Tjejer som raggar och för oväsen

Margit Richert ser en epa-dokumentär som väcker minnen och förvåning

Av: Margit Richert

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Margit Richert har sett Epa - Dokumentären på SVT
Foto: SVT
Margit Richert har sett Epa - Dokumentären på SVT

Nästan varje kväll, lagom till att jag håller på att somna, passerar en epa nedanför fönstret med högljudd vällust. Egentligen heter det a-traktor (vi lämnar de tekniska specifikationerna därhän), men det är lite som med Konsum och dagis. Vissa ord ligger helt enkelt bättre i munnen.

Det är en tjej som kör epan - det är det nästan alltid här uppe i norr. När jag berättade det för ett par besökande stockholmare vägrade de tvärt att tro mig, eftersom det inte stämde med deras orubbliga idéer om glesbygden. Nu har jag fått upprättelse, i och med Fredrik Oskarssons, Jakob Arevärns och Linus Anderssons underbart aviga EPA - Dokumentären som finns på SVT Play.


Filmen följer sex tonårstjejer i Vilhelmina när de agerar taxichaffisar åt banden som ska spela på den lokala tillställningen Midnight Light Festival, och är fullkomligt renons på det opåkallade medlidande som brukar kväva berättelser om den så kallade periferin. Egentligen skulle det hela kretsa kring tjejernas möte med artisterna, men i jämförelse med den motorburna ungdomen visade sig musikerna sakna star quality.

Det sägs finnas sisådär tjugo generationer epa, eftersom varje generation varar blott i skarven mellan barn och vuxen - från AM-kortet som tas vid byxmyndigheten, till 18-årsdagens inkörsport till tyngre fordon. Epan är av de få friheter ungdomen har kvar, och föga förvånande är den hett omdiskuterad.

Den går för långsamt, eller (lika ofta) för fort. Den för oväsen, är miljöfarlig, är trafikosäker. Polisen - som ibland jagar ihjäl någon trimmad stackare - borde göra något! På mina lokala sociala medier skvallras om en epa som kör droger mellan Gällivare och Jokkmokk - en imponerande filantropisk bedrift, om den varit sann.


När jag var ung på norra Öland var epan påfallande grabbig. Min ungdoms starkaste doftminne, blandningen av Axe Africa och nymockad ladugård, var som starkast i förarhytten. Man kunde få åka med, och kanske få en ljummen folköl som någons storebror hade köpt ut och gömt för upphämtning i tallskogen bakom ungdomsgården. Man åkte till ödehuset och gjorde inbrott eller hånglade. Man lyssnade på Dia Psalma eller Onkel Kånkel, och nickade imponerat när baslådor och slutsteg förevisades, trots att man inte riktigt visste vad det var. Men att man själv skulle ha, eller ens provköra, en epa var uteslutet.

En tjejkompis vars pappa var bilmekaniker fick en rosa tjejmoppe, men till och med det var något av en begivenhet.


En koll i körkortsstatistiken visar att det fortfarande är något fler killar som tar AM-kort, men på vägarna här hos oss i Norrbotten dominerar tjejerna fullkomligt. Vid ICA står deras epa-traktorer ofta parkerade runt lösgodis o’clock om fredagskvällarna, men lika ofta raggar de, det vill säga kör fram och tillbaka mellan Storgatans rondeller.

Förarna är välmanikurerade och påfallande nyktra. Var är killarna? Fast framför speldatorn? Hemmasittare utan de ekonomiska resurser som krävs för att upprätthålla traditionen? Eller vill de hellre supa?


På den gamla tiden fördes det avancerade tekniska arvet mellan far och son vidare i verkstaden - att hålla en gammal motor vid liv är inget man kan googla sig till. I Epa-dokumentären ser vi far och dotter meka tillsammans. Stämningen är tonårspinsam och lite trulig, men bandet dem emellan är påtagligt starkt. Det finns så lite vuxna kan lära sina barn nu för tiden. Kanske är tjejerna bara bättre på att lyssna.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.