ÅSIKT

Spännande läsning för Mona Sahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Socialdemokratin påstås ha haft en romans med nyliberalismen. De sägs dock ha gjort slut. Finanskrisen har förändrat allt. Musiken spelar visserligen åter i världsekonomins övre stratosfärer. Men det är annorlunda. Det nyliberala ögonblicket är över.

Angela Merkel och Nicolas Sarkozy förespråkar plötsligt en form av Tobinskatt. Och även om Grekland (liksom tidigare Baltikum) påtvingats det välkända gamla receptet av social nedrustning och privatiseringar så har något hänt. I alla fall gällande ekonomisk politik.

Vi optimister påpekar att det tog fyra år från kraschen 1929 tills Franklin Delano Roosevelt formulerade sin New Deal. Pessimisterna tillägger att det tog lika lång tid för Adolf Hitler att dyka upp. Poeten Matthew Arnold beskrev tiden efter en ekonomisk kollaps som ”Vandrande mellan världar. Den ena död och den andra utan makt att födas”. Det här kan vara ett socialdemokratiskt ögonblick.

Tidskriften Fronesis nya nummer handlar om socialdemokratin efter nyliberalismen. Ekonomihistorikern Jenny Anderssons artikel är kanske den mest intressanta, hon reder ut myten om socialdemokratins romans med det nyliberala.

Den vanliga berättelsen är att det var en gång en ur-socialdemokrati som stod i naturlig förbindelse med en lika romantiserad arbetarklass. Denna ur-socialdemokrati togs plötsligt över av en hejdlös högervåg. Skurkarna hette allt från Tony Blair till Kjell-Olof Feldt. Enligt Andersson är denna legend varken korrekt eller konstruktiv.

Den tredje vägen (socialdemokratin som den tog form under 90-talet och framåt) var inte nyliberal till sin natur. Andersson menar att dess dåliga sidor i stället kom ur den skuggsida som socialdemokratin själv alltid har burit på: det ekonomistiska, det teknokratiska, det auktoritära.

Jag delar inte Jenny Anderssons åsikt att socialdemorkatin de senaste femton åren har förlorat sin själ. Och jag muttrar naturligtvis om att konkreta resultat (som att New Labour införde minimilön och en miljon dagisplatser) borde räknas även hos vänsterakademiker. Men Anderssons analys av vad som gick fel stämmer väldigt väl.

Det är slående hur till exempel Blairs vackra vision om att avskaffa barnfattigdomen snabbt blev en ingenjörsövning för teknokrater. För det första bortkopplad från värderingar. För det andra bortkopplad från en större kritik av hur ekonomin kunde skapa en sådan misär och kalla det frihet. Så slutade den tredje vägen också att inspirera.

Det nya numret av Fronesis handlar inte bara om historia. John Cruddas och Angels Nahles pamflett kan man visserligen hoppa över (vackra ord, inga nya idéer). Däremot är David Helds diskussion om vad en verklig global socialdemokratisk modell skulle innebära högaktuell. Och avsnittet om hur socialdemokratiska rörelser runt om i världen i praktiken hanterar globaliseringen är högintressant.

Det är det senare perspektivet som är unikt för Fronesis. Socialdemokratin som något större än ett politiskt parti. Socialdemokratin som något bortom de skandinaviska länderna.

Magnus Wennerhag, Klas Gustavsson och Fredrik Jansson har skrivit utmärkta sammanfattande texter och tidskriften Fronesis visar hur väl den behövs i den svenska debatten.

Mona Sahlin kommer nog inte ha tid att läsa. Men hon borde.

Katrine Kielos