Kultur

Hjältesagan – en bluff

avJan Guillou

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I dag hade Titanics befälhavare hängts ut som en ynkrygg

1517 omkom
Den moderna tekniken fick skulden för oceanångaren Titanics undergång. Men i verkligheten orsakades katastrofen av bristande brittiskt sjömanskap, skriver Jan Guillou. Bilden från filmen ”Titanic” från 1997.
Foto: paramount/
scanpix

Den psykologiska chocken efter undergången var dubbel. Titanic var ett ”osänkbart” fartyg, nybyggt enligt den moderna ingenjörsvetenskapens senaste rön. Och Titanic var, än värre, ett brittiskt fartyg i en tid då Britannia härskade över världshaven. Det var lika omöjligt att ifrågasätta brittiskt sjömanskap som brittisk marinteknologi.

Kapten Edward J Smith omkom själv i katastrofen den 15 april för 100 år sedan.

Således ett besvärligt utgångsläge när det var just bristerna i sjömanskapet som orsakade katastrofen. Kapten Edward J Smith ville sätta hastighetsrekord mellan Southampton och New York och valde därför den snabbare nordliga rutten, trots att det var säsong för isberg. Med ofattbar, eller kanske just brittisk, arrogans, valde han också att gå med hög fart under katastrofnatten. Radar fanns inte, så i det läget kom två frusna sjömän uppklättrade i en utsiktskorg i fören att få högsta ansvaret för 2 207 människors liv. När de upptäckte isberget var det redan för sent. Livbåtarna ombord hade 1 178 platser. Även om fartygsledningen beslöt att låsa in och därmed dränka de flesta tredjeklasspassagerarna så drunknade minst 500 passagerare i första och andra klass som kunde ha fått plats i livbåtarna. De dog på grund av allt schabbel från besättningen som i början av kaoset skickade iväg halvfulla livbåtar. 

Kort sagt, uselt brittiskt sjömanskap var den yttersta orsaken till katastrofen. I dag hade de ansvariga ställts inför rätta. Kaptenen ombord hade fått schavottera i världens medier som den italienske ”Kapten Ynkrygg” som nyligen satte en lyxkryssare på grund i Medelhavet.

Men något sådant var inte politiskt möjligt 1912. Det brittiska sjöförhöret som pågick mellan den 2 maj och 3 juli kunde inte finna att någon enda ansvarig hade begått något fel. Den ende individ som fick utstå kritik var en direktör på White Star Line som hade trängt sig lite dumt före kvinnor och barn. Men han var civilist.

I stället byggde nu brittiska myndigheter och medier upp en hjältesaga. Kaptenen hade lugnat sin omgivning i ödesstunden genom att ryta: ”Varen brittiska!”

En orkester skulle i god disciplin ha spelat Närmare Gud till Dig under den tragiska finalen. Överallt ombord uppträdde de brittiska gentlemännen med iskallt lugn och kontrollerad artighet.

Nödvändigheten av att förvandla allt idiotiskt beteende ombord på Titanic till hjältemodigt beteende dikterades alltså av den brittiska självsynen. Något annat än hjältemod i dödens närhet var inte heller det politiskt möjligt.

Propagandamanövern lyckades och Titanic blev för all framtid en symbol för brittiskt hjältemod till sjöss.

Tidens överdrivna tilltro till modern teknik gick inte att rädda på samma sätt. Titanics undergång var den första stora tekniska katastrofen i historien och fartyget hade tvivelsutan sjunkit, med eller utan hjältemod. Och eftersom det inte kunde ha varit sjömanskapets fel så var det alltså teknikens.

Därmed fick tidens framtidsoptimism en förödande knäck. Från sekelskiftet och fram till Titanics undergång var det en vanlig föreställning att de stora tekniska framstegens århundrade 1900-talet också skulle bli fredens stora århundrade. Den tekniska moderniseringen av världen skulle nämligen göra alla krig obsoleta.

Kanske kunde världen ha gått mot en betydligt ljusare framtid om det blivit tvärtom, att tilltron till Britannias överlägsenhet på världshaven fått sig en rejäl knäck, men den teknikbaserade framtidsoptimismen bestått.

Från och med Titanics undergång gick världen i stället mot krig, trots att de flesta människorna trodde att krig, alltså stora krig mellan stora nationer, inte längre skulle vara möjliga (kolonialkrig var en annan sak, en sorts polisiär ordningsfråga och välsignad uppfostran av infödingar).

Men 1912 höll Tyskland på att bygga ut sin flotta med motiveringen att man måste skydda sina förbindelselinjer till de afrikanska kolonierna. Det var visserligen det gällande brittiska argumentet för att de själva höll världens starkaste flotta. Men nu beslöt man att den måste förstärkas ytterligare, för att inte förlora styrkerelationen till Tyskland. Kapprustningen accelererade. De gamla ärkefienderna England och Frankrike hade redan slutit ett förbund med udden riktad mot Tyskland.

Vad som hände sen vet vi som lever 100 år efter Titanics undergång.

Men 1912 måste man ha varit en tämligen pessimistiskt lagd person, dessutom nördigt intresserad av att läsa notiser i The Times som handlade om vikten av att förstärka Britannias makt över världshaven, för att kunna ana vartåt det barkade. Lika lite som vi själva vid mitten av 1980-talet kunde se slutet på det Kalla kriget (fast det fanns nördar som visste) kunde människorna 1912 ana att en oändligt mycket större katastrof var på väg. Och då skulle tekniken inte längre vara god.