ÅSIKT

En röst som var allas egendom

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Martin Aagård om Freddie Wadlings resa från fullständig tystnad till total utlevelse

Foto: Henryk Lipp och Freddie Wadling i Blue for Two, 1989

”Ja, det finns ännu blågula fascister”, sjöng Freddie Wadling på en av sina allra första skivinspelningar – Folkmelodi av Göteborgspunkbandet Rukorna. En låt som blandade nationalsången med nazistmarschen Horst Wessel Lied.

Ett tidstypiskt punkmanifest som tyvärr är lika aktuellt i dag som när det skrevs, 1980.

Rösten på den där inspelningen är späd. Förvånande vig, men fortfarande gosseaktig. Som liten hade Wadling varit mutist. I flera år höll han helt enkelt tyst. Men på bara några år skulle den genomgå en fantastisk utveckling.

När Wadling året efter började besjunga livets mörkare sidor i bandet Cortex lät han fortfarande som en mindre sluddrande Joey Ramone. Men någonstans i mitten på 80-talet hade rösten mognat och fyllts av erfarenheter som gjorde att den träffade åhöraren som en projektil.

Den lät som hundra år av blues, voodoo och djupt, själsligt mörker. Apvrål blandades med en lenhet som Nat King Cole skulle varit stolt över.

När han tillsammans med Henryk Lipp startade syntduon Blue for Two hade han dessutom erövrat ett lätt vansinnigt dramatiskt uttryck som kanske bara kan jämföras med de skräckfilmer han älskade så djupt.

Freddie Wadlings magiska röst var en angelägenhet för hela samhället.

Han var en av ytterst få sångare som erhållit konstnärslön. En institution som sedan några år lagts ner, men som tillät hans artisteri att långsamt utvecklas utan att förslösas på meningslösheter.

Kanske är det en form av konstnärskap vi aldrig mer kommer att få uppleva.

ARTIKELN HANDLAR OM