Kultur

Teatern måste börja våga reta upp oss

Det krävs mer resurser och en djärvare konst

Av: 

Claes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

KULTUR

Samtidigt som teatersäsongen tar sommaruppehåll uppstår en debatt om det sviktande publikunderlaget och teaterns relevans. Gemenskap är vad som driver oss till teatern, påstår några teaterchefer i Dagens Nyheters enkät, vilket Viktor Malm i Expressen med rätta avfärdar. Samtidigt beklagar han att teatern samhälleliga värde har urholkats, om detta måste ”flertalet” (osäkert vilka) övertygas.

Johan Hilton har dessförinnan i DN hävdat att det föreligger ett förändrat ”köpbeteende”, att pandemin har gjort det svårt för marknadsavdelningarna att bedriva ett ”framåtblickande publik- och marknadsföringsarbete” samt att det är vi, ”individuella kulturkonsumenter”, som ansvaret vilar på. Leif Zern i samma tidning vill se en annan förklaring, att teatern ”attackerar våra sinnen”, som ville den ”överrösta verkligheten”. Således ett estetiskt argument, att teatern bokstavligt höjer rösten på bekostnad av de mer subtila, kvardröjande effekter teatern kan ha.


Teaterkonsten lever så länge den månar om sin särart. Alla försök att efterlikna andra kulturella uttryck (filmen, digital gaming, etc.) är dömda att misslyckas så länge den inte omvandlar dessa till specifikt teatrala uttryck. Dess relevans beror på i vilken grad den lyckas (fram)ställa samhälleliga, kulturella eller moralfilosofiska frågor som inte har ett bättre forum någon annan stans. Sonia Hedstrand skrev i Dagens Nyheter om konsten, att det föreligger ett godhetsimperativ, att statsbidrag och beställningar av offentlig konst inte får provocera, utan ska bekräfta de förhandenrådande värderingarna eller specifika intressegrupper, som minoriteter.

Något liknande märks på teaterscenerna, låt mig kalla det ett bekräftelseimperativ, att de värderingar som en pjäsuppsättning mynnar ut i är desamma som publikens. Det får inte, som Lars Forssell en gång önskade, ligga häftstift på de röda sammetsstolarna. En konsekvens av detta bekräftelseimperativ är att institutionsteatrarna stryker sin publik medhårs, medan frigrupperna får exakt den publik som gruppen står för, politiskt såväl som estetiskt. Jag generaliserar givetvis, men det är ungefär så man säljer biljetter.


Hiltons reflexartade val av en ekonomisk terminologi är ett tecken i tiden. I och med att skolan har dragit ner på de estetiska ämnena och knappt kan lära eleverna att läsa och skriva, samtidigt som humaniora i den högre utbildningen marginaliserats, har den grundläggande kompetensen hos framför allt den yngre publiken eroderat. Varje teaterproduktion måste börja från början: informera om – ”kommunicera” – vem dramatikern är, vad pjäsen handlar om och, som vore det en upplevelsepark, hur fantastiska känslor den kommer att väcka. Inte så märkligt att den enda avdelning som har expanderat på teatrarna de senaste decennierna är marknadsavdelningen.

Med det ökade kravet på självfinansiering, vilket innebär biljettförsäljning (sponsring förekommer knappt), och där kvartalsrapporterna styr verksamheten (en viss procentuell beläggning krävs för att en produktion ska leva vidare), har teatern blivit intill förväxling lik vilken kommersiella verksamhet som helst. (Suzanne Osten ger några hårresande exempel i gårdagens DN). Teatern har blivit en varuproducent och publiken dess kunder – ”kulturkonsumenter” – en vridning som drabbat allt flera av samhällets skattefinansierade institutioner och verksamheter som är inrättade för landets individer i egenskap av medborgare, inte som kunder på ett varuhus.

Teaterpubliken är inga kunder, utan medborgare. Som publik vill jag liksom med all konst värd namnet lära mig se något annat, få min konst- och verklighetssyn rubbad.


Teaterkonsten har genom den moderna historien rört sig i ett slags gränsland, förebådat samhällsförändringar (Ibsens Ett dockhem) eller kritiserat samhälleliga strukturer (Strindbergs Fröken Julie, Lars Noréns Personkrets) och ibland gått så långt att den har skapat skandaler. Givetvis har den också förnyat sin konstart, funnit estetiska uttryck i takt med tiden.

I sina bästa stunder skapar teatern en legering mellan den estetiska upplevelsen och det intellektuella innehållet. (Givetvis krävs för ett sådant tillgodogörande över tid ett skolväsende som lägger större vikt vid humanistiska och estetiska ämnen, men det är ett annan, och sorglig, historia; kanske ett pjäsmaterial.)


Men för detta krävs tid, och vad som ger teatern tid är pengar. Det som saknas är alltså inte i första hand en publik, utan de ekonomiska resurser som ger utrymme för en teaterkonst som är relevant och intressant för samhällets medborgare. Om teaterns existensberättigande ska styras av publiksiffror är både teatern och samhället verkligt illa ute. Och som skattebetalande publik förväntar jag mig inte bara ett och annat häftstift på stolen, utan framför allt att tilltalas som medborgare, inte som konsument med möjlighet att åberopa ångerrätt.

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

LÄS VIDARE

Debatten om Nato begriper inte begreppen

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Teater

Johan Hilton

Leif Zern

Suzanne Osten

Lars Norén