Kultur

Vittnesmål från en kropp som sviker

avJenny Högström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jenny Högström finner flera skäl att läsa Agneta Klingspors dödsföraktande bok

Foto: ATLAS
Gamla sanningar Agneta Klingspor (född 1946) rapporterar med svart humor om hur det är att bli gammal.

Det går ett självbiografiskt spår genom Agneta Klingspors författarskap. Från den omtalade debuten 1977 med Inte skära bara rispa till Går det åt helvete är jag ändå född som utkom 2006 och som nu har fått ett syskon i den svartsynta Går det åt helvete ska jag ändå dö.

Då, för 10 år sedan, nosade författaren på förfallet i samhällets utkanter och stod vid sin mors dödsbädd. I Stängt pga hälsosjäl från 2010 skrev hon sakligt och drabbande om bröstcancer. Nu fyller Klingspor snart sjuttio och registrerar framför allt det egna åldrandet. Minnet som sviktar, kroppen som sviker och döden som står för dörren. För en kvinna som en gång var så vacker att män vände sig om efter henne på gatan är åldrandet ett hårt öde. En dom. 

”Jag är en annan”, skrev Rimbaud. Hos Klingspor inträffar den insikten varje morgon. Och när hon får syn på sig själv i hallspegeln utspelar sig den klassiska scenen ur Taxidriver – ”are you talking to me?” – fast med en helt ny innebörd.

Ja, vad gör man av det, fallet, förfallet, förfrämligandet? När tyngdkraften tar ut sin rätt och allt det studsiga och spänstiga i kroppen börjar dra neråt? När man blivit liksom osynlig som människa och inte längre vare sig åtrår eller är åtrådd? När blodet slutat sin stigande och fallande rörelse genom kvinnokroppen?

”Jag sätter mig till rätta i min åldrande kropp” skriver Klingspor. ”Det blir en svår tid, en lika stor omställning som puberteten fast tvärtom.” Ja, en sorgeprocess är det, och den skildras sakligt, drastiskt och med rejäla doser svart humor. ”Milda makter, kärring!” kan författaren plötsligt utbrista, påtagligt självironisk och trött på sig själv. Kanske när hon står i badrummet med en liter mjölk i näven. Kanske när hon upprepar samma grej för femtioelfte gången. Kanske när hon inte kan studsa upp ur sängen på morgonen.  

Blodet har också sin givna plats i boken, dels genom sin frånvaro: en sjuttioårig kvinna menstruerar inte. Men även i form av ett starkt erotiskt minne som återkommer som ett mantra boken igenom, och där mensblodet i stället flödar fritt, lustfyllt och skamlöst. 

Men utsvävningarna är få och det är framför allt en kort och saklig liten bok detta – på bara några timmar är den läst. Och författarens livsföring är minst lika asketisk: en hyrestvåa, arbete, långa promenader. Hon lever ensam men älskar skogen, fåglarna, humlan som besöker henne på balkongen. Saker vill hon varken skaffa eller lämna efter sig, även om hon sörjer att hon inte har ett lantställe när våren kommer. Rika människor gillar hon däremot inte: ”ingen ska ha sitt på det torra i hennes böcker. De ska ha sitt på det våta, små våta människor ska räkna ut på öret hur mycket de får spendera i månaden”. 

I detta land präglat av beröringsskräck är det en lisa att få läsa Agneta Klingspor: hennes omedelbara tilltal, hennes mod, hennes humor, hennes dödsförakt och raseri.

Och det är bara några skäl till att läsa denna fina och folkilskna lilla bok.

ARTIKELN HANDLAR OM