Mejla

Jan Scherman

LO borde köpa tillbaka Aftonbladet

Vinstsugna ägare är dåliga på att slå vakt om det fria ordet

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För företag som redan hade det tufft har coronapandemin fått förödande konsekvenser.

Det gäller stora delar av mediebranschen. Otåliga ägare som jagar kvartalsresultat för att hålla börskurserna uppe, avslöjar sig som dåligt rustade för att långsiktigt slå vakt om det fria ordet.

Schibsteds planerade neddragningar på Aftonbladet är ett exempel. Det är därför dags att LO gör comeback och köper tillbaka Aftonbladet för att säkerställa utgivningen både av den digitala plattformen och papperstidningen.

En del höjer säkert på ögonbrynen och pekar på arbetarrörelsens långa historia som usel och opålitlig medieägare som dessutom lade sig i innehållet. Det är sant.

Men är det en evig sanning?


I dagsläget äger LO 9 procent av Aftonbladet. De resterande 91 äger norska Schibsted, som på sitt huvudkontor skryter om att Christian Schibsted redan 1839 startade ett tryckeri. Att Lars Johan Hierta gav ut det första Aftonbladet nästan ett decennium före norrmännen har tydligen inte ätit sig in i koncernens kultur. Den mentala positionen är inte oväsentlig, företagskulturen spelar roll, särskilt när det blir kris. Då blir historiens prövningar också praktiska lärdomar.

En viktig period i modern tid var Aftonbladets mångåriga kamp mot Expressen där underläge blev seger. Sedan kom den långa nedgången i sålda tidningsexemplar och en ny pionjärinsats med stenhård satsning digitalt där Aftonbladet blev marknadsledare. Nuets stora utmaning är den multinationella konkurrensen från Facebook och Google. En Goliat där Davids möjligheter tycks krympa. Addera ett hårt corona-slag.


Aftonbladet har under senare år stått emot genom att spara sig framåt och småsnåla med investeringar. Men annonstappet fortsätter. Förra årets 130 miljoner i intäkter i april dyker till i bästa fall 100 miljoner för samma månad i år. Årsresultatet för 2020 ser ut att bli minus.
Det är i detta läge och efter åratal av neddragningar som Schibsted slår till med ett nytt sparpaket på 100 miljoner, vilket ska ge full effekt på sista raden redan i år!

Nedskärningarna utarmar journalistiken i en tid när det verkligen behövs mer resurser. Och om känslorna räknas – har Schibsteds ägare och dess vd Kristin Skogen Lund några känslor över för Aftonbladet och Hiertas skapelse? En mer personlig relation till denna starka publicistiska kultur?

Eller skulle ägaren kunna tänka sig att lägga ner tidningen och göra det digitala till en mix av Blocket och Bladet? En blandning av köp- och säljtjänster med endast basal nyhetsförmedling? En ensidigt krass balansräkningsbaserad inställning.

Ja, jag tror tyvärr det.

LO kan med sina 9 procent inte göra någonting. Deras enda makt regleras i ett avtal med Schibsted och innebär rätten att tillsätta politisk chefredaktör.


Varför skulle LO vara ny majoritetsägare? Ja, varför inte?

Varken Bonniers makt eller lämplighet som medieägare ifrågasätts numera.

Diskussionen om vem som ska äga medier är för närvarande stendöd. Detta trots att Bonnier köper på sig allt fler tidningar. På kort tid har Mittmedia, Hall Media och hela vägen till Lokaltidningen i Skåne förvärvats av Bonnier, som fick 9,2 friska miljarder genom att sälja TV4, CMore och finska MTV3 till Telia.

Varken Bonniers makt eller lämplighet som medieägare ifrågasätts numera. Inte ens när koncernen slirar med bonusutbetalningar under pandemin väcker det någon större debatt. Eller när ägaren delar ut nästan 100 miljoner till sina familjemedlemmar – smart nog genom Bonniers fastighetsbolag.

När Wallenbergs Investor drog sig ur Svenska Dagbladet 1998, var det heller ingen som diskuterade om privata företag var lämpliga medieägare.

Då hade för övrigt Bonniers dåvarande vd Bengt Braun försökt köpa Svenska Dagbladet, men fick kalla fötter efter underhandskontakter med kulturminister Marita Ulvskog.


