Sverige försvagas som fristad för det fria ordet

Medverkande från flera länder hindrades besöka den svenska PEN-kongressen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Svenska PEN:s ordförande Jesper Bengtsson
Svenska PEN:s ordförande Jesper Bengtsson

När den nya svenska regeringsmajoriteten markerade att man vill strama åt en migrationspolitik som redan befinner sig på EU:s bottennivå var det bara ytterligare ett tecken. Det ska bli svårare att komma in i Sverige. Det ska bli svårare att stanna här.

Besluten motiveras med bristande svensk integration och att fler länder måste ta sitt ansvar. Som Sverige gjorde innan 2015.

Det går att förstå logiken i det resonemanget, men kanske borde fler som deltar i debatten, eller som helt enkelt bara behöver bilda sig en uppfattning om den nya inriktningen, också ställa sig frågan: vilka blir vi som land, som kultur och som människor, om vi stänger oss själva ute från omvärlden?

 

För några veckor sedan genomförde Svenska PEN en stor internationell kongress i Uppsala. Det blev några fantastiska dagar med samtal om yttrandefrihet och litteraturens villkor. Deltagarna kom från 100 länder på fem kontinenter, många av dem stora litterära namn, både i sina hemländer och internationellt.

Efteråt var deltagarna fulla av energi efter möten, samtal och diskussioner.

Men alla kunde inte komma till Uppsala. Delegater från ett dussin länder, bland annat Myanmar och Irak, kunde inte närvara eftersom de inte fick visum av de svenska myndigheterna.

Några av de PEN-center som skulle behöva kongressen allra bäst, och som skulle ha mest att bidra med i form av erfarenheter och kunskaper, blockerades alltså från att närvara på grund av de strikta svenska reglerna.

 

Samma signaler kommer nu från universiteten. Deras gäststudenter har svårare att komma in i landet. SVT sände nyligen ett reportage om en student som läste en utbildning vid ett svenskt universitet på distans från sitt hemland. Gott så, men det betyder att han inte får möta svenska studenter, och de får inte möta honom.

Man kan också exemplifiera med det svenska fristäderna. Det system där drygt 20 svenska städer under två år tar emot en författare eller konstnär som behöver komma bort från förtryck i sitt hemland. Även där försvårar den nya migrationspolitiken vilka som kan bli inbjudna till en fristad och den gör det även svårare för dem att få uppehållstillstånd när de två åren är till ända.

Det svenska civilsamhället, både inom föreningslivet och kulturen, är i de flesta fall en del av en internationell gemenskap. För sin utveckling och sitt engagemang är de beroende av att kunna bjuda in kollegor och samarbetspartners. Det berikar det svenska civilsamhället, i förlängningen berikar det förstås hela Sverige.

Vad händer om de blir ännu striktare? Några av delegaterna på PEN-kongressen uttryckte bokstavligen att de ställde sig frågande till om Sverige var rätt plats för den sortens möten.

 

Den här frågan kan tyckas vara en detalj i det större perspektivet, med miljontals människor på flykt och mottagarländer som får allt svårare att erbjuda rimliga villkor för de som vill komma dit. Jag skriver inte detta för att relativisera problemen, eller förminska lidandet bland de som försöker ta sig till Europa och andra delar av den rika världen.

Men den här sortens exempel, och jag är säker på att det finns många fler, visar att frågan om vilka som ska få passera våra gränser inte bara handlar om volymer, statistik och former för mottagandet.

Det handlar också om vilka vi vill vara. Hur vi tänker oss att ett land utvecklas.

 

Vad händer när Sverige sluter sig? Om reglerna gör det svårare för författare, konstnärer, akademiker och aktivister att komma hit. Om de nu hellre söker sig till andra länder.

Vilka blir vi då?

 

Jesper Bengtsson är ordförande för Svenska PEN

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.