ÅSIKT

”Jag vill skriva känslopricksäkert”

Anneli Jordahl träffar Eija Hetekivi Olsson – Aftonbladets litteraturpristagare 2016

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: HENRIK BRUNNSGÅRD
Eija Hetekivi Olsson är född 1973 i Göteborgsförorten Gårdsten.
KULTUR

Det ösregnar i Göteborg när jag träffar Eija Hetekivi Olsson vid Domkyrkan. Hon är hes, har suttit hela dagen med en ljudboksinläsning av Miira. Orden fördes fram så expressivt som tekniken höll för. Lågmäldhet är inte Miiras tonart.

Jag säger att jag under läsningen av de två romanerna om Miiras uppväxt – debuten Ingenbarnsland och uppföljaren Miira – funderade på vilket soundtrack som skulle passa. Tempot är högt, det slamrar om dem. Vad tycker hon själv: hårdrock, metal eller opera?

– Haha, vilken fråga. Jag vet inte, jag tänker inte så.

Just Domkyrkan, som är ganska liten för att kallas domkyrka, passerar Miira i ett avsnitt där hon åker spårvagn från Slottsskogen till Bergsjön. En kort resa, men en annan värld. Storögd upptäcker hon innerstaden, som om hon befann sig utomlands.

– Första gången jag såg Majorna var jag över fyrtio. När jag berättade det för några majornamänniskor bad de mig sluta kokettera. Själva hade de aldrig varit i Bergsjön, sa de. För de trodde de kunde bli skjutna.


Starka överlevnadskrafter drar bort från förorten, mot innerstaden. Kampen är hård, det krävs ett helt nytt språk. Miira bestämmer sig för att erövra innerstadsidiomet, förstå ord hon inte fått med sig i skolan, ”tvångsfinskan” i hemspråksundervisningen.

Berätta hur du mejslade fram karaktären Miira, Gårdstens ”hövding”.

– Jag behövde inte tänka på det. Jag använder så pass mycket av egna erfarenheter. Hon var självklar.

Vad fick hon inte vara?

– Absolut inte mesig och trilla in i traditionella könsroller. Hon skulle vara en stark och smart tjej. En som tänker mycket och vågar säga ifrån. Det är absurt att när man skriver om en tjej och lyfter upp henne på en jämlik nivå i skolan, i hemmet på arbetsplatsen eller med killen hon lever med så blir det provocerande. Hon blir för mycket. Om det varit en kille hade det låtit: Wow, tufft!


Eija Hetekivi Olsson är född 1973 och uppvuxen i Göteborgsförortern Gårdsten, föräldrarna är från Finland. Mamman arbetade som trappstädare, och gör det än i dag, 71 år gammal, pensionen är för låg. Pappan var fastighetsskötare. När Eija var sexton år flyttade hon till Bergsjön. I dag bor hon på Hisingen.

Precis som romanfiguren Miira gick hon en vecka på gymnasiet i Göteborg. Klasskrocken blev för brutal. I en smärtsam scen skildras hur läraren frågar eleverna vad föräldrarna gör. När det blir Miiras tur att svara säger hon: ”Jag heter Miira. Det räcker.”

En liknande scen finns i Alexandra Pascalidous självbiografiska ”Bortom mammas gata”. Hon tog sig från Rinkeby och började på Kungsholmens gymnasium.

– Lärare borde veta bättre. Men det bara fortsätter. Mina barn får också frågan.


Miira är som ett vandrande dygnetruntaktivt språklabb. Hon vrider och vänder på ord, duger de inte så smockar hon till dem, eller parar ihop dem. Det uppstår kemiska reaktioner. Miira sätter sitt bomärke på alla platser hon befinner sig på, särskilt i skolan. I båda romanerna finns en lågande vrede över skolsystemet och stämpeln invandrare.

– Orden är klassmarkörer, de upprätthåller system. Och Miira vill omskapa systemen. Det är häftigt att ge en brinnande tjej den uppgiften. Det gäller att förstå och erövra ord. Och förbjuda.

Hon avskyr ”trevligt”, ”fint” och ”fika”.

– Det blir frustrerande för henne att höra att andra har det så fuckingjävla trevligt hela tiden. Tar du ordet ”trevligt” och förflyttar det till en utsatt social miljö så blir det helt galet. Den frustrationen satt i hela kroppen när jag skrev.

