”Jag beundrade Cornelis mycket”

I dag delas Cornelisstipendiet ut till Pugh Rogefeldt

avJack Hildén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: tt
Pugh Rogefeldt, 72, får Cornelis Vreeswijksstipendiet på 750 000 kronor.

”Topolino”. Så avslutar Pugh Rogefeldt sitt sms, och får mina ”Låter bra! Vänliga hälsningar …” att framstå som en stiff svensklärares. Det är också signifikativt för en artist som alltid verkar ha haft lätt för orden, eller åtminstone som inte tar dem på alltför stort allvar. I dag tilldelas han Cornelis Vreeswijk-stipendiet på 750 000 kronor, som delats ut sedan 1988 till trubadurens minne.

I telefonen provsjunger han första raden ur Saskia för mig, som han ska framföra under ceremonin.

Pugh träffade Cornelis sporadiskt, när han var frisk och ”frodig”, men även senare i livet då den folkkära artisten var tunn och tärd. Själv upplever inte Pugh att han på något särskilt sätt verkar i Cornelis anda.

– Om jag ska vara ärlig var jag aldrig inblandad i trubadurgänget. Jag kom mer från sextiotalets rockmusik, jag snackar Little Richard och soulen från USA. Men det fanns två trubadurer jag beundrade väldigt mycket, och det var Cornelis och Fred Åkerström.

Foto: STIG-GÖRAN NILSSON
Cornelis Vreeswijk tillsammans med Östen Warnerbring.

Pugh har tidigare talat om ett annat fack han snabbt placerades i med genombrottet Ja, dä ä dä från 1969, nämligen proggen. Han beskrev det som en sträng gemenskap, och samtalet befäster bilden av honom som solitär.

Om jag ska vara ärlig var jag aldrig inblandad i trubadurgänget

– Det har visat sig att min publik är lite osäker på vad som kommer härnäst. Jag har kastat mig från rena romantiska låtar till ganska hårda rocklåtar. Det är så jag ser på mig själv.

Vad inspirerar dig?

– Jag själv. Jag lyssnar inte så mycket på annan musik. Jag är mer isolerad i min egen värld. Då kan det bli litegrann vad som helst.


Jag minns till exempel när jag hörde raden ”Jag och balla Jörgen ville bort från Västerås”, som inleder Kajans sång. Det känns både oväntat och självklart.

– Om du vill att jag ska förklara de raderna så var det självupplevt. Jörgen var en kompis till mig. Vi längtande bort från Västerås, och söka nån frihet. 

Och han var ball?

– Ja. Eller om han nu var det, det passade nog in i raden.

Jag påpekar att av de trettiotvå vinnarna av stipendiet, finns endast sex kvinnor. Pugh replikerar snabbt att han tagit upp det med kommittén. När de bad honom om förslag på namn svarade han Marie Bergman, innan det visade sig att hon redan fått det.


Nu lobbar han i stället för folkmusikern Merit Hemmingson. Nästa år får utvisa hur det går. Vid det laget kanske Pugh Rogefeldt har gett ut ny musik, och åker runt på Gotland i sin nya husvagn (inte husbil, där är han noga att rätta mig). Det är i alla fall vad han planerar att lägga pengarna på.

– Det är en gammal dröm jag haft. En frihetsdröm.