ÅSIKT

Fjollan bryter ingen ny mark

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Roger Wilson ser en underhållande provokatör utan egentlig agenda

Varenda reklamskylt verkar vara tapetserad med affischen för bioaktuella Brüno. Den där komikern Sacha Baron Coen poserar med putande stjärt, iklädd ett par alldeles för små lederhosen-shorts – som dessutom verkar vara virkade. Det är en nästan arketypisk bild av en av homokulturens allra mest utsatta och föraktade figurer:

Fjollan.

Försök gå genom stan klädd som Brüno en dag och du vet att du kommer att mötas av arga blickar, hånfulla kommentarer och antagligen till och med handgripligt våld. En homosexuell man kan komma undan med mycket om han bara är tillräckligt maskulin, medan fjollan ständigt är förvisad till en plats längst ner i den sociala hackordningen.

Själva uppenbarelsen av den österrikiske fashionistan Brüno är alltså i de allra flesta sammanhang en provokation i sig. Däremot bryter Sacha Baron Coen knappast någon ny mark i sin skildring av fjollan i sin film. Vi har inte att göra med filmhistoriens första fjollige filmhjälte. Brüno är knappast någon smart, bitchig queen som får ge igen för alla år av förtryck och bögknackning som fjollor i alla tider fått utstå. Istället är han raka motsatsen. En självisk, spånig modepugga vars kunskap om omvärlden är obefintlig.

En del har velat påstå att filmen Brüno demaskerar fördomar. Och visst, om man verkligen, verkligen anstränger sig så kan man nog se filmen som ett sorts utforskande av manlighet. Men räcker det verkligen med att tafsa på en straight man på ett swingersparty för att hävda att man gjort ett statement kring maskulinitet? Och är det verkligen fördomsfullt när den svarta talk show-publiken blir upprörd när Brüno berättar att han köpt sin afrikanska adoptivbaby för en i-pod? Nej, någon agenda, förutom den gränslösa provokationen finns egentligen inte i Brüno. Däremot en sorts nästan gudomlig rättvisa i att Sacha Baron Coen lyckas kränka i stort sett alla han kommer i kontakt med i Brüno.

Mest kränkt är som vanligt den amerikanska gayrörelsen som redan i förväg opponerade sig mot filmen. I dagsläget handlar hela den amerikanska homokampen om att driva igenom frågan kring homosexuella äktenskap. Argumenten i den typen av politisk kamp handlar mycket sällan om mångfald, tolerans och respekt – utan mer om att betona hur normala homosexuella är. Då är man förstås negativt inställd till en film om en modebög vars favoritgadget är en motionscykel vars framhjul är försedd med en dildokonstruktion som han knullar sin pojkvän med. Fast frågan är väl om inte det värsta för normalitetsivrarna inom hbt-rörelsen egentligen är att Brüno är en fjolla.

En person räddar hela det här spretiga filmprojektet. Det är Gustaf Hammarsten som spelar Brünos omåttligt lojale assistent Lutz. När Hammarstens ögon dryper av förälskad ömhet inför Brüno så uppstår det för allra första gången värme, kärlek och mänsklighet i filmen. Och när de två kysser varandra inför fulla, skrikande och mordiska hillbillies på en boxningsarena så blir det till och med vackert.

Fjollvackert.

Roger Wilson