När Jan Stenbeck 1987 startade TV3 och sen köpte 27 procent av TV4 beundrades han som en hjälte som bröt det statliga tv-monopolet. Att det skedde med en ny och amerikaniserad företagskultur och med i huvudsak tingel tangel-tv påverkade hyllningarna föga. Under min tid som vd på TV4 föreslog han att kanalen skulle driva dirty campaigning mot Marita Ulvskog och att nyhetsförmedlingen borde präglas av ja till EU inför den första folkomröstningen 1994.

Kravet framfördes på flera styrelsemöten.

Privata ägare verkar tycka att det ingår i ägandet att också påverka innehållet. Det gäller även familjen Bonnier som genom Hans-Jacob Bonnier försökte stoppa ett Kalla fakta-program om drottnings Silvias pappa Walthers nazistiska förflutna. Denne Bonnier ringde mig i egenskap av vd för TV4 och framförde kravet.

Dessa privata medieägare är dessutom, när det gäller kritik mot de medier de själva äger, ytterst känsliga och ömhudade. Man biter inte den hand som föder en, som Jan Stenbeck en gång påpekade för mig.


De är alla medieägare och det fria ordets beskyddare, men friheten är beskuren. Fast vi talar aldrig om den beskärningen. Det gör vi bara när ägaren heter LO eller SAP.
Det råder inget tvivel om det berättigade i kritiken mot arbetarrörelsen som medieägare. Den är relevant, men borde otvetydigt ha artikulerats mot rader av privata medieägare.

Men minnet av dessa katastrofer tycks ha en förmåga att ständigt flyta upp till ytan och utgöra bevis för att LO aldrig någonsin skulle kunna äga medier igen.

Stockholms-Tidningen och Arbetet i Malmö är två i den långa raden av tidningsnamn som förknippas med LO:s och socialdemokratins kollaps i mediebranschen. Stockholms-Tidningen upphörde redan 1984. A-pressen gick i konkurs för 30 år sedan. Arbetet stängdes för två decennier sedan.

Men minnet av dessa katastrofer tycks ha en förmåga att ständigt flyta upp till ytan och utgöra bevis för att LO aldrig någonsin skulle kunna äga medier igen.


Jag noterar därför med stort intresse några närmast bortglömda händelser. Det första gäller TV4. När grundarna Ingemar Leijonborg och Gunnar Bergvall letade pengar för sitt tv-projekt fanns ett långt framskridet så kallat ”folkrörelseinitiativ”. Det var bland andra LO, TCO och hyresgäströrelsen som ville investera i en ny tv-kanal med stark lokal förankring.

Det sprack på svårigheterna att komma överens. Ingen tvivlade dock på konstellationens kraft att klara att driva projektet.

I ett senare skede, när Thorbjörn Larsson (tidigare chefredaktör på Aftonbladet) var vd, visade LO intresse att bli delägare i TV4:s lokala tv-stationer. Dessa höll då på att ombildas till ett eget bolag. Samtalen med LO:s dåvarande förste vice ordförande Erland Olausson var långt gångna. Jag deltog själv.

TV4 valde dock att fortsätta vara ensam ägare av det som till slut blev nästan 30 lokala stationer. 2014 beslutade Bonnier och TV4-ledningen att lägga ner.


Varför vore det bra om LO nu verkligen tog steget och köpte ut Schibsted från Aftonbladet?

LO borde kunna ha en uthållighet långt bortom kvartalsekonomin. De har förutsättningar att stå för långsiktighet och inte för ensidig vinstmaximering. De har en annan konstitution än ägare vars enda överordnade mål är att ge högsta tänkbara avkastning på insatt kapital.

Dessutom behövs mångfald i medieägandet – fler aktörer än enskilda privata företag och anrika familjer som alla har en historia av egenförvållade mediekatastrofer.

De inser att man inte skulle äga Aftonbladet för att styra nyhetsförmedlingen utan för att det behövs fler röster i offentligheten

Det behövs dessutom nya ägare med stark lokal förankring i hela Sverige, inte minst som kontrast till de globala giganterna.


Att LO nu frigör sig alltmer från socialdemokratin stärker dem som potentiella ägare. En ny generation är på väg att ta över fackföreningarna, utan kopplingar till historiska misslyckanden. De inser att man inte skulle äga Aftonbladet för att styra nyhetsförmedlingen utan för att det behövs fler röster i offentligheten, fler infallsvinklar på samma nyhet, fler som väljer vilka nyheter som ska publiceras, och att denna mångfald är en förutsättning för en vital demokrati.

Schibsteds nervösa agerande och brist på tillit till Aftonbladet inger både olust och oro.

Dags för comeback, LO.

Av: Jan Scherman

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.