Under huden på en känslig kille

Av: Pia Bergström

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Mats Söderlunds ”Observatoriet” en ytterst driven och sensibel roman

Mats Söderlund (född 1965).
Mats Söderlund (född 1965).

Sårade och självhatande flickor tycks det numera vimla av i litteraturen. Men varför skildras så få överkänsliga, rädda och mobbade pojkar?

Jag undrar över det, och iakttar mina egna blandade känslor när jag läser poeten Mats Söderlunds första roman Observatoriet.

Det är ingen självbiografi, men en så intensivt närvarande och upprivande uppväxtskildring att det är lätt att tro det. Den börjar i en kall och svårtillgänglig stuga högt uppe i Sarekfjällen där naturgeografistudenten Erik befinner sig för att under tre vintermånader observera vindar och lufttryck och temperaturväxlingar.

Hans enda sällskap är Nietzsche. Han läser Så talade Zarathustra om och om igen, en bok som han umgåtts med sen tidiga tonår. Det kan låta patetiskt men den här romanen tar många såna risker. Eriks inre oformliga smärta förenas djärvt med den yttre verklighetens chipsätande framför tv:n, Pamela Ewings bröst och pappas nio årgångar Playboy. Det finns en högstämd skönhet och sinnlig beröringskraft i bildspråket även när det handlar om slaktavfall, utsuckad cigarettrök och kortisonsalva.

Erik skildras som ett känslomässigt övergivet barn som ändå söker ensamheten. Naturen, särskilt skogen kring den lilla västerbottniska hembyn med myren, djurlivet och kojan är hans tillflykt under barndomen. Den har hjälpt honom uthärda. De kliande variga eksemen, utstötningen i skolan, mörkerrädslans vilddjur och förföljande skuggor, nattkissandet i sängen och moderns likgiltighet och sexuella gränslöshet.

Medan en snöstorm övergår i orkan och Erik huttrar innanför stugans skakande väggar hemsöker minnena honom. Han vill inte längre vara ensamt uthärdande och övermänskligt tänkande. Han längtar efter Kristine, en studiekamrat i Uppsala han förälskat sig i men inte vågat öppna sig för. Han är livrädd för att hon ska vända sig bort och överge honom när hon får veta vem han är under den intellektuella och arroganta ytan. En feg ”pissunge” som aldrig slog tillbaka. Som inte kunde försvara sig när modern, berusad och retsam, kom in och smekte hans kön under täcket. Drog in honom i sina vuxna lekar. Hans kåthet är från första början sammantvinnad med skam.

Observatoriet är en ytterst driven och sensibel roman men känslotrycket är ibland så starkt att jag värjer mig. Den kräver liksom mitt medlidande med textens jag.

Men det är bra. Det är bra att tvingas fundera över varför den här unga, kedjerökande mamman är som hon är. Varför hennes tunnhudade, inbundne och fantasifulle son inte kan försvara sig. Och varför min ryggmärgs­reflex är att det är Erik som är problemet. Hans överdrivna känslighet i en värld där pojkar (och numera också flickor) måste vara tuffa och tjockhudade och framåt. Ryggmärgen måste hållas i strama tyglar.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.