ÅSIKT

Silvana Imam bit för bit

Kristofer Andersson om en artist som står för alla sina delar och därför får folk att lyssna

Foto: Lotte Fernvall
Silvana Imam, aktuell med fotoboken ”Silvana”.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Silvana Imam, tiotalets mest uppmärksammade svenska rappare, har blivit med bok. Den heter Silvana, en tjock sak på nästan två kilo.

Återkommer strax till den.

Nyligen uppmanade jag Aftonbladets läsare att oftare ställa frågan ”vad gör dina föräldrar” . Texten handlade om Joan Baez, men ärendet var ett annat: Ställ den frågan och du blir varse att en fett stor del av dem du formas av har sitt ursprung i samhällets övre skikt. När du går på bio, när du läser, när du lyssnar på musik – trots idén om Kulturen som en läskig kommunistisk brigad, är den småborgerlig. Detta vet de flesta. 

Ändå blev några putta: ”Identitets-politik”, väste de, Vintergatans just nu mest dissade ord. I tidningen Dagens samhälle slog till exempel den S-märkte ideologen Marika Lindgren Åsbrink fast att det är viktigare vad man vill än vem man är. En sympatisk åsikt. En annan åsikt är att Marika Lindgren Åsbrink, dotter till en finansminister och barnbarn till en riksbankschef, inte ens reflekterar över att hon talar i egen sak.

Att synliggöra bakgrund är grundläggande för att haja hur ekonomi, kultur, resurser, kunskap och idéer fördelas och sprids. Det är ingen trött romantisering av bottenfrusna människor. Det handlar om att röja upp maktens rotsystem och att langa fram det i ljuset. Detta av samma anledning som varför öppna lönesättningar på företag gynnar dem med sämst lön: Orättvisans ljus tänds, och dörren till förändring öppnas.

Vilket leder till Silvana. På ytan en sammanfattning av den musikkarriär som tog fart 2013, under den uppmärksammade demonstrationen mot nazister i Kärrtorp, och som kröntes i fjol med dokumentären Silvana – väck mig när ni vaknat.

Mest har konstnären och formgivaren Johanna Burai fått jobba. De 312 sidorna består främst av låttexter och redan publicerade bilder, tillsammans med ett förord signerat kulturjournalisten Ida Therén (tyvärr skrivet i hast) och några personliga och handskrivna texter av Imam själv, där både liv och den konstnärliga processen nagelfars.

Det vore slarvigt att fimpa Silvana som blott ett prestigeprojekt för förlaget Norstedts, som jobbar medvetet på att bli polare med kidsen – alltså onekligen en skalp. Artisten Silvana Imam har aldrig handlat bara om musik. I Silvana Imams idévärld har text, foto och ljussättning – liksom en halsduk i förbifarten från рассвет, den ryske designern Gosha Rubschinskys hobbyprojekt – varit lika essentiella som rytmen, flowet och rapmogulen Babak Azarmis företagsamhet. En bok är alltså en given mellanlandning i karriären.

Få artister har varit lika tätt förknippade med de senaste årens skitjobbiga diskussion om ”identitetspolitik” som Silvana Imam. Inga konstigheter – hon har själv placerat sig i den ringhörnan.

Vi har att göra med något så ovanligt som en hel person, med lika många slagord i munnen som ecstasy i fickan

Här träder bilden av Sveriges enda verkligt moderna artist fram, fullt fragmenterad: En lesbisk brud från Jakan, född på andra sidan dypölen av en litauisk mor, som dotter till en syrisk far. Hennes släktingar på flykt har nyligen anlänt till Danmark.

Vi har att göra med något så ovanligt som en hel person, med lika många slagord i munnen som ecstasy i fickan. Lika bildad, med en masterexamen i psykologi, som oroad för hennes kött och blod som tvingas fly. Lika snäll som skitsur. Ekonomiskt säker, trots ett bolag som redovisade en förlust på 315 903 kronor för 2016. Lika delar Royal Straight Flush, som sms-lån.

Vad gör då Silvana Imams föräldrar? För det första är de fundamentet, de röda trådar som väver konsten. Likt två spöken vankar de mellan varje textrad – Silvanas spöken.

Hennes musik kommer med ett erbjudande: Ta mig som jag är, och jag ska ge dig kraft att vara den som du är

För det andra träffades de på Moskvas tunnelbana. De har både juristutbildning och journalistik i bagaget, liksom moderns anställning som språkforskare vid Stockholms universitet. Detta är grunden till Silvana Imams excellenta språkhantering, detta är spisen som kokar rå talang. Det är sant att Silvana Imam hämtar styrka från erfarenheten av att utgöra en del av flera minoriteter, men det är även sant att hon bygger sin karriär på att vara förfördelad när det kommer till resurser. Dessutom var hon elevrådsordförande på gymnasiet.

Enter: jättearg pressperson från förlaget. Varför ska jag brännmärka henne för det!? Det är inte min avsikt, tvärtom.

Det är exakt det här jag menar: 

Alla dessa bitar, av artisten erkända och utspridda för var och en att se, är grunden för Silvana Imams artistskap, och anledningen till varför så många lystrar till henne. Bara genom att vara helt öppen med sig själv och sina bevekelsegrunder kan hon tala till dem som inte kan eller vågar vara lika öppna. Hennes musik kommer med ett erbjudande: Ta mig som jag är, och jag ska ge dig kraft att vara den som du är. 

Konst långt bort från de skarpladdade fraser som ledarskribenter langar fram när de ska gå loss på identitetspolitiken. Faktum är ju att alla ägnar sig åt identitetspolitik jämt, men det anses vara oförargligt så länge det handlar om våra framgångsrika kompisar. När vi går till jobbet, när vi postar bilder på Instagram, samt när vi pratar om ”konsumentmakt”, ett lurigt ord som främst används för att upphöja rika människors möjlighet att välja yoghurt.

Stockholms medelklass har till och med en egen nationaldag: När högskoleprovets orddel offentliggörs, och alla kan visa att de minsann fick 20 rätt av 20 på Facebook. Det är också identitetspolitik, men uppfattas som skojigt.

Att påstå att det inte spelar någon roll vilka vi är och varifrån vi kommer är inte en lyx förunnad alla

Silvana Imam jobbar mot detta. Hon vet att spelmarkerna inte är jämt fördelade, i en tid när ordet solidaritet reducerats till ett flåshurtigt alla-ska-med; en feelgood-teater där vi låtsas som att det inte spelar någon roll vad vi har för lön. Tanken på att ingen har andra motiv än att vara schyssta är en chimär. I själva verket agerar de flesta hjärnkontor helt i enighet med klassamhällets spelregler: misstänkliggör och ignorerar vad som inte känns igen, hur goda intentionerna än må vara. Att påstå att det inte spelar någon roll vilka vi är och varifrån vi kommer är inte en lyx förunnad alla.

Verklig solidaritet är att vara öppen med sina fördelar och att aktivt arbeta för att andra ska få ta del av dem. För den som redan har en position i livet är solidaritet att erkänna, namnge och ge utrymme till dem som inte haft samma tur. 

Sådant fattar Silvana Imam. 

Jag slår ihop Silvana och tänker: Köp den till någon som inte har råd. Ge den till någon som inte vet att allt mitt, borde vara ditt. 

ARTIKELN HANDLAR OM