ÅSIKT

Brottet: bög och pacifist

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Ett fall för den turkiska repressionen. BIRGITTA STENBERG om sin vän Mehmet

Det finns mellan fyra och fem miljoner turkar som lever under falskt namn i sitt eget land. På så vis undviker de att göra arton månaders hårt drillande militärtjänst som dessutom kan innebära att den inkallade måste begå krigshandlingar nere i sydöstra Turkiet mot människor av sitt eget folk.

En av dessa miljoner värnpliktsvägrare är layoutaren Mehmet Tarhan, anställd hos förlaget Nokta Kitap där min bok Alla Vilda, på turkiska Cilgin Yillar, kom ut i våras. Den presenterades på bokmässan i Izmir med hjälp av min översättare Gürhan Uckan och efter ett miniseminarium såldes vartenda på platsen åtkomligt exemplar.

Plötsligt blev det stor uppståndelse, Mehmet Tarhan hade inte dykt upp på hela dagen och nu fick vi veta varför. Han hade gripits av polisen.

Förklaringen var denna: i Istanbul, där han bodde och arbetade, har han en stor samling sympatisörer, ungdomar som liksom han var pacifister och ibland demonstrerade mot militären. Myndigheterna i huvudstaden kände till hans åsikter men ingrep inte mot honom eftersom de inte ville skänka uppmärksamhet åt hans ageranden. Den strategin kände antagligen inte polisen i Izmir till.

Det är inte ett totalt tvång att göra militärtjänst i Turkiet. Om man arbetar utomlands kan man köpa sig fri genom att betala omkring 60 000 kronor.

Ett annat sätt att slippa undan är genom att deklarera sig vara homosexuell.

Men där finns en hake: man måste kunna visa upp fotografier eller en video som skildrar vederbörande i en homo-erotisk situation av sådan beskaffenhet att betraktarna, läkare och militärer, finner det troligt att man verkligen är homo. Många homosexuella män förmår inte uppfylla så förnedrande villkor och plågar sig i stället igenom dessa arton månader. Allt medan mera framåt heterosexuella ungdomar klarar sig undan genom att med hjälp av en kompis ställa upp inför kameran i trovärdiga positioner.

Mehmet Tarhan hade alltså klarat sig från polisingripanden så länge han stannat i Istanbul. Dessutom hade han deklarerat att han var homosexuell. Men när han i Izmir skrivit in sig på ett hotell under eget namn blev han hämtad vid femtiden på morgonen och förd till polisstationen. Där vägrade han underteckna några som helst papper under det att han förklarade varför: han var pacifist och hade ingenting att bekänna.

När det blev bekant vad som hänt honom samlades en protesterande grupp utanför fängelset och en kamera skildrade hur han med handfängsel fördes över till en bil för att fraktas till militäranläggningen i Sivas. Sekvensen visades i den kurdiska tevekanalen ROJ, däremot ingenting i turkisk teve.

Sivas ligger 12-13 timmars bussresa från Istanbul, och släkt och vänner som vill besöka fångarna där blir trakasserade och vägras övernattning på hotell.

Efter långa förhör dömdes Mehmet Tarhan till fyra års fängelse samt att därefter göra militärtjänsten. Man hade under hugg och slag klippt av honom håret men enligt några vänner som han lyckats få telefonkontakt med, tillfälligt slutat tortera honom. Däremot fick hans syster ett brev från en medfånge som krävde att hon skaffade honom en dyr kostym och skor därtill, annars skulle hennes bror i fängelset få ta konsekvenserna av hennes vägran. Hon lämnade brevet till polisen.

Bland det som hänt Mehmet Tarhan innanför murarna fick jag just veta att han den 4 oktober misshandlades av sex-sju vakter i fängelsedirektörens rum medan denne satt och åt nötter och tittade på.

Därefter påbörjade Mehmet Tarhan en hungerstrejk. Civila läkare släpps inte in i fängelset.

Birgitta Stenberg