen skulle jag skriva om Suzanne Brøgger. Hon som en gång utmanade mig och fick mig att vilja formulera storslagna teorier om världen gör mig i dag trött och tvingar mig att gräva fram teorier som förklarar varför hennes böcker inte längre är storslagna.

Athena Farrokhzad