Bråk om vänsterislamism skakar fransk självbild

Kulturkriget blir ett problem för Macron inför nästa års val

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vid Black lives matter-demonstrationerna i somras höjde en ny grupp fransmän sina röster mot diskriminering och orättvisor. Under vintern har anklagelser om vänster-islamism bland studenter på franska universitet skapat en het akademisk och politisk strid.
Foto: ap
Vid Black lives matter-demonstrationerna i somras höjde en ny grupp fransmän sina röster mot diskriminering och orättvisor. Under vintern har anklagelser om vänster-islamism bland studenter på franska universitet skapat en het akademisk och politisk strid.

KULTUR

Domineras franska universitet av vänster-islamism? Det hävdade landets högskoleminister Frédérique Vidal i en intervju i mitten av februari. Fransk debatt har febrat kring frågan sedan dess. Vidal lanserade samtidigt en undersökning av huruvida landets humanistiska och beteendevetenskapliga fakulteter annekterats av postkoloniala teorier om ras och identitet. Den påstådda radikaliseringen vid landets högre lärosäten går numer under det gäckande namnet islamo-gauchisme. Underförstått: Teorierna om diskriminering av minoriteter och rasifierade har för avsikt att ursäkta också radikal islamism.

Vänster-islamism är inte ett dåligt begrepp för en kampanj som ifrågasätter postmoderna idéer om språkets makt över tanken.

Idédebatten är bekant från annat håll och det var förstås bara en tidsfråga innan den skulle sätta sina klor i Frankrike – den republikanska universalismens alldeles egna rike.


Dagarna som följde på Vidals intervju visade på en rejäl splittring i frågan hos partikamraterna i Republiken på marsch.

”Ser man inte hur vänster-islamismen har integrerats på universitet och i offentlig verksamhet blundar man för verkligheten”, menade inrikesminister Gérald Darmanin.

Från Élyséepalatset påminde regeringens talesperson Gabriel Attal om presidentens ”totala engagemang för universitetens självständighet” och bedömde att fenomenet är ”ytterst marginellt om det ens existerar” på landets universitet. Några dagar senare hade Macrons buktalare däremot bytt fot och pratade om en oroväckande tendens med ”teaterpjäser som inte får sättas upp och föreläsningar som förhindrats att hållas”.

Teoretikerna som lagt grunden för identitetspolitikens strömningar är till stor del unisont kanoniserade fransmän. Så varför har landet så svårt att inkorporera tankarna i offentligheten?

Konservativa Le Figaro ondgjorde sig över att identitetspolitiska idéer från genusforskningen börjat omfatta också andra akademiska fält. I dagstidningen Libération menade vänsterekonomen Thomas Piketty att utbildningsministern saknar kunskap om samhällsvetenskapens väsen och krävde, tillsammans med hundratals andra akademiker, Vidals avgång.


Vad består då denna förmenta vänster-islamism av? Exemplen som lyfts i debatten har varit förvånansvärt få: Studentprotester mot en teaterpjäs med svartmålade vita skådespelare – så kallade blackface – på Sorbonneuniversitetet i mars 2019. En inställd föreläsning på universitetet i Bordeaux av filosofen Sylvia Agacinski, motståndare till assisterad befruktning för lesbiska par och ansedd som ”trans- och homofobisk” av flera studentfack, samma år. Två fall värda sin diskussion, men knappast nog för att leda en förhärskande islamismapologi i bevis.

Gemensamt för de höjda rösterna i Frankrike är däremot en allmän skepsis kring att allt fler grupper vill vara med och skriva om historien. Nästan all kritik mot tankegodset kring ras och etnicitet handlar om att disciplinen kommer från USA och därmed per definition inte hör hemma i Frankrike: Nordamerika må ha en modern historia av slaveri, raslagar och upplopp, men kladda inte ert dåliga samvete på oss!


I vilken utsträckning dagens europeiska identitetspolitik är en amerikansk importprodukt är svårt att avgöra. Att Frankrike har sina egna auktoriteter på fältet går emellertid inte att ignorera. Utöver postmodernismens förgrundsgestalter Deleuze, Derrida, Baudrillard och Foucault, skrev den karibiske psykoanalytikern Franz Fanon en av postkolonialismens klassiker Svart hud, vita masker utifrån en svart mans resa från ett franskt utomeuropeiskt protektorat till metropolen på 1950-talet. Teoretikerna som lagt grunden för identitetspolitikens strömningar är till stor del unisont kanoniserade fransmän. Så varför har landet så svårt att inkorporera tankarna i offentligheten, så till den grad att de ses som ett nutida hot mot akademisk ordning?

Vi måste förmodligen gå tillbaka till sommarens Black lives matter-protester för att hitta en del av förklaringen. Till skillnad från landets fackligt organiserade gatumanifestationer spred sig demonstrationerna i USA till Paris utkanter med vindens hastighet. Betongförorterna – les banlieues – förekommer sällan i mediala sammanhang annat än när det handlar om trångboddhet och bilbränder. När första, andra och tredje generationens afrikanska invandrare tog till gatorna för att demonstrera mot polisbrutalitet blev en helt ny del av den franska befolkningen synlig.

Att det här var en besvärande bild för regeringen stod snabbt klart. För om en så stor del av fransmännen upplever diskriminering, vad är de republikanska värderingarna värda då?


Frankrikes statsskick vilar tungt på den universella idén om alla invånares absoluta jämlikhet, inför lagen och i samhället i stort. En bärande gren här är la laïcité. Principen om statens totala sekularism är över hundra år gammal och ligger bland annat bakom förbudet att bära religiösa symboler inom skola och offentlig förvaltning. En annan gren är den politiska traditionen att vägra prata om ras eller etnicitet alls, grunden för det franska förbudet att föra statistik över invånarnas etniska och religiösa ursprung.

Det är tveksamt om de högerextrema väljarna blidkas av presidentens nya fokus, med tanke på hur framgångsrikt Marine Le Pen målat upp bilden av Macron som hennes totala motsats

Villkoret för ordningen är att det finns en giltig berättelse om Frankrike som ett upplysningens land, med en gemensam ram och historia att bygga samhället kring. Det fungerar som ett sorts magiskt tänkande: Vägrar vi prata om hudfärg har vi snart ingen rasism att tala om. Upprepar vi tillräckligt många gånger att vi alla är jämlikar kommer det förr eller senare att bli sant.

Denna enda berättelse har mycket länge vägrat att göra upp med landets koloniala förflutna. Emmanuel Macron har förvisso gått längre än sina företrädare och bland annat beställt en rapport i ämnet, men han meddelade så sent som i början av året att man inte kommer att be Algeriet om ursäkt för det franska agerandet under självständighetskriget 1954–1962. Under sommarens protester deklarerade Frankrikes president att ”republiken inte hugger huvudet av statyer” och att universitetsvärlden har sin skuld i att ”etnifiera sociala frågor”. I sitt linjetal om islamism i höstas menade Macron att postkoloniala idéer uppmuntrar barn och barnbarn till invandrade afrikaner att omvärdera sin identitet och göda självhat mot Frankrike.


Att franska akademiker skulle ursäkta islamism är förstås humbug. Men också försöken att närma sig den tilltagande religiositeten i förorterna med sociala förklaringsmodeller har svårt att få gehör i debatten. Och inte desto mindre har en överväldigande majoritet av de senaste årens islamistiska terrorattentat utförts av söner till invandrare från kolonierna, varav många åberopat hämnd mot Frankrikes härjningar i Algeriet. Det officiella franska svaret har varit att demonisera jihadisterna med en sorts högtidlighet som kanske mer än något har givit dem martyrstatus.

Frågan är förstås hur effektivt det är i längden.

Med ett drygt år kvar till nästa presidentval tvingas Emmanuel Macron att balansera på en slak lina. Han söker stöd både hos de progressivt sinnade fransmän som gav honom sin röst 2017 och bland Marine Le Pens väljare, eftersom de två av allt att döma kommer att stå mot varandra i slutrundan i maj 2022 igen. Nyligen röstade Nationalförsamlingen igenom Macrons åtgärdspaket mot islamistisk separatism, som bland annat reglerar hemskolning, skärper straffet för gynekologer som utfärdar ”oskuldsbevis” och utökar kontrollen av religiösa organisationer.

Det är tveksamt om de högerextrema väljarna blidkas av presidentens nya fokus, med tanke på hur framgångsrikt Marine Le Pen målat upp bilden av Macron som hennes totala motsats. Att hennes kärntrupper, som i stor utsträckning är landsbygdsbor utan högre utbildning, skulle byta fot på grund av en snårig akademisk debatt om landets universitet är än mindre troligt.


Vid landets universitet finns en betydligt mer akut situation än den påstådda vänster-islamismen att hantera för regeringen. Pandemin har visat sig slå mycket hårt både mot studenters mentala hälsa och plånbok. Av de som inledde studierna i höstas har de flesta ännu inte träffat sina kurskamrater och många har förlorat sina timjobb, som hjälpt dem att försörja studierna. Universitetsstudenter har blivit en allt vanligare syn vid franska soppkök under vintern. Den senaste tiden har flera pandemistängda restauranger lanserat billiga måltider för att utfordra landets framtida intellektuella.

Om den franska regeringen inte tar krisen på allvar riskerar man snart att ha en generation radikaliserade och hungriga studenter att hantera på en och samma gång.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.