Aftonbladets kritiker Anders Johansson skrev i sin recension av Miira att Eija Hetekivi Olsson ”vidgar den svenska litteraturens rum och tilltal. Det är en välgärning”. Ur Miiras språklabb duggar det dubbelord, som ”ögonhyssja”, ”mjukhandsmänniska”, ”pissmyrepolo”.

Jag hörde Joakim Pirinen säga …

– Vem är det?

Byäldsten bland serietecknarna. Han slog igenom med burdusa Socker-Conny.

– Hur kan jag ha missat honom?

I SVT:s Babel pratade han om sin finska släkt …

– Jag ser inte på Babel, bara så du vet.

Okej, men han sa att alla i släkten håller på med ordlekar. Jag tänker på dina nyord, som ”råneräntan”, liknande sammansättningar finns i Susanna Alakoskis romaner. Är det ett finländskt drag?

– Det blir så automatiskt när jag skriver, nyorden flödar och i finskan finns det dessutom många dubbelord. Är man uppvuxen med det blir det så i svenskan också. Och finns de inte så uppfinner man dem. Jag ville skriva ett känslopricksäkert språk. Säger man skämdes bland underklassen i förorten så tolkas det som något underlägset, skriver jag däremot argskämdes blir det något annat. Då behöver jag inte förklara varför människan skämdes. Men dubbelorden jag skriver finns inte på finska.

Du har copyright på dem?

Hon skrattar.

– Finskan är rak och prickar bättre än svenskan, men förortska prickar ännu bättre. Man säger vad man känner och tycker. Medelklassens språk är halt, som ålar.

Arbetarklassen talar inte i understatements. När jag intervjuade David Lagercrantz sa han att han lärde sig tonfall. När pappa Olof sade ”utmärkt” hörde han när det betydde ”jävligt dåligt”.

– Det där märkte jag när mina romaner kom ut. Det blev första gången jag mötte kulturmedelklassen.

Men du är ju utbildad gymnasielärare och har läst ekonomisk historia. Sex år på universitetet!

– Ja, men jag umgicks mest med de som kom från arbetarklassen, och de var verkligen inte många. Nu med romanerna har jag fått de här kontrasterna in i mitt liv. Det är jätteintressant. Jag försöker få ihop planeterna.

En helande process för Miira: ”… en sprängd nervända lagades varje gång hon lärde sig nya ord”. Det ordglupska är lika påtagligt som kroppens glädje – och utsatthet. I Miiras liv är kasten snabba mellan sexuell bejakelse och furiöst fredande. Killarnas tafsande, smutsen som tar sig in under huden under trappstädningen.

Här finns flera scener som med kväljande detaljer klår Karl Ove Knausgårds maratonstädning av huset där fadern supit ihjäl sig. Avsnittet där Miiras pappa sanerar en lägenhet där en död man legat och ruttnat är outhärdlig läsning. Vilka jobb det finns!

Fanns det någon i din släkt med konstnärliga intressen?

– Min morbror är en fantastisk fotograf, John Bemerstam, verksam här i Göteborg. Min mormor, som kom från Karelen, skrev poesi, målade och höll på med teater. Min mamma läser mycket, säkert sju böcker i veckan, och pappa hade ett fotolabb på toa när jag växte upp. Han målar, precis som jag. Många i min släkt gör det, men utan att prata om det.


Den finska minoriteten är landets största. Men litterärt har den varit tyst, åtminstone på de etablerade bokförlagen. 1980 kom Antti Jalavas Asfaltsblomman, och 26 år senare kom Susanna Alakoskis Svinalängorna, så kom Ingenbarnsland 2012. Vad beror det på? Svaret kommer snabbt.

– De är arbetarklass. Arbetskraftsinvandrare som jobbat på Volvo, städat och varit slutkörda när de kommit hem efter en arbetsdag.

Jag tänker på besläktade romankaraktärer med lika stark överlevnadskraft, intellektuell hunger och kroppslig bejakelse. Moa Martinsons trilogi om Mia och Elsie Johanssons trilogi om Nancy. I slutraderna står Miira framför ingången till vuxengymnasiet. Ett löfte om fortsättning, vilket det också blir. Just nu sitter Hetekivi Olsson i sin skrivarbunker, en källarlokal på Hisingen och författar del tre, den sista, om Miira.

– Det känns otroligt att få stänga pansardörren och veta att ingen annan kommer in. Det finns inget syre, men musklerna lugnar ner sig. Så här har jag aldrig haft det. Jag har försökt springa ifrån fattigdomen och framtidslösheten i förorten. Nu hoppas jag kunna lyfta in en planet i en annan planet på den här planeten.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner

Språk