ÅSIKT

Ta ansvar eller skicka tillbaka konstskatterna!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Museichefen som sa upp sig ryter ifrån

När beslutet fattades av riksdagen 1998 att Sverige trots allt skulle ha kvar Östasiatiska museet och ta in det under den nya myndigheten Statens museer för världskultur, slog kulturutskottet fast att man förutsatte att de olika museernas "kvalitet och särart skulle tas till vara" i allt kommande samarbete, och att verksamheten skulle ges "likvärdiga förutsättningar" för personal, utställningar med mera.

Tanken var vacker, även om Östasiatiska museet förstås redan tidigare hört till de mindre museerna rent personalmässigt: det var ju ändå en främmande fågel i ett fjärran land, långt uppe på tundran. Kompetenta utlänningar förundras ständigt över den fåtaliga bemanningen för de stora, till dels världsunika, samlingarna som råkat hamna här. Alltsammans började med den häpnadsväckande historien om hur en svensk forskare, anställd i den nya republiken, blev den förste att gräva i Kejsarkinas förhistoria och faktiskt delade fynden med Kina på jämlik basis. Om detta har jag och en kinesisk forskarkollega skrivit boken China before China: Johan Gunnar Andersson, Ding Wenjiang and the discovery of China"s prehistory.

Efter grundandet 1926 öppnade museet för publik på Handelshögskolan, tre trappor, men hotades med nedläggning första gången 1938 och fick trängas på huvudmannens vind hos Vitterhetsakademien under åren 1946-59. Då öppnades möjligheten med flottans underbara gamla Tyghus på Skeppsholmen, med gratis magasinsklimat innanför de tjocka väggarna, en perfekt plats för Sverige att visa upp dessa samlingar och få ett centrum för den svenska Asienforskningen. Stora investeringar gjordes både i utställningar som var riktigt moderna när de öppnade 1963 med tunga inslag från Nationalmuseums gamla orientaliska konstavdelning, och i det Östasiatiska biblioteket.

Hur kom det sig då att någon kunde föreslå att lägga ner detta, just när Asien började komma riktigt nära och återigen bli ett av världens ekonomiska centra? Man anar svaret när man bläddrar igenom regeringens tjocka Asienutredning från samma år som riksdagen senast debatterade museets öde: trots att redaktörerna på UD kunde se museet tvärsöver broarna, nämndes det inte överhuvudtaget! Det stod där som ett privat tåg parkerat på sitt eget lilla stickspår - alltmedan de nya Asientågen rusade fram genom samhället. Och kanske för att få av dem varit där som barn med skolan (under många år var museet emot att ha skolvisningar och förblev otillgängligt), var det nästan ingen av alla beslutsfattarna som kunde se dess potential för Sveriges affärer och kontakter med Asien, eller det etiskt ännu viktigare ansvaret att uppdatera museet.

Inför riksdagsbeslutet bjöds en internationell kommitté in för att ge sina rekommendationer om museerna. En före detta chef för British Museum, sir David Wilson, höll i pennan för en rapport som inte skrädde orden om Östasiatiska museet. Så här kan ni inte fortsätta, med oacceptabelt föråldrade och elitistiska presentationer, dundrade den: Det är visserligen dyrt att ställa ut samlingar men Sverige måste göra sådana investeringar om ni ska ta ert ansvar, och nå upp till den ställning ni hade för femtio år sen. Samlingarna måste visas med ny pedagogik, och självklart ordnas upp med moderna, digitala kataloger, trots svepskälen från tidens ansvariga personal - som nog hellre ville behålla hemligheterna för sig själva. (Rapporten är ovärderlig, både för sina brittiska understatements, om "trivial reasons" och så vidare, och som ett facit för alla fyra världskulturmuseerna.)

Min tid som chef handlade förstås om att ta tag i problemen. "Gentlemen, have you done your duty?" Jag är tacksam mot Arbetsmiljöinspektionen, som fräste till med en alldeles egen befallning att rusta upp - för på så vis kunde vi se till att det blev en ordentlig förbättring av museets kapacitet att vara museum: att kunna rulla en buddha från ena änden till den andra, eller ta emot en buddha utifrån utan att bryta ryggen på kuppen, som förr. Vi började förstås streckkoda tusentals föremål redan medan de packades undan byggdammet, för att skapa ett publikt register. (Det måste skrivas färdigt, för som kommissionen bitskt påpekade: "an incomplete record is no record.")

Efter två år, medan dammet lade sig, satsade vi de slantar som fanns kvar på att äntligen dra in publiken igen. Jag ville se en blandning av gammalt och nytt. De allra äldsta, magiska samlingarna av arkeologi från Kina, klassisk japansk bildkonst och manga, möten med Buddha, och en uppsnofsning av gamle kungens gamla fina trärum med klassiskt kinesiskt måleri. Jag köpte till en kvinnlig 1700-talsmålarinna, Jiang Jixi, inte för att vara politiskt korrekt utan grundat djupt ner i en samlingsfilosofi och ett genomtänkt framtidsprogram för museets långsiktiga metamorfos med urval ur alla samlingarna, som andra nu kan genomföra när min tid är ute, i detta svängdörrarnas tidevarv.

På galaöppnandet i september, med alla svenska och utländska gästers och talares varma förhoppningar för museets framtid, var vi nog många som tänkte att nu ska det väl ta tjugo år innan någon kommer på tanken att lägga ner museet igen. Och trots allt det tröttande onödiga tjafset bakom kulisserna hos världskulturmuseerna om på vilket sätt "de fyra museerna med sina olika forskningstraditioner och höga sektoriella och tvärvetenskapliga kompetens ska ges goda förutsättningar att befrukta varandra inom den nya myndigheten" (Kulturutskottet, 1998), blir jag nu ändå förvånad när myndighetsledningen tydligen tänker försöka avskaffa posten som chef för Östasiatiska museet, antagligen av rädsla för självständiga röster som vill driva saker och ting, eller som till och med, gud förbjude, gillar strategisk planering och långsiktighet.

Kanske hänger den successiva reduktionen av museichefskapet (där vi smygvägen fråntas till och med vetorätten över utställningarna i det museum vars profil vi skulle förvalta, befogenheten att göra förvärv till samlingarna, och så vidare) också samman med det smygande förslaget från "Utredningen om en översyn av verksförordningen" att rentav avskaffa överklagandeinstitutet, som betyder så mycket för museichefernas självständiga legitimitet.

Jag är nu en gång lika naiv som jag alltid har varit, men hoppas ändå att det självklart ska komma en efterträdare med verkliga befogenheter och, som jag skrev till kulturministern, att Sverige fullt ut tar sitt internationella ansvar för Östasiatiska museets samlingar. Det är vi nämligen skyldiga våra vänner i Asien. Är vi för fattiga för det, får vi väl istället skicka tillbaka alltsammans dit.

Magnus Fiskesjö , f d chef för Östasiatiska museet , New York januari 2005