Publiken borde lära sig att gråta igen

Claes Wahlin ser dubbel Rousseau på Confidencen

avClaes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Eva Frykevall
Jean-Jacques Rousseus lyriska dramer ges på Confidencen i höst. ”Väl sjungna och rara”, skriver Claes Wahlin.

Gråter publiken av Jean-Jacques Rousseaus Le Devin du village år 2019? Nej, knappast. Grät publiken vid premiären 1752? O ja. Floder. Till och med Ludvig XV, ingen stor musikälskare, fick en av operans arior på hjärnan efter uruppförandet i Fontainebleau.

I Paris blev uppståndelsen större, eftersom operan kom mitt i det så kallade Querelle des bouffons, det stora grälet kring huruvida italiensk eller fransk opera var att föredra. Pergolesis berömda La serva padrona, som startade grälet, hade just framförts i Paris.

Rousseau ogillade den franska operan, och med fransk opera avsåg han Jean-Philippe Rameau, vars harmonier och effektiva generalbas gjorde hans operor till stora framgångar. De har också överlevt tidens gång. Rameaus operor var fulla av gudar, monster och stormar, långt från den enkelhet och naturlighet Rousseau i sina böcker argumenterade för.


Rousseau minns vi i dag som filosof och upplysningsman, kanske mest ihågkommen som författare till självbiografin Bekännelser. Men han skrev mycket om musik, däribland ett musikaliskt lexikon. Han ville återföra musiken till vad han menade var dess ursprung; ”naturliga” melodier och en enkel handling.
Le Devin du village (Byspåmannen) har också en enkel, för att inte säga simpel handling. Colin och Colette, två enkla lantbor, misstänker varandra för att vänstra med några ur adeln. De söker stöd hos spåmannen, och efter några luriga tricks slutar allt lyckligt.

Forskningsprojektet Performing premodernity har letat i källorna för att hitta rätt kostymer, koreografi och dramaturgi. Liksom i den ”lyriska scenen” Pygmalion undersöker man vad som när det begav sig än i dag kan förtjusa. Bäst lyckas man i koreografin och med kostymer.


Gestiken är väl kanske lite mer modern, möjligen för att göra det mindre statuarisk än det var under 1700-talet. Man sjunger heller inte, av samma anledning, på 1700-tals franska, men låter João Luís Paixãos Pygmalion deklamera så att retoriken närmar sig det slags musikalitet Rousseau nog eftersträvade. Han ville ju göra franskan sångbar.

I Pygmalion imponerar också Laila Cathleen Neuman som staty i rollen som Galathea, minst en halvtimme står hon orörlig innan hon kommer till liv inför Pygmalions himmelska tacksägelser.


Väl sjungna och rara är de båda styckena, men knappast tårdrypande. Värdet är likväl stort, då projektet kan tjäna som referens när man vill hitta moderna sceniska lösningar för verket i hopp om att få dagens publik att plocka fram näsduken.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM